väsendet, måtte förordna eller söka få förord-
nadt, att undervisningen inom alla skolor i
guvernementet Wilna måtte meddelas på pol-
ska språket..
Kejsaren återsände denna petition, utan att
öppna densamma.
MEON
Ulrikes Korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 29 Mars 1856.
Uti en första artikel har jag uttalat mitt
omdöme om hr Lallerstedis arbete La Scan-
dinavie; ses eraintes et ses Esperancesn, be-
traktadt dels ur allmän politisk synpunkt, dels
ur de speciella politiska synpunkter, som de
närvarande förhällandena gifvit vid handen,
och jag hoppas i nämde hänseenden ha yttrat
tillräckligt derom för att visa, att dess för-
fattare ganska väl inser de faror, hvarmed
Ryssland hotar Europa, och de skrankor, som
det vore lämpligt att uppresa mot dess in-
kräktningar så 1 norden som i östern. Ja,
har i dag för afsigt att skärskåda boken i
dess historiska del, och jag vill göra början
med dess första kapitel, som nar till rubrik:
Rysslands inkräktningar i mmarken och Nor
JAP UL ge.
Allt. hvad hr Lalle stedt yttrar om Ryss-
lands sedan lång ti, tillbaka fullföljda usur-
pattonssystem, are sig vid Donaumynnin-
garne eller vid Ishafvet, synes obestridligt,
grundadt på fakta, på uti sig sjelfva tillräck-
ligt alande handlingar, och på hvilkas ka-
Tölkter och system man numera icke kan
misstaga sig. Hr Lallerstedt lägger i öfrigt
dessa syften klart i dagen uti hvad som rö-
rer de norska kusterna, i det han visar det
mäktiga intresse Ryssland skulle hafva vid att
bemäktiga sig dessa kuster, den stödjepunkt
det der skulle veta bereda sig, de hjelpme-
del det deraf skulle kunna hämta för att der
skapa en mäktig flotta och således en dag in-
tränga i Europa genom Nordsjön och Engel-
ska kanalen.
Men äfven innan han inlåter sig i detalje-
rad framställning af de faror, med hvilka
Byssland förstått att omhvärfva Europa, har
hr Lallerstedt helt naturligt funnit sig föran-
låten fråga, huru det kommer sig, att Europa
låtit på detta sätt omhvärfva sig, och han
finner orsaken dertill uti de vesterländska ka-
binetternas försumlighet, och isynnerhet uti
den hos Julimonarkiens ministrar rådande be-
nägenheten atttvista och kämpa om portföljer-
na, och att bereda sig en parlamentarisk ro ge-
nom att blunda för de yttre angelägenheterna.
Hr Lallerstedt skall kanhända tycka, att
jag härvid visar mig något kortsynt, men
enligt min åsigt tillskrifver han Ludvig Fi-
lips ministrar, hvad som bör tillskrifvas en-
dast de omständigheter hvari de voro försatte.
Första vilkoret för att vara stark i förhållan-
de till utlandet, är att vara stark hemma hos
sig. En sådan ställning blef aldrig beskärd
Julimonarkien, som ständigt hotades af tvenne
förstöringsorsaker; i första rummet oärlighe-
ten hos en opposition, som, vid det den visade
sig blott och bart anti-ministeriel, i sjelfva ver-
ket til hufvudsaklig del var anti-dynastisk,
och vidare, landets politiska enfald, som, fast-
än önskande konungamaktens bibehållande,
likväl egnade sin gunst blott åt dem, som
med eller utan afsigt bidrogo att försvaga
och omstörta densamma. Man bedrager sig
mycket, om man uti alla de s. k. kabinetts-
frågor, som företedde sig under Ludvig Fi-
lips regering, icke ser någonting annat än
blott och bart kabinettsangelägenheter. Från
denna synpunkt betraktade, skulle de flesta
warit ytterst ömkliga och icke förtjena annat
än historiens förakt, men hos dem alla låg, i
grunden, mer eller mindre sjelfva lifsfrågan, ):
dynastifrågan, en fråga som kunde synas dem
afgjord, hvilka sågo sakerna endast på ytan,!
men som i deras ögon, som blickade något
djupare, var långt ifrån att vara det. Utgån-
gen har blott alltför väl bevisat, huru rätt
dessa senare hade. Om Juliministrarne be-
kymrade sig mycket om sin tillvaro, hade
detta sin grund deri, att monarkien sjelf var
bekymrad för sin tillvaro, och om hon var
bekymrad derför, så var det emedan hon hade
stora skäl att vara det, då hon befann sig midt
ibland fiender, som oupphörligen anföllo henne,
och midt ibland en nation, som ej allenast
icke förstod att försvara henne, men som till
följd af den inrotade galliska andan alltför
ofta upphöjde till rang af talang, snille, rykt-
barhet, dygd, ära, hvad som stundom icke var
annat än den mest enfaldiga och olycksbringan-
de pratsjuka hos en opposition, af hvilken en
del var blind och den andra revolutionär.
Denna belägenhet gjorde Juliregeringen stän-
digt, trots allt sken af motsaten, till en svag
regering inom landet, och måste sluta med
att Pn henne till en impopulär regering, till
följd af det helt enkla skälet, att de, som
ledde eller understödde henne, förutom det
att äfven de hade sin blindhet och sina pas-J.
sioner, fruktade att göra äfven billiga och
rättvisa eftergifter åt en opposition, som sak-
nade ärlighet, på grund af den alltför befo-
gade farhågan att de blott skulle på ett eller
annat sätt missbrukas mot dynastien; ty på
den tiden sågos bonapartister, republikaner,
ultra republikaner, legitimister antingen hvar
för sig beherrska fältet eller ock ständigt re-
do att räcka hvarandra handen för att ge-
mensamt göra det. Sålunda hotad i det inre,
föga understödd ofvanifrån, underminerad ned-
ifrån, huru skulle väl Julimonarkien ha kun-
nat visa sig energisk mot Ryssland, eller sna-
rare mot Europa, af hvilket den knappast
var erkänd, och hvilket nästan helt och hället
hade gjort sig medbrottsligt i Ryssländs omått-
liga och på oredligt sätt tillkomna förstoring?
Det förundrar mig föröfrigt icke, att hr
Lallerstedt ej kommit att se sakerna alldeles
från denna synpunkt, då han bedömt Juli-
regeringens politik. Man måste ha personli-
gen varit inblandad i denna tids rörelser,
lidelser och vexlingar, för att rätt fatta med