sökas. Lagberedningen hade också 1 15 kap. 2 6 handelsbalken i denna syftning föreslagit att särskild bolagsman ej må sökas för bolagets förbindelse innan man bolaget derför muntligen : eller skriftligen kräft utan att betalning erhålla. Andra åter voro af den tanka, att äfven sådan lagen nu är beskafad, det låge i sakens natur, att delegare, åtminstone i sådana solidariska bolag som förvaltas af en särskild styrelse eller direktion, icke kunde vara skyldiga ati svara för betalningen af någon bolagets skuld, innan det verkligen blifvit konstateradt, att skulden vore bolagets, hvilket åter svårligen kunde ske, med mindre bolagets direktion lagsöktes eller instämdes. Att detta jemväl vore lagens mening, syntes bland annat följa deraf, att enligt 10 kap. 6 S rättegångsbalken bolagsmäns forum är detsamma som bolagets, hvilket redan gör en väsentlig skilnad emellan löftesmäns och bolagsmäns solidariska ansvarighet, då nemligen de förra kunna för t. ex. någon löpande förbindelse, derför de ingått borgen, sökas hvar de finnas, men en delegare, 1 ett bolag som har sitt säte t. ex. i Stockholm, ovilkorligen måste sökas å denna ort, ehvad han sjelf bor, vistas eller har egendom i Skåne eller Norrbotten. Vid sådant förhållande kunde det väl icke gerna vara att befara att någon borgenär hos ett dylikt bolag sökte särskild bolagsman förr, än han först gjort sin rätt gällande till betalning hos bolaget, åtminstone fått domstols utslag att skulden var bolagets, hvilket den enskilde delegaren naturligtvis måste bestrida intilldess han genom laga beslut derom vunnit visshet. Någonting mer än att en hos ett bolag fastställd fordran skulle sedermera vara exekutiv hos hvilken af de särskilda bolagsmännen som helst, kunde väl skäligen icke fordras såsom följd af den solidariska ansvarigheten hos delegarne. Fill och med i afseende å vanliga handelsbolag torde det vara tvifvelaktigt, huruvida bolagsmans enskilda egendom kunde tillgripas för bolagets gäld, innan bolaget först blifvit kräfdt, hvilket jemväl lärer öfverensstämt med framlidne professor Holmbergssons, äfven af numera professor Schrevelius antagna, tolkning af nu gällande lag. 2. Då i nya lagförslaget ej igenfinnas några stadganden, motsvarande dem, som i 17 kap. 12 handelsbalken förekomma derom, att inteckning, som sker sedan gäldenärens död eller hans fattigdom allmänt kunnig är, icke gifver förmånsrätts, och detta uteslutande, utan någon redovisning för skälen dertill, synes härröra från den åsigt, att berörde stadganden redan voro upphäfne genom de föreskrifter, som innefattas i 14 af 1818 års inteckningsförordning, så frågas: I huru vidsträckt mån kan en sådan äsigt antagas ega grund: a) i afseende på inteckning, som, efter gäldenärens död, men innan tid till urarfvagörelse för arfvingarn2 utgått, blifvit sökt eller beviljad? d) i afseende på inteckningsrätt, som före gäldenärens konkurs tillkommit? Denna fråga föranledde en ganska intressant debatt, dels huruvida 17 kap. 128 Handelsbalken i ofvan uppgifne delar verkligen vore upphäfven, dels i hvad mån den deri uttalade grundsats af jäf mot inteckningar förmånsrätt, sedan gäldenärs fattigdom allmänt blifvit kunnig, borde vinna tillämpning. Angående den första delen af frågan yttrades, att då arfvinge efter gäldenär ej egde mot sökt inteckning anföra annat jäf än gäldenär sjelf om han lefvat, en i öfrigt i laga ordning sökt inteckning ej kunde förlora sin förmånsrätt af det skäl att gäldenärens död mellankommit innan den hunnit beviljas. Om åter inteckning söktes efter gäldenärens död, men innan tiden för urarfvagörelse tilländalupit, måste dess giltighet bero derpå, huruvida boet af arfvingarne försattes i konkurstillstånd eller icke. Emellertid vore det en brist i lagberedningens förslag, att detta ej omtalar sistberörde casus. En mera omtvistad fråga vore likväli hvad mån stadgandet derom, att inteckning som sker sedan gäldenärs fattigdom allmänt är kunnig, bör anses gällande. Det ursprungliga stadgandet i 17 kap. 12 S H. B. hade troligen tillkommit för att förekomma att inteckningar skulle kuuna sökas under tiden emellan det konkurs blifvit begärd och ansökningen derom blifvit af Rätten upptagen. Men stadgandet lärer småningom vunnit den tillämpning att hvarje inteckning som, ehuru före konkursen sökt, likväl icke hunnit att dessförinnan beviljas, af domstolarne ansågs icke ega förmånsrätt. Detta föranledde en af Rikets Ständer vid 1810 års riksdag äskad lagförklaring af den 15 Oktober 1810 af innehåll, dels att inteckning, som blifvit sökt men ej före konkursen faststäld, icke må anSes genom konkursen förfallen, utan att sökandens rätt icke destomindre borde pröfvas soch bestämmas, dels matt då å fast egendom inteekning blifvit sökt, men domaren ej öfver densammas bestånd sig utlåtit, det då skall tillhöra konkursdomaren att frågan Om inteckningens bestånd upptaga och pröfvav. Härefter utfirdades nu gällande inteckningslag af den 13 Juli 1818, hvars 14 i detta hänseende förmår: att om gäldenär afstår sin egendom till borgenärer och inteckning deri dessförinnan varit sökt men ej fastställd, den Rätt som eger att konkursmålet upptaga skall pröfva den sökta inteckningens verkan. Denna föreskrift gåfve likväl anledning till mycken osäkerhet i afseende på inteckningars giltighet och till ganska vidtutseende rättegångar, hvarå flera exempel citerades. Det skulle således innebära en förbättring i lagstiftningen om en bestämdare föreskrift i detta hänseende meddelades, så att den dag, då antingen gäldenär sjelf sökte konkurs eller, då hans fordringsegare yrkade hans försättande i konkurstillstånd, bestämdes såsom den termin då hans fattigdom skulle anses såsom allmänt känd. Emot dessa åsigter opponerade sig likväl flera ledamöter. De kunde för sin del icke medgifva att 17 kap. 12 Handelsbalken upphört att i förevarande hänseende ega gällande kraft, hvarken i följd af 1810 års kongl. kungörelse eller 1818 års inteckningslag. Ej heller tycktes la8beredningen hafva åsyftat nåsot sådant upphäfvande. enär dess 0 till aa