derhandlingar och traktater mellan Sverge och Ryssland, erinrar författaren uti tredje käpitlet om hvad han med ett lyckligt valdt uttryck kallar missförstånden mellan Sverge och Frankrike. Det var, säger han, i alla tider Sverges politik att slödja sig på alliansen med Frankrike, liksom det var FE li förband med Fverge. Det var g samvetspligt för Sverge h alltid bekämpa Ryssland; och ett vund med Ryssland skulle förefallit såsom någonting vidunderligt, som någonting likbetydande nicd ett förbund med afgrunden. Hvad är då anledningen att Sverge lemnat sina gaml8 nationaltraditioner? in man ser, är frågan uppställd mycket bestämdt. Hon besvaras också lika bestämdt: Det är rent dynastiska intressen som förorsakat allt detta onda. Gustaf IV Adolf, eä konung af gamla stammen, ääsåg sig kallad attförsvara konungarnes gamla sak mot franska revolutionen; Karl Joj han, konung af nyare dato, ville genom eftergifter skaffa sig förlåtelse för sitt revolutionära ursprung: och begge två, ehuru utgångna från motsatta synpunkter, ha följt en antinationell pslitik, drifna, den ene af vansinniga, ten oegennyttiga passioner, den andre af äregiriga och personliga beräkningar., Efter att ha på förband gifvit detta svar, sysselsätter sig författaren att motivera detsamma och redogör, för så vidt det röter hang ämne, för den historiska period, som förflutit från Gustaf IV:s tronbestigning (1796) till Karl Johans död (1844). Hvilket tidskifte är icke detta! Hr Lallerstedt sammantränger det emellertid på mindre än tvåhundra sidor, och inom denna för ett sådant historiskt element så tränga ram, finner tan utväg icke blott att visa sambatidet mellan sitt fäderneslands historin och den allmänna europeiska rörelsen, utan äfven att såväl af taflan i dess helhet som af dess detaljer gifva talrika och märkliga bevis till stöd för sin u ppfattning om de orsaker, på hvilkas räkning hn skrifvit förändringen af Sverges fordna politik, illustrerande, så att säga, sin bevisning vid hvarje steg med positiva fakta, med märkliga anekdoter, med specialunderrittelser, hvilkas källa väl icke alltid blifvit klart påpekad, men hvilka hafva en karakter af sanning, jag skulle nästan vilja säga en sannolikhetens tjusningskraft, egnad att öfvertyga äfven den mest förhärdade tviflare. Enär hr Leallerstedts historiska bevisning således synes mig trogen, kan jag utan betänkande hängifva mig åt nöjet att antyda några de märkligaste delarne deraf. Författaren ådagalägger fullkomligt klart och, enligt min åsigt, med mycken sanning, i. hvad förhållande först Gustaf IV Adolf och sedermera Karl Johan stodo till de tvenne hufvudpersonerna i det stora dramat: Napoleon och Alexander. Man skådar helt lefvande den förstnämda af dessa hufvudpersoner, herrsklysten, men i början försigtig, ehuru färdig att, om så påfordrades, öfvergå till djerfhet. Man skådar också den andre, i: smickrande, smekande och verkställande sin: väldkräktning med det ljufva lugnet hos en man, som utan tvifvel i sitt sinne mer än en gång gör vår Herre medbrottslig i sin ärelystnad. Jag kan icke underlåta att omnämna den ,; del af berättelsen der författaren redogör för, de egna omständigheter, som upphöjde Karl; Johan på Sverges tron. Dessa detaljer äro tvifvelsutan föga nya för er. Men de äro det i hög grad för Frankrike, som läser dem och skall läsa dem med den största begärlig-: het. Hvarpå beror väl en menniskas, ett folks, ja, verldens öden! ... Denna filosofiska exklamation framställer och skall framställa sig vid hvarje rad, då man läser det stycke hvar; om jag talar! I För öfrigt gifva blotta rubrikerna en tillräcklig föreställning om det lockande i de ämnen som författaren afhandlat, äfvensom om deras vigt. Gustaf IV och Napoleon. — i Karl Johan och Alexander. — Karl Johan och Norge. — Finland. — Sverge sedan 1815. Sådana äro rubrikerna. Ensamt kapitlet om; Finland karakteriserar ryska politiken. I Det följande är icke mindre intressant, och ; är det kanske ännn mera i och för sitt samband med ställningen för dagen. Man finner der, att börja med, officiella do-! kumenter, som äro föga kända, åtminstone. här, angående det band, som bör förena Sverge . och Turkiet emot czarernas usurpation. För-: fattaren anför i detta afseende ett tal af Gu-. staf III år 1789 inför de fyra stånden, i hvilket denne furste rättfärdigade sig rörande kri; get emot Ryssland. I detta tal bevisar konuni ger. en utmärkt uppfattning af ryssarnes syften och det system, som Sverge bör följa emot dem. Kapitlet. X, under rubrik Danmark, är kanske det bland alla, som för oss är mest lärorikt. Hos oss förbiser säkert ingen att detta lands geografiska belägenhet verkligen, såsom hr Lallerstedt säger, gör det till en militärposition af största vigt, icke blott för försvaret af Skandinavien, utan äfven för Europas a ur on Aa