derhandlingar och traktater mellan Sverge och
Ryssland, erinrar författaren uti tredje käpit-
let om hvad han med ett lyckligt valdt ut-
tryck kallar missförstånden mellan Sverge
och Frankrike.
Det var, säger han, i alla tider Sverges politik att
slödja sig på alliansen med Frankrike, liksom det var
FE li förband med Fverge. Det var
g samvetspligt för Sverge
h alltid bekämpa Ryssland; och ett
vund med Ryssland skulle förefallit såsom någon-
ting vidunderligt, som någonting likbetydande nicd
ett förbund med afgrunden. Hvad är då anlednin-
gen att Sverge lemnat sina gaml8 nationaltraditio-
ner?
in man ser, är frågan uppställd mycket
bestämdt.
Hon besvaras också lika bestämdt:
Det är rent dynastiska intressen som förorsakat
allt detta onda. Gustaf IV Adolf, eä konung af
gamla stammen, ääsåg sig kallad attförsvara konun-
garnes gamla sak mot franska revolutionen; Karl Jo-
j han, konung af nyare dato, ville genom eftergifter
skaffa sig förlåtelse för sitt revolutionära ursprung:
och begge två, ehuru utgångna från motsatta syn-
punkter, ha följt en antinationell pslitik, drifna, den
ene af vansinniga, ten oegennyttiga passioner, den
andre af äregiriga och personliga beräkningar.,
Efter att ha på förband gifvit detta svar,
sysselsätter sig författaren att motivera det-
samma och redogör, för så vidt det röter hang
ämne, för den historiska period, som förflu-
tit från Gustaf IV:s tronbestigning (1796) till
Karl Johans död (1844). Hvilket tidskifte är
icke detta! Hr Lallerstedt sammantränger det
emellertid på mindre än tvåhundra sidor, och
inom denna för ett sådant historiskt element
så tränga ram, finner tan utväg icke blott att
visa sambatidet mellan sitt fäderneslands hi-
storin och den allmänna europeiska rörelsen,
utan äfven att såväl af taflan i dess helhet
som af dess detaljer gifva talrika och märk-
liga bevis till stöd för sin u ppfattning om de
orsaker, på hvilkas räkning hn skrifvit för-
ändringen af Sverges fordna politik, illustre-
rande, så att säga, sin bevisning vid hvarje
steg med positiva fakta, med märkliga anek-
doter, med specialunderrittelser, hvilkas källa
väl icke alltid blifvit klart påpekad, men
hvilka hafva en karakter af sanning, jag skulle
nästan vilja säga en sannolikhetens tjusnings-
kraft, egnad att öfvertyga äfven den mest
förhärdade tviflare.
Enär hr Leallerstedts historiska bevisning
således synes mig trogen, kan jag utan be-
tänkande hängifva mig åt nöjet att antyda
några de märkligaste delarne deraf.
Författaren ådagalägger fullkomligt klart
och, enligt min åsigt, med mycken sanning, i.
hvad förhållande först Gustaf IV Adolf och
sedermera Karl Johan stodo till de tvenne
hufvudpersonerna i det stora dramat: Napo-
leon och Alexander. Man skådar helt lef-
vande den förstnämda af dessa hufvudper-
soner, herrsklysten, men i början försigtig,
ehuru färdig att, om så påfordrades, öfvergå
till djerfhet. Man skådar också den andre, i:
smickrande, smekande och verkställande sin:
väldkräktning med det ljufva lugnet hos en
man, som utan tvifvel i sitt sinne mer än en
gång gör vår Herre medbrottslig i sin äre-
lystnad.
Jag kan icke underlåta att omnämna den ,;
del af berättelsen der författaren redogör för,
de egna omständigheter, som upphöjde Karl;
Johan på Sverges tron. Dessa detaljer äro
tvifvelsutan föga nya för er. Men de äro
det i hög grad för Frankrike, som läser dem
och skall läsa dem med den största begärlig-:
het. Hvarpå beror väl en menniskas, ett folks,
ja, verldens öden! ... Denna filosofiska ex-
klamation framställer och skall framställa sig
vid hvarje rad, då man läser det stycke hvar- ;
om jag talar! I
För öfrigt gifva blotta rubrikerna en till-
räcklig föreställning om det lockande i de
ämnen som författaren afhandlat, äfvensom
om deras vigt. Gustaf IV och Napoleon. — i
Karl Johan och Alexander. — Karl Johan och
Norge. — Finland. — Sverge sedan 1815.
Sådana äro rubrikerna. Ensamt kapitlet om;
Finland karakteriserar ryska politiken. I
Det följande är icke mindre intressant, och ;
är det kanske ännn mera i och för sitt sam-
band med ställningen för dagen.
Man finner der, att börja med, officiella do-!
kumenter, som äro föga kända, åtminstone.
här, angående det band, som bör förena Sverge .
och Turkiet emot czarernas usurpation. För-:
fattaren anför i detta afseende ett tal af Gu-.
staf III år 1789 inför de fyra stånden, i hvil-
ket denne furste rättfärdigade sig rörande kri- ;
get emot Ryssland. I detta tal bevisar konun- i
ger. en utmärkt uppfattning af ryssarnes syf-
ten och det system, som Sverge bör följa emot
dem.
Kapitlet. X, under rubrik Danmark, är kan-
ske det bland alla, som för oss är mest läro-
rikt. Hos oss förbiser säkert ingen att detta
lands geografiska belägenhet verkligen, såsom
hr Lallerstedt säger, gör det till en militär-
position af största vigt, icke blott för försva-
ret af Skandinavien, utan äfven för Europas
a ur on
Aa