dEntragues. Farväl, min gosse... tyst, hör ni
inte galopperandet af en häst?... det är tro-
ligtvis min junker, som kommer hitåt. Var
nu lugn... han slåss som tio så fort han har
litet i hufvudet, och jag beklagar alla hvilka
skulle komma oss allt för nära.
Jag tror mig äfven höra en häst, sade
Esperance som brann af otålighet att få be-
gifva sig å väg, och med er tillåtelse...
Jag tillåter icke allenast, jag befaller.
Jag vill då fortsätta min väg till Ormesson.
När får jag meddela er resultatet af mitt sam-
tal med fröken Henriette ?
Harnibieu! hvilken fråga! om ni inte redan
i morgon uppsöker mig i Saint Germain, der
jag då är, tror jag att någon olycka händt er.
Ni träffar mig på värdshuset Gröna stången.
Hvad ni är god mot mig, som ännu blott
förorsakat er besvär!
Jag uppfyller endast er stackars mors ön-
skan, svarade Crillon, gifvande Espårances
häst ett lätt slag med ridpiskan.
Den unge mannen fattade tyglarne och for
af som en blixt; men oaktadt den häftiga
farten och vindens sus i trädtopparne hörde
han ännu en gång Crillons aflägsna röst upp-
repa:
DHarnibieu! gift er icke!
Crillon tittade efter Esperance så länge han
möjligtvis kunde upptäcka honom, derefter
red han långsamt tillbaka mot skogen.
Det aflägsna galopperandet kom allt när-
mare, och Crillon såg ändtligen, ungefär hun-
dra steg derifrån, någonting framskymta i små-
skogen; det inbrytande mörkret hindrade ho
nom likväl ifrån att redigt urskilja detta före-
mål, men dess hårda stampningar och oupp-
hörliga prasslande i buskarne förvånade ho-
nom i hög grad.
Det kan icke vara en hjort... ej heller
låter det som en häst, ty hvad skulle han