mig i er dotters väg; och ehuru jag ej var nog lycklig att ådraga mig hennes uppmärksamhet, blef jag ändå till vansinnighet kär i henne ... Det var marknadsdag, er dotter stod i ett judemagasin och såg på diamanter, hon betraktade dem länge, och då hon slu.ligen långsamt aflägsnade sig, flög tanken genom mitt hufvud att jag borde köpa dessa ädelstenar, på hvilka hennes ögon hvilat... Jag gjorde så, de ligga der. Jag finner det nästan djerft af er att köpa juveler åt min dotter. Vredgas ej, min fru, om det är ett brott att älska, så är det ju också ett brott att ingifva kärlek!... Jag ville hvarken förolämpa eller kompromettera er dotter, och det var endast på afstånd som jag tordes följa henne ända hit. Hvarföre gjorde ni det? frågade Marie Touchet med höghet. För att erfara hennes namn och hennes stånd... för att finna ett lägligt tillfälle att gifva henne dessa diamanter, icke såsom en skänk, utan som en hemlighetsfull underpant på de vördnadsfulla känslor, hvilka jag en dag hoppades få nedlägga för hennes fötter... Det är hvar och en tillåtet, madame, att söka behaga det föremål man dyrkar, och jag har ej gjort någonting annat... Sedan i går har jag oafbrutet studerat detta slotts invånare och vanor, och i afton, när jag trodde att fröken dEntragues lemnat sin paviljong, — vågade jag djerft intränga ända hit för att sätta dessa diamanter på hennes bord... de skulle komma henne att drömma... de skulle sysselsätta hennes tankar, om icke hennes hjerta, och jag behöfde inte mera för att vara lycklig!... Nåväl, min fru, er dotter som jag trodde frånvarande inträdde hastigt, och vid min åsyn uppgaf hon ett högt rop... jag var förtviflad... jag ville lugna henne... jag ville förklara henne mina afsigters renhet och jag var