borde hafva om den beviljades. Vid den
granskning högsta domstolen företagit af den
; äldre lagkomitens förslag hade detstadgande bi-
behållits, att inteckning, som blifvit sökt se-
dan gäldenärs obestånd varit kändt, icke skulle
medföra förmånsrätt. I denna syftning hade
äfven högsta domstolen rättvisligen underkänt
verkan af flera inteckningar, tillkomna sedan
obeståndet måste anses veterligt, ehuru egen-
domen ännu ej varit till borgenärer afträdd —
jex. gr. i Nyköpings f. d. fabriksbolags be-
I kanta konkurs (1845). En ledamot upplyste
exempelvis, att helt nyligen en handlande här
i staden genom cirkulärbref till sina borge-
närer förklarat sig vara på obestånd och er-
bjudit ackord, ehuru ingen af hans skulder var
förfallen till utmätning, så att han lagligen kun-
nat försättas i konkurstillstånd. En af beslutet
om konkurs bestämd terminus torde fördenskull
finnas högst otillförlitlig. Deremot borde ingen
borgenär, som handlat redligt, äfventyra mnå-
gonting genom den konkursdomstolen i detta
fall medgifna pröfning. En ledamot utvecklade
på ett särdeles öfvertygande sätt vådan af att,
med vår konkurslagstiftningi öfrigt, borttaga den
domaren tillerkända ifrågavarande pröfnings-
rätten. Det skulle kunna blifva en sporre för
gäldenärer att, utan äfventyr för ansvar, gynna
vissa borgenärer på andras bekostnad genom
att gifva dem en vink om sin tvetydiga affärs-
ställning. Det skulle äfven alltid lemna till-
fälle för borgenärer i orten att obehörigen be-
trygga sina fordringar framför längre bort bo-
ende m. m. Enligt flera utländska Jlagstift-
ningar vore det icke, såsom här, hvarje bor-
genärs rättighet att tilltvinga sig panträtt i
gäldenärs fasta egendom, utan att bestämdi
ajtal på förhand derom finnes slutet, lika li-
tet som man här kan tilltvinga sig sådan pant-.
rätt i hans lösegendom. Enligt dessa lag-
stiftningar ålåge det derjerate konkursdoma-
ren att bestämma den tidpunkt då konkursen
skulle anses börjad, dervid denna kunde till-
bakaföras flera månader före den dag rätten
förordnat om egendomens afträdande till kon-
kurs; äfvenså egde efter dessa lagar opriorite-
rade fordringsegare äska gäldenärs försättande
i konkurstillstånd, utan att deras fordringar
voro till betalning förfallne. Häraf ådagalades
således, att förhållandena voro betydligt skilj-
aktiga emot de i vår nu gällande lag i dessa
hänseenden befintliga bestämmelser.
Derefter diskuterades tvenne frågor i pro-
grammet rörande allmän kriminallag, nemli-
gen:
1. Hvilar den i lagskipningen antagna grundsats,
att, då samma brott blifvit flera gånger föröfvadt,
men på en gång åteladt, icke ådöma det i lagen be-
stämda ansvaret för hvarje gång förbrytelsen skett,
då ej lagen sådint särskilt stadgat, på en så all-
mänt giltig rättsgrund, att den eger tillämpning äf-
ven på bötesansvar, hvartill, antingen ensamt eller i
förening med urbota bestraffning, någon gjort sig
skyldig för förbrytelser, derigenom särskilte personer
blifvit vid särskilta tillfällen i sin rätt förnärmade ?
Svar på denna fråga upplästces så väl från
en ledamot i föreningens härvarande central-
afdelning, som från häradshöfdingen Strus-
senfeldt på Gottland och häradshöfdingen i
Norrbotten Boström. De två förstnämnde voro
af den tanken, att när brottet kunde anses
såsom ett crimen repetilum, såsom här förut-
sattes, särskilt bötesansvar borde följa på
ivarje särskilt förbrytelse mot särskilta per-
soner och vid särskilta tillfällen, oaktadt
ital mot dessa förbrytelser skett på en gång.
Deremot om brottet endast innefattade ett
sontinuatum mot en och samma person, an-
ågs något förhöjdt bötesansvar icke böra
dömmas.
I rikets hofrätter vore praxis i detta hän-
eende olika, så att derom ofta voterades.
Je flesta ledamöterna tycktes likväl vara ense
m den grundsats, att hvarje särskilt brott
allmänhet borde särskilt bestraffas.
2. Är icke förändring af stadgandet i 32 kap. 2
R. B., efter dess lydalse i kongl. förordningen den
0 Jan. 1779, så vidt det afser förvandling af de i
8 och 19 55 i 17 kap. berörde balk bestämda böter
f behofvet påkallad, för beredande af öfverensstäm-
nelse med i allmänhet gällande föreskrifter om för-
andling af böter, ådömde för egentlige lagbrott?
I allmänhet tycktes meningarne öfverens-
tämma deri, att 1779 ärs författning vore
ydlig derutinnan, att förvandlingen af s. k.
nsaksböter alltid borde ske till enkelt fän-
else, der ej annorledes vore stadgadt, och
örklaring härom således ej vore