han fasade för den rättvisa hon skulle skipa. Det uppstod några minuters graflik tystnad. Henriette, tillintetgjord af de olika sinnesskakningar hon på en stund upplefvat, nedsjönk utmattad i en hvilstol, och madame dEntragues närmade sig den unge mannen med det brinnande ljuset i handen. Men knappt hade det blädande skenet fallit på Espårances ansigte förrän hon uppgaf ett qväfdt skri; hon var ej beredd att finna honom så skön, så lugn, så värd att älskas. En dylik älskare hos hennes dotter korsade ögonblickligt alla hennes framtidsplaner. Ännu en fläck att afwål!... Det var då hennes familjs olyckliga öde... skam och blod! Hvad gör ni här ? frågade hon med hotande stämma. Ni tiger... Svara ni, min fröken.n Henriette var isad af förskräckelse, hon for med handen öfver pannan, liksom för att samla sina tankar. Jag känner honom ej, stammade hon. En tjuf kanskel utropade Marie Touchet, allt mer och mer vred öfver den unge mannens ovanliga skönhet. Espårance svarade ej, bans ögon fästades endast på bordet, der de blixtrande diaraanterna stodo, och modrens ilskna blickar följde dem ofrivilligt. Hvad är det här? utbrast hon med ökadt raseri. Jag känner icke dessa smycken, min fröken. Icke heller jag, hviskade Henriette, utom sig af rädsla och blygsel. Espårance såg den förtviflan, som gnagde hans älskarinnas själ, han hjerta rördes till medlidande och han beslöt att för hvarje pris rädda hennes heder. Jag är skyldig er sanningen, min fru, sade han med mild röst, och jag skall ieke underlåta att säga er den. Då jag för sex dagar sedan passerade genom Rouen, förde slumpen