väsendet, måtte förordna eller söka få förordnadt, att undervisningen inom alla skolor i guvernementet Wilna måtte meddelas på polska språket.. Kejsaren återsände denna petition, utan att öppna densamma. MEON Ulrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 29 Mars 1856. Uti en första artikel har jag uttalat mitt omdöme om hr Lallerstedis arbete La Scandinavie; ses eraintes et ses Esperancesn, betraktadt dels ur allmän politisk synpunkt, dels ur de speciella politiska synpunkter, som de närvarande förhällandena gifvit vid handen, och jag hoppas i nämde hänseenden ha yttrat tillräckligt derom för att visa, att dess författare ganska väl inser de faror, hvarmed Ryssland hotar Europa, och de skrankor, som det vore lämpligt att uppresa mot dess inkräktningar så 1 norden som i östern. Ja, har i dag för afsigt att skärskåda boken i dess historiska del, och jag vill göra början med dess första kapitel, som nar till rubrik: Rysslands inkräktningar i mmarken och Nor JAP UL ge. Allt. hvad hr Lalle stedt yttrar om Rysslands sedan lång ti, tillbaka fullföljda usurpattonssystem, are sig vid Donaumynningarne eller vid Ishafvet, synes obestridligt, grundadt på fakta, på uti sig sjelfva tillräckligt alande handlingar, och på hvilkas kaTölkter och system man numera icke kan misstaga sig. Hr Lallerstedt lägger i öfrigt dessa syften klart i dagen uti hvad som rörer de norska kusterna, i det han visar det mäktiga intresse Ryssland skulle hafva vid att bemäktiga sig dessa kuster, den stödjepunkt det der skulle veta bereda sig, de hjelpmedel det deraf skulle kunna hämta för att der skapa en mäktig flotta och således en dag intränga i Europa genom Nordsjön och Engelska kanalen. Men äfven innan han inlåter sig i detaljerad framställning af de faror, med hvilka Byssland förstått att omhvärfva Europa, har hr Lallerstedt helt naturligt funnit sig föranlåten fråga, huru det kommer sig, att Europa låtit på detta sätt omhvärfva sig, och han finner orsaken dertill uti de vesterländska kabinetternas försumlighet, och isynnerhet uti den hos Julimonarkiens ministrar rådande benägenheten atttvista och kämpa om portföljerna, och att bereda sig en parlamentarisk ro genom att blunda för de yttre angelägenheterna. Hr Lallerstedt skall kanhända tycka, att jag härvid visar mig något kortsynt, men enligt min åsigt tillskrifver han Ludvig Filips ministrar, hvad som bör tillskrifvas endast de omständigheter hvari de voro försatte. Första vilkoret för att vara stark i förhållande till utlandet, är att vara stark hemma hos sig. En sådan ställning blef aldrig beskärd Julimonarkien, som ständigt hotades af tvenne förstöringsorsaker; i första rummet oärligheten hos en opposition, som, vid det den visade sig blott och bart anti-ministeriel, i sjelfva verket til hufvudsaklig del var anti-dynastisk, och vidare, landets politiska enfald, som, fastän önskande konungamaktens bibehållande, likväl egnade sin gunst blott åt dem, som med eller utan afsigt bidrogo att försvaga och omstörta densamma. Man bedrager sig mycket, om man uti alla de s. k. kabinettsfrågor, som företedde sig under Ludvig Filips regering, icke ser någonting annat än blott och bart kabinettsangelägenheter. Från denna synpunkt betraktade, skulle de flesta warit ytterst ömkliga och icke förtjena annat än historiens förakt, men hos dem alla låg, i grunden, mer eller mindre sjelfva lifsfrågan, ): dynastifrågan, en fråga som kunde synas dem afgjord, hvilka sågo sakerna endast på ytan,! men som i deras ögon, som blickade något djupare, var långt ifrån att vara det. Utgången har blott alltför väl bevisat, huru rätt dessa senare hade. Om Juliministrarne bekymrade sig mycket om sin tillvaro, hade detta sin grund deri, att monarkien sjelf var bekymrad för sin tillvaro, och om hon var bekymrad derför, så var det emedan hon hade stora skäl att vara det, då hon befann sig midt ibland fiender, som oupphörligen anföllo henne, och midt ibland en nation, som ej allenast icke förstod att försvara henne, men som till följd af den inrotade galliska andan alltför ofta upphöjde till rang af talang, snille, ryktbarhet, dygd, ära, hvad som stundom icke var annat än den mest enfaldiga och olycksbringande pratsjuka hos en opposition, af hvilken en del var blind och den andra revolutionär. Denna belägenhet gjorde Juliregeringen ständigt, trots allt sken af motsaten, till en svag regering inom landet, och måste sluta med att Pn henne till en impopulär regering, till följd af det helt enkla skälet, att de, som ledde eller understödde henne, förutom det att äfven de hade sin blindhet och sina pas-J. sioner, fruktade att göra äfven billiga och rättvisa eftergifter åt en opposition, som saknade ärlighet, på grund af den alltför befogade farhågan att de blott skulle på ett eller annat sätt missbrukas mot dynastien; ty på den tiden sågos bonapartister, republikaner, ultra republikaner, legitimister antingen hvar för sig beherrska fältet eller ock ständigt redo att räcka hvarandra handen för att gemensamt göra det. Sålunda hotad i det inre, föga understödd ofvanifrån, underminerad nedifrån, huru skulle väl Julimonarkien ha kunnat visa sig energisk mot Ryssland, eller snarare mot Europa, af hvilket den knappast var erkänd, och hvilket nästan helt och hället hade gjort sig medbrottsligt i Ryssländs omåttliga och på oredligt sätt tillkomna förstoring? Det förundrar mig föröfrigt icke, att hr Lallerstedt ej kommit att se sakerna alldeles från denna synpunkt, då han bedömt Juliregeringens politik. Man måste ha personligen varit inblandad i denna tids rörelser, lidelser och vexlingar, för att rätt fatta med