STOCEHOLE, den 27 Mars.: Ut rikes Horrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London d. 21 Mars. Innan ni erhåller detta bref, har måhända : telegrafen redan underrättat er att freden är afslutad och de vilkor i densamma, hvilkal egna sig för offentligheten. Äfven engelska publiken har redan genom Times blifvit förberedd på freden och att den är ganska mager. Om Times och en utförlig artikel i Economist, en veckotidning som tillhör skattkammarsekreteraren Wilson, hafva rätt, hvil-) ket man i detta fall troligen ken antaga, så består bela vinsten af kriget deruti att södral Sebastopol och Bomarsund icke få återuppbyggas, att antalet af ryska och turkiska örlogsfartyg på Svarta hafvet genom fördraget inskränkes, och ryska gränsen flyttas litet från Donau, hvilket allt icke vill säga särdeles mycket — samt slutligen, att de kristnas rättigheter ställas under europeisk garantiv — hvilket vill säga ofantligt mycket mera. Det blir tidigt nog när vi känna ordalydelsen att yttra sig om första punkten: Men den sista deremot, hvars saniia betydelse tyvärr alltför länge af europeiska pressen blifvit försummad, om icke misskänd, kan icke tidigt nog blifva belyst. Det är säkert, att .e mest förvända föreställningar voro spridda om turkiska rikets hela författning och synnerligen i fråga om de kristnas belägenhet, och att dessa föreställnivgar blifvit födda af ordet despotism, som europeiska skriftställare funnit för godt att använda på Turkiet, närda genom de agenter, som Ryssland bar inom alla länders press, och icke sällan kolorerade genom erinringar ur Tusen och En Natt. I England var det icke underligt, ty ingenstädes är massan af folket så litet underrättad om de utländska angelägenheterna. Men äfven de tyska lärda med sin grundlighet och sitt opraktiska väsen läste lång tid ganska lugnt de mest vanställande skildringar i tidningarne, innan de funno huru vigtigt det var att upplysa saken. Just nu, men nu är det för sent, hafva flere verk utkommit, i hvilka det visas att i Turkiet lagen står öfver sultanen, den politiska kommunen är identisk med den religiösa. och att den senare är fullkomligt fri, således äfven den första, att den utskrikna koppskatten (mantalspenningar) för rajahs ingalunda är en hårdhet utan en välgerning, emedan den befriar från krigstjenst, att det utskrikna slafveriet ingår såsom ett element i alla österländska länders husliga lif och äktenskap, att så kallade slafvar blifva storvizirer, och mycket annat som för tre år sedan förkastades af allmänna meningen, men som nu erhåller närmare belysning. Nu är tärningen kastad, den turkiska staten, som våra ministeriella tidningar öppet förklara, förstörd, som det uppgifves till förmån för de kristna. Nu äro kristna liksom muselmän missnöjda med nyheterna; nu måste således, som Times tillkännagifver, Turkiet hållas besatt af de allierade, ehuru i alliansfördraget landets utrymmande inom 40 dagar utfästes. Nu hafva de allierade gjort för Ryssland hvad det icke ensamt kunde genomdrifva; ty att Ryssland skall hafva största fördelen af de nya förhållandena, huru de än må utveckla sig, är klart. För öfrigt hafva alla engelska statsmän börjat kriget med den förväntar, och den afsigt att det skulle så sluta. Att ru äfven de andra makterna förstå Turkiets integritet så, som lucus deriveras från nen lucendo, bevisar den omständigheten att man utelemnat garantien för integriteten ur de ffem punkterna och vill revidera eller som Morning Post säger upphäfva fördraget at den 13 Juli 1841. Med detta fördrag är det på ett alldeles eget sätt beskaffadt. Då det var afslutadt sade Palmerston och Thiers, och verlden trodde det följaktligen, att det innehölle en garanti af de fem makterna för Turkiets integritet. Äfven franska regeringen uppfattade det i början af 1853 på sådant sätt, förklarade sig redo att uppfylla de pligter, som genom detsamma blifvit henne pålagda, och uppfordrade Eogland att göra sammalunda (Drouyn de Lhuys depesch till Castelbajac at d. 21 Mars 1853, aftryckt i Monitören). Ja, ännu i den:eirktiärdepesch, hvarmed hon besvarade Nesselrodes berömda och beryktade not af d. 41 Juni 1853, innehålles det yttrande, att Turkiet står under de fem makternas kollektiv-garantio. Då fästade Nesselrode i en not af d. I Augusti uppmärksamheten derpå, att i texten, 1 den förbindande delen af fördraget, talas blott om de båda sundens tillslutning, och att den uti inledningen uttryckta önskan, att gifva sultanen ett bevis på aktning för hans suveräna rättigheters integritet, blott utgjorde en vacker tanke, men ingen fördragsbestämmetse. Hvari han upenbarligen har rätt. Vid wienerkonferensen d. 21 April förlidet år kom Bourqueney, som äfven undertecknat fördraget af 1841, åter tillbaka till denna skilnad och beklagade ati dået icke då lyckats honom å faire passer le principe du preambule dans le dispositif; hade det sketty, så hade pligter blifwit ålagda alla kontrahenter, hvilkas uppfylJande skulle i första uppkomsten ha qväft de. nuvarande förvecklingarne. Hvad skall man nu göra med le princpc du preambule? . De öfriga fredspunkterna hafva proportionsvis icke mycket att betyda. Äfven den för Sverge vigtiga bestämmelsen angående Bomarsund är icke ny, utan blott ett uppfriskande af en gammal förpligtelse, från hvilken Ryssland sjelf gifvit sig dispens. I hvarje händelse äro resultaterna icke svarande mot de