falld, torde, enligt mitt förmenande, endast denna omständighet utgöra full anledning till ändring och upphäfvande af domkapitlets ifrågakomne, utaf mig öfverklagade utslag. Såsom stöd för detta mitt förebärande, att nyss åberopade lagrum saknar tillämplighet på det fall, derför domkapitlet mig ådömt ansvar, torde jag få erinra, att sedan domkapitlet, uppå klagan af f. d. riksdagsmannen Adolf Fredriksson i Unsta och hemmansegaren Erik Eriksson i Skörby, af Hacksta socken, genom utslag af den 14 Juli 1855, förklarat att, enär vederbörande komminister, genom behörig anteckning i församlingens kyrkobok, vitsordat klagandernes kristendomskunskap, hvilken således icke bordell. vara mig obekant, så, ehuru domkapitlet visserligen ogillade klagandernes uteblifvande från de af mig såsom pastor anställda förhör, funne likväl domkapitlet hinder uti förevarande fall icke hafva mött för klaganderne att begå H. H. Nattvärd, så har domkapitlet, efter det v. kontraktsprosten Zethrin anmält, det jag, oansedt någon klagan af mig icke blifvit förd emot nyssberörde utslag, förvägrat Fredriksson och Eriksson att innan de i deras kristendomskap af mig blifvit hörde, åtnjuta H. H. Nattvarad, i utslag af den 12 nästlidne Januari, under åberopande af ofvan omförmäldte lagrum, dömt mig till suspension från innehafvande embete och lön på 6 månaders tid; men då härvid förekommer att den omständigheten, som af domkapitlet blifvit mig till last förd, att jag skall hafva oriktigt tillämpat ett af domkapitlet, i egenskap af dömande myndighet meddeladt utslag, destomindre må anses innefatta någon öfverträdelse af bestämmelserne uti 19 kap. 23 4 kyrkolagen, som domkapitlet icke ens kunnat förebära, att den tillämpning jag velat gifva åt domkapitlets utslag, härflutit från någon afsigt å min sida, att vilja motsätta mig eller trotsa domkapitlets bud och föreskrifter, utan den af mig gjorda tolkningen af samma utslag, bör, såsom professorerne Toren och Beckman i deras reservation emot domkapitlets beslut anmärkt, dels anses hafva härflutit från nit för utöfningen af den mig såsom pastor åliggande själavård, och dels hafva tillkommit från min uppfattning af 8 kap. 24 kyrkolagev, som tydligen stadgar, att de som vilja gå till aflösning och Guds bord, men nyligen äro komne utur en församling in i en annan, eller eljest obekante, skola intet tillåtas, förrän de hos kyrkoherden sig angifvit och han dem uti deras kristendomskunskap förhört, samt inhemtat kunskap och vittnesbörd om deras lefverne, synes, enligt mitt förmenande, den emot mig anmärkta åtgärden, icke vara af sådan art eller beskaffenhet, att den kan hänföras under stadgandet uti 19 kap. 23 kyrkolagen, som bestämmer ansvar för den prestman, som slår sig till lättja, lösaktighet, svalg och dryckenskap, eller emot sin biskop och sine förmän genstörtig är uti de saker, som deras embete angå; helst hvarken handlingarne uti målet, eller i öfrigt några omständigheter förekommit, som visa ens ringaste anledning dertill att jag varit genstörtig eller ohörsam uti sådanve saker, som angå min biskop eller mine förmän uti utöfningen af deras embeten. I öfrigt och hvad vidare sjelfva saken beträffar, så enär domkapitlet, såsom orsak för mitt fällande i det öfverklagade utslaget antagit, att jag icke andragit några skäl för min vägran att låta Fredriksson och Eriksson komma i åtnjutande af H. H. Nattvard, men deremot förekommer att, såsom protokollet i målet för den 28 November sistlidet år innehåller, jag, inför domkapitlet hörd, anmärkt att jag icke kunde hysa förtroende för de af komministern Lindgren meddelade betyg, enär dennes sätt att pröfva församlingsmedlemmarnes kristendomskunskap icke vore att godkänna; så alldenstund själavården inom en församling, enligt gällande författningar, i första hand och främst tillkommer kyrkoherden, samt komministern, ehuru satt till kyrkoherdens medhjelpare, icke är en sådan embetsmyndighet, att kyrkoherden är förbunden att tvinga sitt samvete efter komministerns åsigter, eller att vid utöfningen af pastorsembetet taga föreskrifter af komministern och ställa sig dennes äsigter till efterrättelse, samt då ofvanåberopade 8 kap. 2 kyrkolagen stadgar, att den, hvars kristendomskunskap är kyrkoherden obekant, icke må tillåtas att begå H. H. Nattvard, innan han blifvit af kyrkoherden förhörd, torde vid det förhållande att v. pastorn G. L. Sparrman, som jemväl blifvit inför konsistorium hörd, vitsordat det Eriksson vägrat att låta mig förhöra honom i dess kristendomskunskap, med skäl kunna påstås att, derest domkapitlet, såsom sig vederbordt, varit angelägnare derom, att själavården inom Hacksta församling behörigen handhafdes, än att jag fälldes till ansvar för förment ohörsamhet emot domkapitlets befallningar, domkapitlet, i stället att fälla mig till ansvar, hafva bordt, på sätt professorn Beckman i dess särskilda mening anfört, låtit verkställa undersökning huruvida de emot mig anmärkta klagomål samt min uppgift i afseende på giltigheten af komminister Lindgrens betyg varit grundade eller ieke. Med anledning af hvad sålunda anmärkt blifvit, och jemte det jag bestrider uppgiften Y det öfverklagade utslaget, att jag förut i anledning af embetsförseelse blifvit af framlidne hr doktorn och erkebiskopen i några konsistoriiledamöters enskilda närvaro varnad, får jag, som yrkar upphäfvande af domkapitlets nu ifrågavarande utslag, samt befrielse från all straffpåföljd, för den mot mig anmärkta åtgärden, dels erinra, att domkapitlets protokoller i målet icke blifvit för mig justerade, samt att mine anföranden in ör domkapitlet icke äro rätt och tillförlitligt uti protokollen uppfattade. För öfrigt, oeh ehuru det icke torde på sakens utgång inverka, anser jag mig icke kunna undgå att anmärsa, det förevarande mål destoförr förtjenar uppmärksamhet, som det innefattar den vigtiga principfrågan, huru vidt en kyrkoherdes embetsmyndighet sträcker sig vid utöfningen af den för själavården angelägnaste fråga, samt att i förevarande tid, då otro och gudlöshet allt mer och mer synas taga öfverhanden, det måste förekomma helt anmärkningsvärdt, att domkapitlet i Upsala, hvilket det synnerligast bör vara angeläget, att själavården inom församlingarne med nit och kristligt sinne handhafves, synes långt mera vara angeläget derom att domkapitlets föreskrifter, äfven om desamma tillkommit på sidan af lagoch gällande författningar, följas med blind lydnad, än att Gudsfruktan och kristligt sinne inom församlingarne befordras, äfvensom att hvarje tvifvel om möjligheten af ofelbarhet uti domkapitlets ätgärder är, enligt domkapitlets tanka, ett brott så svårt, att det icke nog hårdt kan straffas. Slutligen och jemte det jag åberopar innehållet af de särskilda meningar, som vid omröstningen i domkapitlet blifvit af professorerne Torån och Beckman aflemnade, vågar jag ödmjukeligen förbebålla mig rättighet att, derest besvären utställas till kommun kation med domkapitlet, få, sedan förklaring inkommit, densamma med påminnelser bemöta. Stockholm den 8 Mars 1856. J. N. Holmgren, Kyrkoherde i Hacksta och Löth, genom Th. Cederström, enligt förut ingifven fullmakt. Hvad som ur formel synpunkt vid betraktandet af detta mål först faller i ögonen, är att då domkapitlets först fällda utslag egentligen står i strid med det lagstadgande, som tillförbinder en pastor att i främsta rummet ansvara för sin hjords kristendomskunskap fhyvuarfröra nal hy Halmeaeren fran harta ha