adliga byråkratien. Dess ledare, som med sin talrika trupp af hofadel och yngre militärer spelat en vigtig rol på riddarhuset under de sednaste riksdagarne, ha äfven till sitt syftemål en regeneration af aristokratien; de vilja koncentrera dess politiska inflytande hos en adlig byråkrati och derigenom motverka den fara som kan uppstå deraf att landtadeln allt mindre sträfvar emot att uppgå i den fastighetsegande och jordbrukande befolkning, till hvilken den hör genom sina lefnadsförhållanden, och hvarigenom samma endrägtiga och naturliga förhållande skulle kunna uppstå mellan adel och folk som t. ex. i Frankrike, Spanien och till en del i Italien. Ehuru sjelfva junkercheferna i många hänseenden röja en icke ringa habilitet och äfven kunna visa sig såsom reformvänner i fråga om! en eller annan materiel förbättring, så visar dock den cohors patricia som följer dem ofta iton och uppträdande ett ganska stort sjägttycke med de renhårigaste pommerska eller schlesiska junkrar. Ville man närmare skärskåda den rol, som denna klass af adelsjunkrar spelar i den allmänna sammanlefnaden, så skulle man visst äfven kunna upptäcka ett och annat drag som påminner om de omständigheter som stå i samband med en Hinkeldey-Rochowska affären i Berlin. Man saknar icke exempel på klubbar, ursprungligen stiftade för helt andra ändamål, men som förvandlats till junkerliga spelklubbar, der man helt fashionabelt ruinerar sig. Det är icke någonting alldeles exempellöst, att en ofrälse officer, som i ett på förmans befallning skrifvet tjenstebref vågar beteckna en gradpasserande underofficers, en ur barnskorna nyss klifven högadlig junkers, vid ett tillfälle ådagalagda vanhedrande uppförande med något si när sitt rätta namn, blir föremål f följelser, kränkningar och störtningsförsök från den junkerI:ga sidan. Vi skulle kunna tillägga mycket om den falska militäriska hederskänslan, som också är en lemning från förgångna tider och ett slags uppenbarelse af junkerväsendet, den hederskänsla, som t. ex. icke finner någon anstöt deraf om en corps-kamrat ruinerar sig genom de eländigaste utsväfningar eller om han, ikläld uniform, skulle uppträda i det föraktligaste tillstånd uti lastens smutsigaste kyffen, men som måhända skulle finna sig i högsta grad kränkt om samme person vågade i uniform sitta på någon annan än de förnämsta och dyraste platserna i en teatersalong o. s. v.; men detta skulle föra oss allt för långt från vårt ämne. Våra politiska junkrar förtjena att följas med uppmärksamhet, så mycket mera som de påstås ega lifliga sympatier på det håll som man plägar beteckna såsom representerande framtiden, och som man icke kan veta, hvilka ideer från Hinter-Pommern eller från det preussiska herrehuset de skulle kunna känna sig kallade att vilja genomföra under någon period af allmän europeisk reaktion. Framtidens representanter borde inse att de vinna hvarken styrka eller kärlek genom dylika allianser. Folket i alla civiliserade länder har numera alldeles vuxit ifrån maximen om nödvändigheten af en genom aristokratien åvägabragt bemedling mellan furste och folk; detinser med Chamfort, att arisokratien är en förmedlare mellan tron och folk, på samma sätt som hunden är förmedlare mellan jägaren och haren. Lika litet borde man kunna inbilla sig att i och genom junkrarne kunna åvägabringa ett politiskt stöd för tronen. Junkrarne besitta intet af de företräden, genom hvilka en aristokrati med något sken af sanning kan sägas vara ett stöd för monar: kien; de ha ingenting annat att stödja sig vid än en fördelaktig tanka om sig sjelfva och hofgunstens solglans. Långt ifrån att något slags svenskt junkerdöme kan utgöra ett verkligt stöd åt tronen, kan det endast uppehålla sig sjelft genom att låta stödja sig af tronen och försvagar sålunda i sjelfva verket konungamakten genom den summa at kraft det från densamma måste låna. KEENAN