falld, torde, enligt mitt förmenande, endast denna
omständighet utgöra full anledning till ändring och
upphäfvande af domkapitlets ifrågakomne, utaf mig
öfverklagade utslag.
Såsom stöd för detta mitt förebärande, att nyss
åberopade lagrum saknar tillämplighet på det fall,
derför domkapitlet mig ådömt ansvar, torde jag få
erinra, att sedan domkapitlet, uppå klagan af f. d.
riksdagsmannen Adolf Fredriksson i Unsta och hem-
mansegaren Erik Eriksson i Skörby, af Hacksta soc-
ken, genom utslag af den 14 Juli 1855, förklarat att,
enär vederbörande komminister, genom behörig an-
teckning i församlingens kyrkobok, vitsordat klagan-
dernes kristendomskunskap, hvilken således icke bordell.
vara mig obekant, så, ehuru domkapitlet visserligen
ogillade klagandernes uteblifvande från de af mig såsom
pastor anställda förhör, funne likväl domkapitlet hin-
der uti förevarande fall icke hafva mött för kla-
ganderne att begå H. H. Nattvärd, så har domka-
pitlet, efter det v. kontraktsprosten Zethrin anmält,
det jag, oansedt någon klagan af mig icke blifvit
förd emot nyssberörde utslag, förvägrat Fredriksson
och Eriksson att innan de i deras kristendomskap af
mig blifvit hörde, åtnjuta H. H. Nattvarad, i utslag
af den 12 nästlidne Januari, under åberopande af
ofvan omförmäldte lagrum, dömt mig till suspension
från innehafvande embete och lön på 6 månaders
tid; men då härvid förekommer att den omständig-
heten, som af domkapitlet blifvit mig till last förd,
att jag skall hafva oriktigt tillämpat ett af dom-
kapitlet, i egenskap af dömande myndighet meddeladt
utslag, destomindre må anses innefatta någon öfver-
trädelse af bestämmelserne uti 19 kap. 23 4 kyrko-
lagen, som domkapitlet icke ens kunnat förebära, att
den tillämpning jag velat gifva åt domkapitlets ut-
slag, härflutit från någon afsigt å min sida, att vilja
motsätta mig eller trotsa domkapitlets bud och före-
skrifter, utan den af mig gjorda tolkningen af samma
utslag, bör, såsom professorerne Toren och Beckman
i deras reservation emot domkapitlets beslut anmärkt,
dels anses hafva härflutit från nit för utöfningen af
den mig såsom pastor åliggande själavård, och dels
hafva tillkommit från min uppfattning af 8 kap. 24
kyrkolagev, som tydligen stadgar, att de som vilja
gå till aflösning och Guds bord, men nyligen äro
komne utur en församling in i en annan, eller eljest
obekante, skola intet tillåtas, förrän de hos kyrkoherden
sig angifvit och han dem uti deras kristendomskunskap
förhört, samt inhemtat kunskap och vittnesbörd om deras
lefverne, synes, enligt mitt förmenande, den emot
mig anmärkta åtgärden, icke vara af sådan art eller
beskaffenhet, att den kan hänföras under stadgandet
uti 19 kap. 23 kyrkolagen, som bestämmer ansvar
för den prestman, som slår sig till lättja, lösaktighet,
svalg och dryckenskap, eller emot sin biskop och sine
förmän genstörtig är uti de saker, som deras embete
angå; helst hvarken handlingarne uti målet, eller i
öfrigt några omständigheter förekommit, som visa
ens ringaste anledning dertill att jag varit genstörtig
eller ohörsam uti sådanve saker, som angå min biskop
eller mine förmän uti utöfningen af deras embeten.
I öfrigt och hvad vidare sjelfva saken beträffar,
så enär domkapitlet, såsom orsak för mitt fällande i
det öfverklagade utslaget antagit, att jag icke an-
dragit några skäl för min vägran att låta Fredriks-
son och Eriksson komma i åtnjutande af H. H. Natt-
vard, men deremot förekommer att, såsom protokol-
let i målet för den 28 November sistlidet år inne-
håller, jag, inför domkapitlet hörd, anmärkt att jag
icke kunde hysa förtroende för de af komministern
Lindgren meddelade betyg, enär dennes sätt att pröfva
församlingsmedlemmarnes kristendomskunskap icke vore
att godkänna; så alldenstund själavården inom en
församling, enligt gällande författningar, i första hand
och främst tillkommer kyrkoherden, samt komministern,
ehuru satt till kyrkoherdens medhjelpare, icke är en
sådan embetsmyndighet, att kyrkoherden är förbun-
den att tvinga sitt samvete efter komministerns åsig-
ter, eller att vid utöfningen af pastorsembetet taga
föreskrifter af komministern och ställa sig dennes
äsigter till efterrättelse, samt då ofvanåberopade 8
kap. 2 kyrkolagen stadgar, att den, hvars kristen-
domskunskap är kyrkoherden obekant, icke må tillå-
tas att begå H. H. Nattvard, innan han blifvit af
kyrkoherden förhörd, torde vid det förhållande att v.
pastorn G. L. Sparrman, som jemväl blifvit inför
konsistorium hörd, vitsordat det Eriksson vägrat att
låta mig förhöra honom i dess kristendomskunskap,
med skäl kunna påstås att, derest domkapitlet, såsom
sig vederbordt, varit angelägnare derom, att själavår-
den inom Hacksta församling behörigen handhafdes, än
att jag fälldes till ansvar för förment ohörsamhet
emot domkapitlets befallningar, domkapitlet, i stället
att fälla mig till ansvar, hafva bordt, på sätt pro-
fessorn Beckman i dess särskilda mening anfört, låtit
verkställa undersökning huruvida de emot mig an-
märkta klagomål samt min uppgift i afseende på gil-
tigheten af komminister Lindgrens betyg varit grun-
dade eller ieke.
Med anledning af hvad sålunda anmärkt blifvit,
och jemte det jag bestrider uppgiften Y det öfver-
klagade utslaget, att jag förut i anledning af embets-
förseelse blifvit af framlidne hr doktorn och erke-
biskopen i några konsistoriiledamöters enskilda när-
varo varnad, får jag, som yrkar upphäfvande af dom-
kapitlets nu ifrågavarande utslag, samt befrielse från
all straffpåföljd, för den mot mig anmärkta åtgär-
den, dels erinra, att domkapitlets protokoller i målet
icke blifvit för mig justerade, samt att mine anfö-
randen in ör domkapitlet icke äro rätt och tillförlit-
ligt uti protokollen uppfattade.
För öfrigt, oeh ehuru det icke torde på sakens ut-
gång inverka, anser jag mig icke kunna undgå att
anmärsa, det förevarande mål destoförr förtjenar upp-
märksamhet, som det innefattar den vigtiga princip-
frågan, huru vidt en kyrkoherdes embetsmyndighet
sträcker sig vid utöfningen af den för själavården
angelägnaste fråga, samt att i förevarande tid, då
otro och gudlöshet allt mer och mer synas taga öf-
verhanden, det måste förekomma helt anmärknings-
värdt, att domkapitlet i Upsala, hvilket det synnerli-
gast bör vara angeläget, att själavården inom försam-
lingarne med nit och kristligt sinne handhafves, sy-
nes långt mera vara angeläget derom att domkapit-
lets föreskrifter, äfven om desamma tillkommit på
sidan af lag- och gällande författningar, följas med
blind lydnad, än att Gudsfruktan och kristligt sinne
inom församlingarne befordras, äfvensom att hvarje
tvifvel om möjligheten af ofelbarhet uti domkapitlets
ätgärder är, enligt domkapitlets tanka, ett brott så
svårt, att det icke nog hårdt kan straffas.
Slutligen och jemte det jag åberopar innehållet af
de särskilda meningar, som vid omröstningen i dom-
kapitlet blifvit af professorerne Torån och Beckman
aflemnade, vågar jag ödmjukeligen förbebålla mig
rättighet att, derest besvären utställas till kommun -
kation med domkapitlet, få, sedan förklaring inkom-
mit, densamma med påminnelser bemöta.
Stockholm den 8 Mars 1856.
J. N. Holmgren,
Kyrkoherde i Hacksta och Löth,
genom
Th. Cederström,
enligt förut ingifven fullmakt.
Hvad som ur formel synpunkt vid betrak-
tandet af detta mål först faller i ögonen, är
att då domkapitlets först fällda utslag egent-
ligen står i strid med det lagstadgande, som
tillförbinder en pastor att i främsta rummet
ansvara för sin hjords kristendomskunskap
fhyvuarfröra nal hy Halmeaeren fran harta ha