Kandidater.
Vi få härtill svara, att det i allmänhet en-
ligt vår åsigt alldeles icke tillhör oppositions-
pressen att föreslå kandidater till höga embe-
ten, och minst under nuvarande omständig-
heter, då sådana förslag, om de framstäldes,
sannolikt endast skulle tjena att i dens ögon,
som eger utnämningsrätten, göra de personer
som förordades ännu mer omöjliga, än de re-
dan förut kunna vara, utan att någon fördel
för det allmänna vore dermed förenad. Af-
tonbladet har aldrig berömt sig af att i sin
portfölj ega någon mängd af statsmannaäm-
nen, såsom Svenska Tidningen låter gyck-
lande påskina. Vi tillstå fastmera uppriktigt,
att vi icke funnit mängden af sådana vara så
särdeles stor i vårt land å någondera sidan.
Vi veta för öfrigt ganska väl, att styrelsens
inrättning här i landet förutsätter hos statsrådets
ledamöter äfven andra egenskaper, än de po-
litiska, ja att den kanske i ännu högre grad for-
drar en bepröfvad embetsmannaduglighet och
mångsidiga insigter i statsförvaltningsärenden.
Det faller oss således alldeles icke in att till
höga embeten önska den ene eller andre en-
samt derföre, att han vid riksdagar eller i
skrifter hyllat de liberala åsigterna, ej heller
klandra någon utnämning ensamt derföre, att
den utnämde tillhört den konservativa sidan.
Det vore redan en vinst, som vi skulle veta
att värdera, om de personer, som nämdes till
ministrar eller andra höga embeten, jemte in-
sigter, erfarenhet och duglighet för embetets
utöfning samt skärpa i omdömet, egde den
sjelfständighet och fasthet i karakteren, som
omutligt följer en fattad öfvertygelse och icke
af undseende för höghet, börd, rikedom, ari-
stokratiska eller andra intressen låter rubba sig
derifrån. Det är saknaden af dessa egenska-
per hos konungens rådgifvare, som opposi-
tionspressen har skäl att i ännu högre grad
beklaga, än den politiska opinion, hvartill
den ene eller andre bland dem kan hafva be-
känt sig, innare han inträdde i rådet. Och
vi äro på andra sidan öfvertygade, att, derest
konungens rådgifvare-omgifning bestode af
män, som visat sig ega dessa egenskaper,
oppositionen emot konungens nuvarande rege-
ring icke från den liberala sidan skulle vara
så stark, som den för närvarande är och som
den har allt utseende att i ännu högre grad
blifva vid den förestående riksdagen. De li-
berala idgernas makt — hvilken icke är nå-
gon annan än förnuftets och rättvisans i mot-
sats emot fördomarnes och godtyckets — är
efter vår orubbliga öfvertygelse sådan, att der
de ofvannämda egenskaperne verkligen finnas,
der måste äfven denna makt komma att ovil-
korligen göra sig gällande.
För vår del hafva vi icke försport några
tecken till lystnad eller jagt inom det libe-
rala -partiet efter ministerembeten. Deremot
är det en känd sak, att då den, efter konung
Oscars uppstigande på tronen, första ministe-
ren år 1844 sammansattes, det liberala pres-
sen fann sig ganska belåten med den omgif-
ning konungen då valde, och det just på
grund af det anseende för ofvannämde egen-
skaper, som de då till statsråd kallade perso-
nerna i allmänhet egde, oaktadt, med undan-
tag på den tiden för hr Jonas Wern, ingen
af de öfrige egentligen var någon framstå-
ende politisk person. Man klagade till och
med icke öfver, att ett par af de gamla råd
gifvarne bibehöllos, oaktadt åtminstone en at
dessa, nuvarande generalpostdirektören fri-
herre Stael von Holstein, var känd såsom i
politiken konservativ, hvilket dock, efter hvad
allmänt bekant är, icke hindrade honom, hvar-
ken under den förre eller nuvarande konun-
gens regering, att i statsrådet öppet säga sin
mening, stundom i liberal riktning nog, och
att försvara denna med den kraft, att den all-
rådande viljan till och med en och annan
gång fann sig föranlåten att gifva vika.
Såsom likartadt exempel skulle vi äfven
från en ännu äldre tid kunna anföra stats-
rådet grefve Wirsn, statsrådet Poppius, stats-
sekreteraren Danckwardt, sedermera presiden-
tan Skogman m. fl., hvilka, utan att vara
några poli iskt liberala partimän, likväli vissa
frågor, och företrädesvis just i dem, som hör-
de till den egentliga kretsen för deras embets-
verksamhet, hyllade frisinnade åsigter samt
äfven, när dessa icke sällan råkade i strid
med monarkens, icke desto mindre hade både
vilja och förmäga att göra sitt ord gällande.
Vi erinra oss i detta hänseende ett par anck-
doter, som framlidne friherre Skogman sjelt
plägade berätta, nemligen huru han genom
sin ihärdighet slutligen lyckades förmå Ko-
nung Karl Johan att sanktionera rikets stän-
ders beslut om realisationen, ehuru detta, som
bekant är, var i högsta måtto stridande mot
konungens och flertalets af hans dåvarande
rådgifvare finansiella begrepp och beräknin-
gar, samt huru han vid andra tillfällen emot
samma höga vilja lyckades med framgång be-
kämpa vidtagandet af åtgärder, som, om de
vidtagits, skulle hafva inneburit mer eller
mindre olyckliga följder för landet. Så t. ex.,
då i början af 1820-talet brukspatron Samnel
Owen hos konungen begärde privilegium på
10 eller 20 år att ensam i landet få tillverka
ångmachiner, och denna ansökning enhälligt
understöddes af samtlige deras excellenser
såväl som af konungen sjelf, hvilken derom
till och med gifvit Owen löfte, lyckades det
likväl statssekreteraren Skogman att, efter det
frågan blifvit flera gånger ajournerad, få an-
;kningen afslagen, sedan han förklarat sig
erligen hellre nedlägga sitt embete, än.
rontrasignera ett beslut om bifall.
Vi skulle v
Tidningen stäl
att någon enda
i konungens rå
vara frestade att till Svenska
a den fråga, hur.vida hon tror,
ledamot för närvarande finnes
d som eger den sjelfstän lig-
het och kraft, att han emot konungens förut-
fattade mening
skulle kunna genomdrifva nå-
got enda bes
n gunstli
uvaran le
vigt eller ens entledigande af en o
M
ut eller någon befordran af
eller om det någor
rhållanden skulle
ägrade sn