Den uppretade modren kastade en snabb. blick omring sig, och då hon ingen upptäckte i rummet, störtade hon fram till det öppna fönstret för att fråga den nedanför stående la Rame om ingen gått ut den vägen. Nej, svarade la Ramåe doft. Madame dEntragues bleknade. Hvar är karlen, som du gömt, vanartiga barn ? utropade hon och skakade krampaktig dottrens arm. vHvilken karl?s stammade Henriette. Om jag visste det, så behöfde jag inte fråga derom. Här finns ingen, min fru. Jag har hört hans röst, .. Jag svär ... Marie Touchet skar tänderna af raseri. Lik en uppretad tigrinna, började hon att undersöka hvarje vrå och med feberaktig vildhet alet hon möblerna från väggarne, men allt förgäfves! Madame dEntragues hejdade sig några sekunder: Hvar kunde den eländige vara, hvilken på detta sätt vågat intränga i hennes hus? Men plötsligt föllo hennes ögon på sängkammardörren, och med kraftfull hand :slungade hon undan Henriette, som bönfalllande ställt sig framför den. Henriette ryste, men i hopp att den unge mannen, likt vanliga älskare, skulle hafva gömt sig under sängen eller uti något skåp, följde hon tätt efter modren. Hon misstog sig: Esperance stod orörlig midt i rummet, en föraktlig blick frambröt ur hans djupblå öga, och ett bittert leende krusade hans läppar — han hade hört allt! Vid Åsynen af denna höga gestalt, var Marie Touchet nära att förlora fattningen, och hon skyndade fram till nattduksbordet för att påtända ännu ett vaxljus. Espårance betraktade med vemod hennes af vrede och kat förvridna anletsdrag, och