Den uppretade modren kastade en snabb.
blick omring sig, och då hon ingen upptäckte
i rummet, störtade hon fram till det öppna
fönstret för att fråga den nedanför stående
la Rame om ingen gått ut den vägen.
Nej, svarade la Ramåe doft.
Madame dEntragues bleknade.
Hvar är karlen, som du gömt, vanartiga
barn ? utropade hon och skakade krampak-
tig dottrens arm.
vHvilken karl?s stammade Henriette.
Om jag visste det, så behöfde jag inte
fråga derom.
Här finns ingen, min fru.
Jag har hört hans röst, ..
Jag svär ...
Marie Touchet skar tänderna af raseri. Lik
en uppretad tigrinna, började hon att under-
söka hvarje vrå och med feberaktig vildhet
alet hon möblerna från väggarne, men allt
förgäfves!
Madame dEntragues hejdade sig några se-
kunder: Hvar kunde den eländige vara, hvil-
ken på detta sätt vågat intränga i hennes
hus? Men plötsligt föllo hennes ögon på
sängkammardörren, och med kraftfull hand
:slungade hon undan Henriette, som bönfall-
lande ställt sig framför den.
Henriette ryste, men i hopp att den unge
mannen, likt vanliga älskare, skulle hafva gömt
sig under sängen eller uti något skåp, följde
hon tätt efter modren. Hon misstog sig:
Esperance stod orörlig midt i rummet, en för-
aktlig blick frambröt ur hans djupblå öga,
och ett bittert leende krusade hans läppar —
han hade hört allt!
Vid Åsynen af denna höga gestalt, var Ma-
rie Touchet nära att förlora fattningen, och
hon skyndade fram till nattduksbordet för att
påtända ännu ett vaxljus.
Espårance betraktade med vemod hennes
af vrede och kat förvridna anletsdrag, och