salna akoler, och i allmänbet äfven af de ynglingar och män, som trängdes på seminarium. Det var bland eleverna ett jagande efter kunskap, som dagen i ända lemnade mig ingen ro, men som uppfyllde mitt sinne med glad förtröstan, att mängden ibland de täflande skulle komma att med välsignelse arbeta i folkskolans tjenst. Men folkskolorna hade ej allmännare hunnit börja sin verksamhet, innan ett par resande författare och efter dem några tidningar upphäfde högt skri öfver deras allmänna oduglighet. Jag hörde det, men teg, dels emedan jag med öfrige scminarii-lärare kunde anses jäfvig, dels emedan ett ord i värsta stormen sällan höres. Jag insåg att man för tidigt satt sig till doms, men att fördömelsen ändå verkade nedslående på nybörjarde lärare och skolstyrelser, som icke visste huru de skulle bära sig åt, för att kunna tillegna sig den förordade nya skolplanen,, och som, märkvärdigt nog, ännu i denna stund, efter tio års bearbetning, ej kommit under fund dermed. Här måste väl således hos rikets pastorer, skollärare och skolstyrelser, för att ej nämna menigheter, ligga inbiten fördom, och oskälig envishet;, enligt hr grefvens uppgift, såsom hinder för den så mycket omordade nya skolplanens antagande, eller oek måste hindret ligga i skolplanen sjelf. Frågan torde derföre förtjena allvarlig undersökning. Äfven hr grefven greps af tidens stora tanke, som uttrycktes genom den kongl. folkskolestadgan, och öppnade i egen person vid Leckö en skola för folket. Jag hörde det med en känsla blandad af tacksamhet och beundran, ty med sitt exempel adlade hr grefven inför allmänheten det förut föraktade skolmästareyrket och med sina glödande ord för saken tystade hr grefven mången fiende till folkbildningen. Detta är ock den oförgängliga förtjenst, som ställer hr grefven högt i hvarje folkväns aktning, äfven om någon sådan finner skäl till anmärkning mot sättet, hvarpå hr grefven vill realisera sin ädla önskan. Det seminarium, som låg hr grefven närmast, hade hr grefven godheten att vid flera tillfällen besöka och derunder med mig samtala i den fråga som så lifligt intresserade oss begge. Vi kunde dock aldrig komma öfverens med afseende på hvad man redan då i skrifter och tidningar kallade den nya skolplanen, och jag är ännu efter tio år lika envise i min åsigt, ehuru jag oaflåtligt följt försöken med sorgfallig uppmärksamhet. Vid bedömandet af den nya skolplanen måste man skärskåda 1:0o det sätt, hvarpå hr grefven ordnat roteundervisningen, 2:o det sätt, hvarpå hr grefven ordnat den fasta skolan. Utan band af folkskolestadgans vinkar eller någon skolstyrelses reglemente uppgjorde hr grefven sin skolplan efter den höga och sköna id, som hänförde hr grefven ur den lifaktiga kristendomens synpunkt. Den fick ock derföre inför allmänheten ett så vidsträckt omfattande, men att den icke kom till lika vidsträckt utförande, var en följd deraf, att detta kostar på kött och blod, Jag kunde ej inför mina elever göra denna skolplan till ett föremål för vanmäktiga försök, jag följde lankastermetoden för skolan, men varnade mot splittringen i för många cirklar. Jag fästade mina elevers uppmärksamhet på hvad hvar förnuftig man insåg, att en skola, som rymmer 60 barn, är otillräcklig för en kommun, som har 3 till 5 gånger 60 barn inom skolåldern. Men att kunna tillvägabringa de behöfliga underordnade skolorna, innan kommunerna hvilat ut efter den första stora ansträngningen, ansåg jag omöjligt på de flesta ställen, dock borde man dertill förbereda folkets sinne och håg. Knuten, predikade man, kunde dock genast lösas genom tillämpning af den nya skolplanen, om vederbörande blott ville göra sig besvär. Med förkastande af den konseqventa lankastermetoden för skolan hade hr grefven ordnat folkskoleväsendet vid Leekö så, att eliterne vissa dagar af hr grefven undervisades, men att de under andra dagar voro undervisare i rotarne under någon qvinna såsom directrice. Den behöfliga roteundervisningen skulle sålunda bestridas genom enskilde bland folket, utan kommunens betungande. Iden var hög och skön, den slog an på sjelfva kargheten, såväl som på det kristliga sinnet. Den hade blott det emot sig, att byggnadsgrunden ej förefanns bland folket. Det är illa att så är; men så är det ändå, för syndens skull. Jag dristade derföre påstå, att den nya skolplanen var opraktisk, just emedan den var byggd på den förutsättning, att menniskan ned till skolynglingen skulle finnas benägen, att utan annan väsentlig ersättning, än det goda medvetandets vittnesbörd, för sina likars undervisning uppoffra egen tid, egna krafter och egen beqvämlighet. Det var visserligen en skön sak, som mycket prisades, att skolan gick till folket,, men elitens undervisning i stugan vari sjelfva verket monitörens undervisning i lankastergkolans cirkel; skilnaden låg deri, att eliten stod under en bondgummas ögon, då monitören stod under lankasterlärarens. Den nya skolplanen skulle derföre, enligt mitt påstående, på sjelfva Leckö ej ega bestånd längre tid, än den egde hr grefvens allt uppoffrande ledning. ju år hafva dock nu förflutit sedan vårt sita samtal i ämnet, utan att jag någon gång hört ser sett, att den nya skolplanen i denna del blifvit sfvergifven. Tvärtom tala skrifter och tidningar innu derom. Om folket således tror, att roteundervisning kan vinnas utan särdeles uppoffring, blott det kan få hr grefven till sig, så kan det ju icke vara benäget att gripa sig an med nya pålagor för samna sak. Men om åter roteundervisning ingenstädes an varaktigt beredas annorlunda, än genom på behörigt sätt aflönade undervisare, då torde ingen pator, skollärare eller skolstyrelse skäligen kunna missAnkas att icke veta, huru man har att gå till väga, iå väljer man utan tvifvel för dessa platser hellre sunnige gubbar, och gummor,. än skolbarn, och då tå vi der vi stodo, när ropet öfver folkskolornas duglighet först utgick. Det är dock för den stora rågans framgång af högsta vigt att situationen blir lar, att kommunerna, utan inkast af den nya skollanens förfäktare må kunna gripa sig an på den äg, som är möjlig att med varaktig framgång boräda. Då jag nu i ordningen skärskådar det sätt, hvarpå r grefven ordnar den fasta skolan, ber jag hr grefen fästa uppmärksamheten på det faktum, att, ehuru nin möder aldrig hört talas om system och skolplan, fverläsare och underläsare, monitör och cirkel m. fp. 8: hon likväl för fyratio år sedan använde mig ågom öfverläsare eller monitör, då jag hade yngre tt hjelpa, samt att saken var precist densamma, aningen jag kallades så eller så, eller intetdera, om ag med mina underläsare satt i rad på bänken eler stod i cirkel vid väggen. I begge fallen skrekos i-jemt så mycket som behöfdes, att intrycken på jälen skulle på en gång kesmma genom hörseln och ynen; ARR sekrim devusBfrer var ett oskick, som ej i1läts ock om a tillhör ågon skolplan. Jag kom emellertid ganska tidigt till det antaande, att det vanliga menmmiskoförståndet i alla tier tvingats att gå till väga på samma sätt, der nåon på en gång haft att undervisa en mängd barn f olika ålder och fattningsgåfva, nemligen så, att je äldre och mera försigkomne blifvit vexelvis anände att bjelpa de yngre, samt att man under samna förhållanden bjuder fåfängt till att inskrufva ite vänliga manniekaföretånd I an nv nlan Jag