salna akoler, och i allmänbet äfven af de ynglingar
och män, som trängdes på seminarium. Det var
bland eleverna ett jagande efter kunskap, som dagen
i ända lemnade mig ingen ro, men som uppfyllde
mitt sinne med glad förtröstan, att mängden ibland
de täflande skulle komma att med välsignelse arbeta
i folkskolans tjenst.
Men folkskolorna hade ej allmännare hunnit börja
sin verksamhet, innan ett par resande författare och
efter dem några tidningar upphäfde högt skri öfver
deras allmänna oduglighet. Jag hörde det, men teg,
dels emedan jag med öfrige scminarii-lärare kunde
anses jäfvig, dels emedan ett ord i värsta stormen
sällan höres. Jag insåg att man för tidigt satt sig
till doms, men att fördömelsen ändå verkade ned-
slående på nybörjarde lärare och skolstyrelser, som
icke visste huru de skulle bära sig åt, för att kunna till-
egna sig den förordade nya skolplanen,, och som,
märkvärdigt nog, ännu i denna stund, efter tio års
bearbetning, ej kommit under fund dermed. Här
måste väl således hos rikets pastorer, skollärare och
skolstyrelser, för att ej nämna menigheter, ligga
inbiten fördom, och oskälig envishet;, enligt hr
grefvens uppgift, såsom hinder för den så mycket
omordade nya skolplanens antagande, eller oek måste
hindret ligga i skolplanen sjelf. Frågan torde der-
före förtjena allvarlig undersökning.
Äfven hr grefven greps af tidens stora tanke, som
uttrycktes genom den kongl. folkskolestadgan, och
öppnade i egen person vid Leckö en skola för folket.
Jag hörde det med en känsla blandad af tacksamhet
och beundran, ty med sitt exempel adlade hr gref-
ven inför allmänheten det förut föraktade skolmä-
stareyrket och med sina glödande ord för saken ty-
stade hr grefven mången fiende till folkbildningen.
Detta är ock den oförgängliga förtjenst, som stäl-
ler hr grefven högt i hvarje folkväns aktning, äfven
om någon sådan finner skäl till anmärkning mot sät-
tet, hvarpå hr grefven vill realisera sin ädla önskan.
Det seminarium, som låg hr grefven närmast, hade
hr grefven godheten att vid flera tillfällen besöka
och derunder med mig samtala i den fråga som så
lifligt intresserade oss begge. Vi kunde dock aldrig
komma öfverens med afseende på hvad man redan
då i skrifter och tidningar kallade den nya skolpla-
nen, och jag är ännu efter tio år lika envise i min
åsigt, ehuru jag oaflåtligt följt försöken med sorg-
fallig uppmärksamhet.
Vid bedömandet af den nya skolplanen måste man
skärskåda 1:0o det sätt, hvarpå hr grefven ordnat ro-
teundervisningen, 2:o det sätt, hvarpå hr grefven
ordnat den fasta skolan.
Utan band af folkskolestadgans vinkar eller någon
skolstyrelses reglemente uppgjorde hr grefven sin
skolplan efter den höga och sköna id, som hänförde
hr grefven ur den lifaktiga kristendomens synpunkt.
Den fick ock derföre inför allmänheten ett så vid-
sträckt omfattande, men att den icke kom till lika
vidsträckt utförande, var en följd deraf, att detta
kostar på kött och blod, Jag kunde ej inför mina
elever göra denna skolplan till ett föremål för van-
mäktiga försök, jag följde lankastermetoden för sko-
lan, men varnade mot splittringen i för många cirk-
lar. Jag fästade mina elevers uppmärksamhet på
hvad hvar förnuftig man insåg, att en skola, som
rymmer 60 barn, är otillräcklig för en kommun, som
har 3 till 5 gånger 60 barn inom skolåldern. Men
att kunna tillvägabringa de behöfliga underordnade
skolorna, innan kommunerna hvilat ut efter den för-
sta stora ansträngningen, ansåg jag omöjligt på de
flesta ställen, dock borde man dertill förbereda fol-
kets sinne och håg.
Knuten, predikade man, kunde dock genast lösas
genom tillämpning af den nya skolplanen, om veder-
börande blott ville göra sig besvär.
Med förkastande af den konseqventa lankasterme-
toden för skolan hade hr grefven ordnat folkskolevä-
sendet vid Leekö så, att eliterne vissa dagar af hr
grefven undervisades, men att de under andra dagar
voro undervisare i rotarne under någon qvinna så-
som directrice. Den behöfliga roteundervisningen
skulle sålunda bestridas genom enskilde bland folket,
utan kommunens betungande. Iden var hög och skön,
den slog an på sjelfva kargheten, såväl som på det
kristliga sinnet. Den hade blott det emot sig, att
byggnadsgrunden ej förefanns bland folket. Det är
illa att så är; men så är det ändå, för syndens
skull. Jag dristade derföre påstå, att den nya skol-
planen var opraktisk, just emedan den var byggd på
den förutsättning, att menniskan ned till skolynglin-
gen skulle finnas benägen, att utan annan väsentlig
ersättning, än det goda medvetandets vittnesbörd,
för sina likars undervisning uppoffra egen tid, egna
krafter och egen beqvämlighet. Det var visserligen
en skön sak, som mycket prisades, att skolan gick
till folket,, men elitens undervisning i stugan vari
sjelfva verket monitörens undervisning i lankaster-
gkolans cirkel; skilnaden låg deri, att eliten stod
under en bondgummas ögon, då monitören stod un-
der lankasterlärarens. Den nya skolplanen skulle
derföre, enligt mitt påstående, på sjelfva Leckö ej
ega bestånd längre tid, än den egde hr grefvens allt
uppoffrande ledning.
ju år hafva dock nu förflutit sedan vårt si-
ta samtal i ämnet, utan att jag någon gång hört
ser sett, att den nya skolplanen i denna del blifvit
sfvergifven. Tvärtom tala skrifter och tidningar
innu derom. Om folket således tror, att roteunder-
visning kan vinnas utan särdeles uppoffring, blott det
kan få hr grefven till sig, så kan det ju icke vara
benäget att gripa sig an med nya pålagor för sam-
na sak. Men om åter roteundervisning ingenstädes
an varaktigt beredas annorlunda, än genom på be-
hörigt sätt aflönade undervisare, då torde ingen pa-
tor, skollärare eller skolstyrelse skäligen kunna miss-
Ankas att icke veta, huru man har att gå till väga,
iå väljer man utan tvifvel för dessa platser hellre
sunnige gubbar, och gummor,. än skolbarn, och då
tå vi der vi stodo, när ropet öfver folkskolornas
duglighet först utgick. Det är dock för den stora
rågans framgång af högsta vigt att situationen blir
lar, att kommunerna, utan inkast af den nya skol-
lanens förfäktare må kunna gripa sig an på den
äg, som är möjlig att med varaktig framgång bo-
räda.
Då jag nu i ordningen skärskådar det sätt, hvarpå
r grefven ordnar den fasta skolan, ber jag hr gref-
en fästa uppmärksamheten på det faktum, att, ehuru
nin möder aldrig hört talas om system och skolplan,
fverläsare och underläsare, monitör och cirkel m.
fp. 8: hon likväl för fyratio år sedan använde mig
ågom öfverläsare eller monitör, då jag hade yngre
tt hjelpa, samt att saken var precist densamma, an-
ingen jag kallades så eller så, eller intetdera, om
ag med mina underläsare satt i rad på bänken el-
er stod i cirkel vid väggen. I begge fallen skrekos
i-jemt så mycket som behöfdes, att intrycken på
jälen skulle på en gång kesmma genom hörseln och
ynen; ARR sekrim devusBfrer var ett oskick, som ej
i1läts ock om a tillhör ågon skolplan.
Jag kom emellertid ganska tidigt till det anta-
ande, att det vanliga menmmiskoförståndet i alla ti-
er tvingats att gå till väga på samma sätt, der nå-
on på en gång haft att undervisa en mängd barn
f olika ålder och fattningsgåfva, nemligen så, att
je äldre och mera försigkomne blifvit vexelvis an-
ände att bjelpa de yngre, samt att man under sam-
na förhållanden bjuder fåfängt till att inskrufva
ite vänliga manniekaföretånd I an nv nlan Jag