der eller städer, af ett sednare ursprung, af, att jag så må såga, en secundär begreppsformation. Sådana äro till exempel Bavaria och Britannia, sjelfva Dea Roma icke undantagen. De passa ypperligt att bära en nations attributiva bestämmelser; de skicka sig väl i den bildande konsten såsom ett slags heraldiska sköldhållare; men ett manligt folks hela anda förmå de icke uppbära. Blott i en man kan en nations väsentliga betydelse vinna en fullkomlig, yttre gestaltning. En sådan man är ofta, såsom vi sett, blott en mytologisk personlighet, ett mellan Gud och menniska sväfvande väsende, som endast har hemma i den dunkla forntid, på hvilken vi nyligen kastat en blick. Men han kan ock vara en verklig, historisk person. En eller flera gånger har vanligen inom det särskilta folket en man kommit till verlden med så utpräglade nationala drag, med så egendomligt nationalt lynne, med alla sitt folks så väl onda, som goda egenskaper, olater så väl som dygder, i så öfverflödande mått, att icke de eller de föräldrarne, utan hela folket, synes hafva framfödt honom. Med förtjusning se på honom hans landsmän. De igenkänna icke blott kött af sitt kött, utan ock ande af sin ande. Och med häpnad och väntan blicka till honom äfven de andra nationerna. Ty de känna långt ifrån, att det framkallande af nationaliteten i hela dess kraft, som kommer att utgå från honom, skall för flera menniskoåldrar blifva denn nationalitets segerrop eller dödsskri; men i hvilken mån han skall blifva sitt folks välfärd eller förderf eller bådadera, kunna de icke sia. Luften kännes dena tryckande, såsom före en åskas utbrott. Det är ett helt folk, som lagt tusendetals armars märg uti ett enda par armar, i brännpunkten af ett enda hufvud sammanträngt alla strålar af sitt andliga ljus — och denna makt vill nu bryta löst, vill genombryta förhandenvarande politiska eller sociala skrankor. Skall icke den ljungeld, som i det laddade molnet ses hänga öfver verldsdelen, trogen sin vana, gå från tster till vester, från det ena himmelsstrecket till det andra, och i sin framfart, medan han hos det ena folket rensar luften för friare andedrag, hos det andra sprida förhärjande lågor och bortrycka planteringar, som slagit djupa rötter i national hjertegrund, eller till och med i national fördom? Detta är den bäfvande fråga, hvilken de kringboende folken ställa på sin närmaste ramtid. Men det utvalda folket, hjeltens eget folk, frågar icke, grubblar icke, tänker knappast; det har i honom rest sig endast för att handla. Dess sagorika forntid har vändt tillbaka, då himmel och jord voro uppfylda af en enda ande, dess egen ande; då medvetandet, att det var verldens herre, stegrade och höjde dess lifsverksamhet; då det kämpade och blödde, men också mellan striderna kunde sätta sig ned och hvila, såsom en Olympier, i stolt känsla af sin kraft, i heroisk sjelfförgudning. De se blott sin egen spegelbild, den nationalitet som i hjelten tagit mandom. Alla de enskilta medborgarnes enskilta personligheter gå upp i denna stora, samfälta per sonlighet, och uttrycka sig blott i och genom densamma. Det är, såsom om hvar och en annans enskilta ansvar vore för tillfället afvältadt på denne store enskilte, och såsom om denne, lik Hercules, för en stund lyftat atlasbördan, ett helt verldsklot af pligter och bekymmer och bragder och fröjder, på sin mäktiga skuldra. Nationens samvete är hos honom. Blott genom honom vet folket sig stå i samband och förbiudelse med den yttre så väl som den inre verlden. Han kan derföre f. ra det hvart han behagar, till det bögsta eller lägsta, till sällhet eller förderf, till en himmel eller en afgrund. Det könner intet annat lif, än att lefva för den, i kvilkens person de kunna liksom taga på sitt eget slägtes förherrligade natur. Och ännu efter sekler älskar folket vida innerligare en regent, som genom dess egna fel förstört dess lycka, än den som genom främmande dygder uppbyggt dess makt. — — — Svenskheten födde ock en gång — och då vardt Carl XII Redan hans samtid betraktade honom i detta ljus; och mycket bidrog att för så väl samtid som efterverld ställa honom i detsamma. Vid 15 års ålder började han sin kungliga bana och slöt henne på sitt 37:de lefnadsär. I likhet med Achilles och Alexander, blef således en evig ungdom hans lott. Hvad han var, hade han den lyckan att vara i sin fulla kraft. Ingen ålderdom, som ju plägar begrafva en lefvande menniska stycke för stycke, pekade med vissnad hand någonsin på något begrafvet af hans lekamliga eller andliga menniska — på något, som dragit sig bort i ett fordom. Allt hans if var, intill minsta atom, närvarande in i dödsminuten: han dog under det han drog sitt svärd. —— Plötsligt, som en komet af tusenårig omloppstid skulle göra, bröt detta svenska ljus fram på Europas himmel. Och lika plötsligt var dess för nande. Ingen har mäktat lyfta den bemlighetsfulla slöja, som betäcker Carl XII:s död. Var det en ärlig norsk fiende, eller en fransk, eller (jag blyges att uttala det) en svensk förrädare, som sände det mördande blyet genom hans tinningar? Historien har alltid satt ett frågtecken vid denna punkt. Då nu ingen har bevisat sig förtjent af äran eller nesan att vara konung Carls baneman, så har det alltid förekommit svenska folket, som om han icke var död. En och annan gång i förra seklet hviskades om, att han ännu lefde. Och om detta tal, i den mening, hvari det fattades, än dolde bedrägeri uti sig — nog kan man ännu och med skäl säga, att konung Carl lefver, att det väsentliga hos honom, det som i hvarje åder utfyllde hans personlighet, svenskheten, är vid lif och rörer sig på jorden. Fiågan om ett nationalmonument öfver Carl den tolfte, frågan om vi ha skäl att offentligen bevisa heder åt den store krigarku1igens minne, reducerar sigidet hela derhän, huruvida vi ha skäl att älska och hedra vår egen nationalitet uti den personlighet, hvari svenskheten och hela folkets i många skiftande personligheter uttryckta grundkarakter tagit mandom. Vilja vi ej hedra vår nationalitet, utan äro färdiga att håna och förkasta densamma, då medgifves gerna att intet skäl förefinnes att resa ett monument öfver Carl XII, men då finnes heller intet skäl att vidare orda om frihet och sjelfständighet, då är det skäl så godt förr som sednare att Svenska folket i politiskt hänseende ger upp staten. En enda anmärkning kan med skäl göras mot uppresandet af Carl XII:s ärestod, den nemligen att hedern numera vore alltför ringa, sedan en eller annan Carl af ganska tvetydig beskaffenhet både såsom fosterlandets fader och hjeltekonung fått sig samma heder tilideJad. Men ärestoden skulle dock ha en högre betydelse när den restes af nationen sjelf, ch så länge en svensk folkanda lefver, skulle man med vördnad betrakta den imponerande gestalten af den konung, hvilken en främmande författare i korthet karakteriserar sålunda: pEn hjelte, för hvilken vanliga menniskors måttstock icke är gjord; stor i medgången, större i motgången, ensam i dygder, ensam i fel, beundrad af många, förstådd af få och uppnådd af ingen. NORGE. Anlända norska blad gå till d. 17 Mars. Från Bergen berättas att mormonerna derstädes börjat döpa sina proselyter sålunda, at o AA Åannat dam ned AanaAra n4t4 LT 2