dEntragues. Farväl, min gosse... tyst, hör ni inte galopperandet af en häst?... det är troligtvis min junker, som kommer hitåt. Var nu lugn... han slåss som tio så fort han har litet i hufvudet, och jag beklagar alla hvilka skulle komma oss allt för nära. Jag tror mig äfven höra en häst, sade Esperance som brann af otålighet att få begifva sig å väg, och med er tillåtelse... Jag tillåter icke allenast, jag befaller. Jag vill då fortsätta min väg till Ormesson. När får jag meddela er resultatet af mitt samtal med fröken Henriette ? Harnibieu! hvilken fråga! om ni inte redan i morgon uppsöker mig i Saint Germain, der jag då är, tror jag att någon olycka händt er. Ni träffar mig på värdshuset Gröna stången. Hvad ni är god mot mig, som ännu blott förorsakat er besvär! Jag uppfyller endast er stackars mors önskan, svarade Crillon, gifvande Espårances häst ett lätt slag med ridpiskan. Den unge mannen fattade tyglarne och for af som en blixt; men oaktadt den häftiga farten och vindens sus i trädtopparne hörde han ännu en gång Crillons aflägsna röst upprepa: DHarnibieu! gift er icke! Crillon tittade efter Esperance så länge han möjligtvis kunde upptäcka honom, derefter red han långsamt tillbaka mot skogen. Det aflägsna galopperandet kom allt närmare, och Crillon såg ändtligen, ungefär hundra steg derifrån, någonting framskymta i småskogen; det inbrytande mörkret hindrade ho nom likväl ifrån att redigt urskilja detta föremål, men dess hårda stampningar och oupphörliga prasslande i buskarne förvånade honom i hög grad. Det kan icke vara en hjort... ej heller låter det som en häst, ty hvad skulle han