borde hafva om den beviljades. Vid den granskning högsta domstolen företagit af den ; äldre lagkomitens förslag hade detstadgande bibehållits, att inteckning, som blifvit sökt sedan gäldenärs obestånd varit kändt, icke skulle medföra förmånsrätt. I denna syftning hade äfven högsta domstolen rättvisligen underkänt verkan af flera inteckningar, tillkomna sedan obeståndet måste anses veterligt, ehuru egendomen ännu ej varit till borgenärer afträdd — jex. gr. i Nyköpings f. d. fabriksbolags beI kanta konkurs (1845). En ledamot upplyste exempelvis, att helt nyligen en handlande här i staden genom cirkulärbref till sina borgenärer förklarat sig vara på obestånd och erbjudit ackord, ehuru ingen af hans skulder var förfallen till utmätning, så att han lagligen kunnat försättas i konkurstillstånd. En af beslutet om konkurs bestämd terminus torde fördenskull finnas högst otillförlitlig. Deremot borde ingen borgenär, som handlat redligt, äfventyra mnågonting genom den konkursdomstolen i detta fall medgifna pröfning. En ledamot utvecklade på ett särdeles öfvertygande sätt vådan af att, med vår konkurslagstiftningi öfrigt, borttaga den domaren tillerkända ifrågavarande pröfningsrätten. Det skulle kunna blifva en sporre för gäldenärer att, utan äfventyr för ansvar, gynna vissa borgenärer på andras bekostnad genom att gifva dem en vink om sin tvetydiga affärsställning. Det skulle äfven alltid lemna tillfälle för borgenärer i orten att obehörigen betrygga sina fordringar framför längre bort boende m. m. Enligt flera utländska Jlagstiftningar vore det icke, såsom här, hvarje borgenärs rättighet att tilltvinga sig panträtt i gäldenärs fasta egendom, utan att bestämdi ajtal på förhand derom finnes slutet, lika litet som man här kan tilltvinga sig sådan pant-. rätt i hans lösegendom. Enligt dessa lagstiftningar ålåge det derjerate konkursdomaren att bestämma den tidpunkt då konkursen skulle anses börjad, dervid denna kunde tillbakaföras flera månader före den dag rätten förordnat om egendomens afträdande till konkurs; äfvenså egde efter dessa lagar oprioriterade fordringsegare äska gäldenärs försättande i konkurstillstånd, utan att deras fordringar voro till betalning förfallne. Häraf ådagalades således, att förhållandena voro betydligt skiljaktiga emot de i vår nu gällande lag i dessa hänseenden befintliga bestämmelser. Derefter diskuterades tvenne frågor i programmet rörande allmän kriminallag, nemligen: 1. Hvilar den i lagskipningen antagna grundsats, att, då samma brott blifvit flera gånger föröfvadt, men på en gång åteladt, icke ådöma det i lagen bestämda ansvaret för hvarje gång förbrytelsen skett, då ej lagen sådint särskilt stadgat, på en så allmänt giltig rättsgrund, att den eger tillämpning äfven på bötesansvar, hvartill, antingen ensamt eller i förening med urbota bestraffning, någon gjort sig skyldig för förbrytelser, derigenom särskilte personer blifvit vid särskilta tillfällen i sin rätt förnärmade ? Svar på denna fråga upplästces så väl från en ledamot i föreningens härvarande centralafdelning, som från häradshöfdingen Strussenfeldt på Gottland och häradshöfdingen i Norrbotten Boström. De två förstnämnde voro af den tanken, att när brottet kunde anses såsom ett crimen repetilum, såsom här förutsattes, särskilt bötesansvar borde följa på ivarje särskilt förbrytelse mot särskilta personer och vid särskilta tillfällen, oaktadt ital mot dessa förbrytelser skett på en gång. Deremot om brottet endast innefattade ett sontinuatum mot en och samma person, anågs något förhöjdt bötesansvar icke böra dömmas. I rikets hofrätter vore praxis i detta häneende olika, så att derom ofta voterades. Je flesta ledamöterna tycktes likväl vara ense m den grundsats, att hvarje särskilt brott allmänhet borde särskilt bestraffas. 2. Är icke förändring af stadgandet i 32 kap. 2 R. B., efter dess lydalse i kongl. förordningen den 0 Jan. 1779, så vidt det afser förvandling af de i 8 och 19 55 i 17 kap. berörde balk bestämda böter f behofvet påkallad, för beredande af öfverensstämnelse med i allmänhet gällande föreskrifter om förandling af böter, ådömde för egentlige lagbrott? I allmänhet tycktes meningarne öfverenstämma deri, att 1779 ärs författning vore ydlig derutinnan, att förvandlingen af s. k. nsaksböter alltid borde ske till enkelt fänelse, der ej annorledes vore stadgadt, och örklaring härom således ej vore