artikeln, har uttalat sig säval 1 landets tidningar, som: i den af hr Lallerstedt utgifna bok, hvilken med några loford om författaren omtalas, hvarefter artikeln fortfar: Om detta arbete, som eger mycket värde och som skall väcka stor u;pmärksamhet i Sverge, hade inskränkt sig att laga Finlands förlust, skulle vi ej haft någonting ali säga, Men det gör ännu mer: det förebrår Frankrike, ehuru visserligen i vänskapliga ordalag, att hafva under första kejsardömet öl. verlemnat denna provins åt Ryssland, och detta synes oss förtjena en förklaring. Man fattar den saknad, som förlusten at finländska området, hvilket betäckte Stockholm, ingifver den svenske författaren. Men det är, när allt kommer omkring, Sverges eget fel om det gjort denna förlust, och franska folket är det sista på hvilket svenskarne kunna vältra ansvarigheten för den skada, som tillfogades dem vid ifrågavarande tidpunkt. Franska revolutionen fann, då hon utbröt. på Sverges tron en furste med högdragen och oresonlig karakter, som, misskännande sitt lands verkliga intressen och de franska alliansernas sekelgamla tradition, gick längre än någon annan suverän i Europa uti ådagaläggande af monarkiskt agg. Icke åtnöjande sig med att hata det republikanska Frankrike, lät Gustaf IV Adol? sitt oförståndiga hat stiga ända till den man, som återställt det franska gambhället på dess naturliga grundvalar af sedlighet, ordning och rättvisa. Han tillegnade sig all de stora kontinentalmonarkiernas bitterhet och delade alla deras farhågor, ehuru han på intet sätt hotades. Men detta var icke allt. Han förblef väpnad ännu då Österrike, Preussen och Ryssland lade ned vapen; han förföljde med sina vanmäktiga utmaningar den snillrike man, inför hvilken hela Europa böjde sig. Med ett ord, han bragte det derhän att lejonet, som länge beskyddat honom. slutligen öfverlernade honom åt hans egen bundsförvandts Rysslands lystnad. Och var det icke han sjelf, som hade valt denna bundsförvandt, tvärt emot alla politikens mest elementära reglor? Betraktade han icke honom såsom sin vän, sin beskyddare, såsom den mäktigaste försvararen af de antirevolutionära grundsatser, till hvilkas ifrigaste och envisaste kämpe han opåkalladt och fruktlöst hade gjort sig? Denna Sverges så nya, så utomordentliga, men så lågande v skap för Ryssland blef icke lyck Sverge, den medförde beklagansvärda följäe den mäktige vännen plundrade den sva vännen. Huru fi smän, ku göras ansvariga för den delse? Det vary ett slags familjetvist. Vi hafva icke, så som man säger, lagt banden mellan barken och trädet. Hvem kan förebrå oss derför? 1t Vi hade, under sådant förhållande, endast vårt f eget intresse att rådfråga. I i bedöma detsamma än vi sjeifva, öfverlemn en tid svensk t förbund ring sj land. lisk I e de förr å honom att vid denna tid Punkt ta ör dei, som aldrig hade upphört PT sig säsom hans fiender. D I Frankrike har man alltid älskat Sverge:k det är med lika mycken förvåning som sorg ic vi hafva räknat det bland våra fienders anIC tal; och oaktadt detta hårda prof, som pålagts vår gamla vänskap, hafva vi ständigt för detsamma bevarat en oföränderlig sym-s! ati. Men det händer nästan alltid på denna ft Jord, att hvarje land låter sig komma ett fel-t: steg till last; Sverge har gått fram i en falsk riktning nästan under hela tiden af det första kejsardömets fortvaro; det är högligen att beklaga sig, och de sanna svenskarne hafv: I skäl att återvända på den rätta vägen. Dette är medlet att undvika nya missöden; men det I, är icke derföre sagdt att det förslår till atv utplåna spåren af det förflutnas olyckor oci p misstag. S Hvad som kan trösta de svenska patriotern: n öfver förlusten af Finland, är den likgiltigh het för återupprättandet af deras sjelfständig1; het som finnarne lagt i dagen under loppe! I af de tvenne senaste kampanjerna. Öfveralit h hvarest de baltiska flottorna och synnerligas h den engelska, nalkats de finska stränderna. hafva de icke funnit annat än ett folk met ryskt hjerta. Finska folkets omstämning sy nes, enligt dessa vittnesbörd, hafva försiggåt mera hastigt, än fallet plägar vara i ett eröfradt land. Hr Lallerstedt försäkrar att denn: förändring endast egt rum inom vissa klasser såsom en del af de högre embetsmännen, offi cerarne, presterskapet och nägra handlande. I, Han försäkrar att sinnesstämningen hos så I: väl adeln som jordbrukarne, synnerligast i de I). inre af landet, är helt och hållet svensk. Vv p vilja tro honom. Men hvad som är säkert i Ip att dessa känslor på intet sätt gifvit sig till J. känna; att de allierade flottornas närvaro pi Iuoj intet sätt framkallat någon resning, att der Ii emot de enda uppenbarelser i detta fall, p: lic hvilka man ej kan misstaga sig, äro de ge ltr värsskott som på flera orter helsat engelsmän Is, nen under det de kryssade i Bottniska viken Ju Och se ycksdigra i saken. Sedu I y Finland blifvit eröfradt, afsatte svenskarne, meI. delst en uppresning, upphofsmannen till du Vv omätliga olyckan, Gustaf IV Adolf, denn fig ädle men fanatiske och talanglöse konung Detta visa fols, moderat ehuru ridder hade blifvit drifv den olycklige monarkens envisa framhärdand: i så bedrö rringar. Svenskarne had gjort sin revolution med den lugna beslut sj samhet och orubbliga ordni som utmärk: I Vv nordens nationer. Frågan var nu att vili p en ny regent, som skulle st enlic i svensk. Le folkets klart uttryckta syr rpatier, d. S.: ei som kunde återknyta det gam förbunde med fransmännen och kombinera sin politi! bi med vår. Hvad inträflade nu? Vi veta de t alla. Denna samtidshi lefver i a minnen. Vi vilja ej något som såra Å. minnet af en lysande ki er furste . kiahat All 5