sökas. Lagberedningen hade också 1 15 kap.
2 6 handelsbalken i denna syftning föreslagit
att särskild bolagsman ej må sökas för bo-
lagets förbindelse innan man bolaget derför
muntligen : eller skriftligen kräft utan att be-
talning erhålla. Andra åter voro af den
tanka, att äfven sådan lagen nu är beska-
fad, det låge i sakens natur, att delegare, åt-
minstone i sådana solidariska bolag som för-
valtas af en särskild styrelse eller direktion,
icke kunde vara skyldiga ati svara för betal-
ningen af någon bolagets skuld, innan det
verkligen blifvit konstateradt, att skulden vore
bolagets, hvilket åter svårligen kunde ske, med
mindre bolagets direktion lagsöktes eller in-
stämdes. Att detta jemväl vore lagens me-
ning, syntes bland annat följa deraf, att en-
ligt 10 kap. 6 S rättegångsbalken bolagsmäns
forum är detsamma som bolagets, hvilket re-
dan gör en väsentlig skilnad emellan löftes-
mäns och bolagsmäns solidariska ansvarighet,
då nemligen de förra kunna för t. ex. någon
löpande förbindelse, derför de ingått borgen,
sökas hvar de finnas, men en delegare, 1 ett
bolag som har sitt säte t. ex. i Stockholm,
ovilkorligen måste sökas å denna ort, ehvad
han sjelf bor, vistas eller har egendom i Skåne
eller Norrbotten. Vid sådant förhållande
kunde det väl icke gerna vara att befara att
någon borgenär hos ett dylikt bolag sökte sär-
skild bolagsman förr, än han först gjort sin
rätt gällande till betalning hos bolaget, åt-
minstone fått domstols utslag att skulden var
bolagets, hvilket den enskilde delegaren natur-
ligtvis måste bestrida intilldess han genom laga
beslut derom vunnit visshet. Någonting mer
än att en hos ett bolag fastställd fordran skulle
sedermera vara exekutiv hos hvilken af de
särskilda bolagsmännen som helst, kunde väl
skäligen icke fordras såsom följd af den so-
lidariska ansvarigheten hos delegarne. Fill
och med i afseende å vanliga handelsbolag
torde det vara tvifvelaktigt, huruvida bolags-
mans enskilda egendom kunde tillgripas för
bolagets gäld, innan bolaget först blifvit kräfdt,
hvilket jemväl lärer öfverensstämt med fram-
lidne professor Holmbergssons, äfven af numera
professor Schrevelius antagna, tolkning af nu
gällande lag.
2. Då i nya lagförslaget ej igenfinnas några stad-
ganden, motsvarande dem, som i 17 kap. 12 han-
delsbalken förekomma derom, att inteckning, som sker
sedan gäldenärens död eller hans fattigdom allmänt kun-
nig är, icke gifver förmånsrätts, och detta uteslutande,
utan någon redovisning för skälen dertill, synes här-
röra från den åsigt, att berörde stadganden redan
voro upphäfne genom de föreskrifter, som innefattas
i 14 af 1818 års inteckningsförordning, så frågas:
I huru vidsträckt mån kan en sådan äsigt antagas
ega grund:
a) i afseende på inteckning, som, efter gäldenä-
rens död, men innan tid till urarfvagörelse för arf-
vingarn2 utgått, blifvit sökt eller beviljad?
d) i afseende på inteckningsrätt, som före gälde-
närens konkurs tillkommit?
Denna fråga föranledde en ganska intres-
sant debatt, dels huruvida 17 kap. 128 Han-
delsbalken i ofvan uppgifne delar verkligen
vore upphäfven, dels i hvad mån den deri
uttalade grundsats af jäf mot inteckningar
förmånsrätt, sedan gäldenärs fattigdom all-
mänt blifvit kunnig, borde vinna tillämpning.
Angående den första delen af frågan ytt-
rades, att då arfvinge efter gäldenär ej egde
mot sökt inteckning anföra annat jäf än gäl-
denär sjelf om han lefvat, en i öfrigt i laga
ordning sökt inteckning ej kunde förlora sin
förmånsrätt af det skäl att gäldenärens död
mellankommit innan den hunnit beviljas. Om
åter inteckning söktes efter gäldenärens död,
men innan tiden för urarfvagörelse tillända-
lupit, måste dess giltighet bero derpå, huru-
vida boet af arfvingarne försattes i konkurs-
tillstånd eller icke. Emellertid vore det en
brist i lagberedningens förslag, att detta ej
omtalar sistberörde casus.
En mera omtvistad fråga vore likväli hvad
mån stadgandet derom, att inteckning som
sker sedan gäldenärs fattigdom allmänt är
kunnig, bör anses gällande. Det ursprung-
liga stadgandet i 17 kap. 12 S H. B. hade
troligen tillkommit för att förekomma att in-
teckningar skulle kuuna sökas under tiden
emellan det konkurs blifvit begärd och ansök-
ningen derom blifvit af Rätten upptagen. Men
stadgandet lärer småningom vunnit den tillämp-
ning att hvarje inteckning som, ehuru före
konkursen sökt, likväl icke hunnit att dess-
förinnan beviljas, af domstolarne ansågs icke
ega förmånsrätt. Detta föranledde en af Ri-
kets Ständer vid 1810 års riksdag äskad lag-
förklaring af den 15 Oktober 1810 af inne-
håll, dels att inteckning, som blifvit sökt
men ej före konkursen faststäld, icke må an-
Ses genom konkursen förfallen, utan att sö-
kandens rätt icke destomindre borde pröfvas
soch bestämmas, dels matt då å fast egen-
dom inteekning blifvit sökt, men domaren
ej öfver densammas bestånd sig utlåtit, det
då skall tillhöra konkursdomaren att frågan
Om inteckningens bestånd upptaga och pröfvav.
Härefter utfirdades nu gällande intecknings-
lag af den 13 Juli 1818, hvars 14 i detta
hänseende förmår: att om gäldenär afstår
sin egendom till borgenärer och inteckning
deri dessförinnan varit sökt men ej fast-
ställd, den Rätt som eger att konkursmålet
upptaga skall pröfva den sökta intecknin-
gens verkan. Denna föreskrift gåfve likväl
anledning till mycken osäkerhet i afseende
på inteckningars giltighet och till ganska
vidtutseende rättegångar, hvarå flera exempel
citerades. Det skulle således innebära en för-
bättring i lagstiftningen om en bestämdare
föreskrift i detta hänseende meddelades, så att
den dag, då antingen gäldenär sjelf sökte
konkurs eller, då hans fordringsegare yrkade
hans försättande i konkurstillstånd, bestäm-
des såsom den termin då hans fattigdom
skulle anses såsom allmänt känd.
Emot dessa åsigter opponerade sig likväl
flera ledamöter. De kunde för sin del icke
medgifva att 17 kap. 12 Handelsbalken upp-
hört att i förevarande hänseende ega gällande
kraft, hvarken i följd af 1810 års kongl. kun-
görelse eller 1818 års inteckningslag. Ej hel-
ler tycktes la8beredningen hafva åsyftat nå-
sot sådant upphäfvande. enär dess 0 till
aa