STOCHEHOLH, den 5 April
Sverges ställning efter freden
Vi bafva redan uttalat vår öfvertygelse,
att, ehuru man icke ännu bestämdt känner
vilkoren för den fred, som i dessa dagar blif-
vit afslutadysäsom det tyckes, i följd af en
H koalition mellan de dynastiska, aristo-
2, feodala och kommersiella intressena,
till förmån för moskovitväldet, man dock synes
kunna taga för afgjordt, att dessa vilkor icke
blifva särdeles betryggande för fredens var-
aktighet. Hvad den franske utrikes ministern
hr Walewski, enligt telegrafens berättelse, i
skenbar motsats häremot lärer hafva talat vid
skålen för denna fred, såsom nemligen varande
enligt hans förmenande varaktigare i samma
mån som den för alla de krigförande vore
mera ärofull, är icke heller egentligen i strid
med vår mening. Ty äfven vi äro benägne
att anse varaktigheten stå i förhållande till
ärofullheten. Skillnaden är blott, att vi icke
kunna uppskatta den senare särdeles högt, och
just derföre icke heller hysa någon stor för-
tröstan till den förra.
Utan att nu ingå i någon vidare undersök-
ning om den större eller mindre sannolikhe-
ten af denna varaktighet, eter ytterligare
försöka leta efter den tråd un möjligen kunde
föra genom den vidunderliga labyrinten af de
två sista årens hvarandra korssande krigshän-
delser och diplomatiska underhandlingar, må
vi erinra oss hvarje sjelfständigt folks oafvis-
liga plikt, att i första rummet tillse, hvad dess
egen frid tillhörer,
. Sverges och Norges folk befinna sig lyck-
ligtvis i den ställning, att de mera än mänga
andra kunna hålla sig något när oberoende af
inflytelserna från de rådslag, som nu hopspin-
nas vid diplomaternas konferenser och kon-
gresser. De hafva icke deltagit i den stora
kampen, och om detta under andra förhål-
landen kunde hafva ansetts såsom en ära min-
åre, så behöfva de efter den utgång kriget
nu fått och om denna, äfven i fall också de,
likasom sardinarne, hade offrat sitt blod, likväl
kanske ändå icke hade blifvit mågen väsentli-
gen annan än den nu blef, åtminstone icke
sörja öfver saknaden af delaktighet deri, En
af följderna för dem af detta krig haremel-
lertid. varit, att det öfriga Europas uppmärk-
sarahet i högre grad än förut blifvit riktad
på oss och vår ställning. Ett förbund med
det vestra Europas mäktigaste stater har, ehuru
sent, omsider lösgjort oss ifrån det för foster-
landskänslan kränkande bend, som så länge
hållit. oss bundna vid czarernes qväfvande po-
litik. Och ehuru rubbadt förtroendet till
Fr eikrikes och Englands nuvarande regerin-
gar än biifvit genom den sannolika beskaf-
semheten af det nu gjorda fredsslutet och åt-
skilliga dermed förenade omständigheter, kunna
wi icke annat än anse det såsom jemförelsevis
cen fördel och en anledning till sann tillfreds-
:ställelse, att vi hellre äro i förbund med Eng-
land och Frankrike, än med Ryssland, hellre
zmed stater, hvilkas regeringar dock förr eller
ssenare måste lyssna till sina upplysta natio-
:ners röst, än med den makt, som gjort fol-
kens förtryck och förslafvande till sitt mål,
och af ihvars förrädiska politik vi sjelfve lidit
så mycket.
MA man likväl icke tro, att detta fördrag
med yttre makter gör tillfyllest för att skydda
oss, så vida icke samtidigt härmed våra inre
nationella krafter utvecklas i frihetens och civili-
sationens riktningar. Men med en sådan utveck-
ling kan och bör Sverge komma att gå en lycklig
och ärorik framtid till mötes samt ännu en gång
intaga en -ärofall plats och inflytelse inom det
. europeiska statsförbundet. Och detta ändamål
kan efter vår tanka vinnas lättare än man
stror, emedan det nästan uteslutande beror af
oss sjelfva. Sverges politiska institutioner,
.ehuru i många fall föråldrade och felaktiga,
lemna likväl, Gud vare lof, ännu tillräckligt
utrymme för framåtskridandet af de liberala
och i grunden demokratiska grundsatser, hvar-
på det urgamla svenska samhället hvilar, och
en styrelse, som i derina riktning vill vara
stark, kan också blifva det. Att arbeta på
befrämjandet af vår inre utveckling i en så-
dan anda, synes oss för närverånde såsom det
värdigaste och angelägnäste föremål för den
svenska konungamakten och det svenska fol-
kets representanter.
Och i Sverge kan detta äfven låta sig göra
utan åsidosättande af några dynastiska intres-
sen och utan farhåga för det så kallade mo-
markiska statsskickets bestånd. Här finnas
ihvarken främmande kronpretendenter eller re-
publikanska sympatier, lika litet som republi-
kanska elementer. Sverges ära har i histo-
rien städse varit nära förenad med dess ko-
rrangars och skall säkert länge blifva det.
Men också har ingen af dess regenter vare
:sig kunnat eller velat uträtta något verkligen
nyttigt och stort utan i samråd med folket
och i öfverensstämmelse med dess råd och
önskningar. Denna samverkan mellan konung
och folk, hvilken här i landet under olika
fforraer räknar sina anor ända från urminnes
itider, är någonting egendomligt, lika väl för
Sverge som för England, dock med den icke
oväsentliga skilnaden, att, med undantag för
en kort tid under de så kallade independen-
terna, England städse varit och ännu är styrdt
af en mäktig och rik aristokrati, som dock
måste stödja sig på nationen för att kunna
bibehålla sig vid rodret, då deremot makten
hos Sverges aristokrater sedan mer än halft-
annat århundrade är bruten och numera egent--
ligen består i gamla pergament och i den
vidskepelse, som fördomen ännu någon gång