PLahroeus, och 1 tredje ortverste Aug. An
ekarsvärd, åen sistnämde efter lottning emel-
lan honom och grefve von Plat-n, som er-
hållit lika antal röster.
Derefter upplästes petitionärernes förslag
till nya stadgar och akademiens förvaltnings-
komites utlåtande deröfver. Denna komitå
hade i nästan alla väsentliga delar underkänt
förslaget. — Både förslaget och utlåtandet
skulle tryckas, hvarefter ärendet i Juni må-
nads akademi skulle ånyo företagas till be-
handling. — Så snart vi kunna erhålla dessa
handlingar, skola vi återkomma till ämnet.
— Vid Juridiska Föreningens extra samman-
träde sistlidne fredag fortsattes föredraget öf-
ver kongl. förordningen den 4 Maj 1853 om
ansvar för stöld, samt snatteri och rån och för-
anledde en särdeles liflig diskussion, hvarvid
bland åtskilligt annat påpekades de flera ano-
malier, som förete sig i följd af de speciella
straffbestämmelserna i krigsartiklarne för stöld
från förman eller kamrat, eller på post m. m.
Allmänt tycktes man vara ense om nödvän-
digheten att åtminstone i dessa hänseenden
bringa krigsartiklarne i öfverensstämmelse med
allmän lag.
En i afseende på lagens tillämpning särde-
les vigtig fråga debatterades äfven, nemligen
den om den rättsenliga grunden för straffets
bestämmande inom den ät domaren af lagen
lemnade omfattning. Således bestämmer I 8
i lagen om stöld, att hvar som stjäl pennin-
gar eller gods öfver 10 daler, dömes för
stöld att böta 3 gånger det stulnas värde
samt att hållas till straffarbete från och med
2 till och med 6 månader,. Detta stadgan-
de har föranledt mycken osäkerhet hos un-
derdomstolarne, i det att ven ene domaren
har ansett sig böra alltid dömma till den
kortaste straffarbetstiden då ingen försvårande
omständighet företer sig, hvaremot en annan
domare betraktat saken på det sätt, att om
hvar och en, som utan någon försvårande
omständighet begått tjufnad, skulle dömas till
lägsta straff, så funnes intet utrymme för do-
maren att mildra straffet, der någon förmil-
drande omständighet, såsom t. ex. hunger,
nöd eller något dylikt, kunde antagas såsom
motiv för brottet. Ur denna synpunkt har
man således trott det rätta vara att, när en
mildrande omständighet icke förekommer, all-
lid döma till längre strafftid än den kortaste
samt fördenskull för vanlig tjufnad dömt öm-
som till tre ömsom till fyra månaders straft-
arbete, hvilket senare utgjorde en medelväg
mellan den i lagen för detta fall bestämda
nögsta och lägsta straffgraden. Sistberörde
srundsats tycktes utgöra den allmänna menin-
sen inom föreningen, hvilket icke torde vara
itan intresse att erfara för de underdomare,
om tillämpa den nya lagen.