således dessa muskler betydligt i styrka och förtvina, hvilket åter har till följd att, då snörlifvet borttages, kroppen sammanfaller eller icke utan möda kan uppehållas. Om man icke kan förneka dessa enkla, fysiologiska sanningar, så skall mån icke heller kunna frånkänna snörlifvet och de långa klädningslifven skulden till många obotliga kroniska sjukdomar. Månne ej ifrågavarande mod bleker dessa ungdomligt blomstrande kinder och släcker ögats glans? Månne det ej i hög grad bidrager till den öfverklagade försvagningen hos våra qvinnor och, i följd deraf, till det uppväxande slägtets försämring? Månne det icke danar dessa fruktansvärda kräftskador, som synas tilltaga med hvarje år? — Det är endast frågor jag framställer. Men ett vet jag med visshet: att detta mod försvårar barnsängarne och bildar talrika eftersjukdomar, att det — beröfvande mången moder glädjen att sjelf uppföda sitt barn — tvingar den oskyldiga varelsen att i främmande sköte söka sin ro. Möjligtvis skall man häremot göra den anmärkningen, att snörlifven varit använda i långliga tider och att man till och med förr brukade snöra sig mycket hårdare än nu. Detta vill jag alls icke bestrida, men endast erinra att snörlifven i fordna dagar anlitades hufvudsakligen vid större toiletter och tillhörde den förnämare damen. Nu deremot bäras de dagligen och af alla klasser. Detta torde väsentligt förändra jemförelsen. Huru länge skall man förbise allt detta? När skall man tänka på att uppfostra unga flickor, icke till lekdockor åt blaserade sprättar, utan till värdiga makar åt allvarliga än och till mödrar åt ett kraftfullt slägte? Jag vet det icke — men icke sker det så länge förståndet stelfryser under en obetäckt hjessa och hjertats rörelser hindras af den hårda planchetten.