Och hvarje blomma dock, som i din väg ses spira, Med purpurkronans glans dig lockande betar! En evig fest du vill i myrtenskuggor fira Och vid en flickas barm försucka lifvets dar! Hur länge skall ditt bröst ett evigt offer vara För nattliga begär, för dolda striders ve? Se i förnuftets ljus, det eviga och klara, O, menniska! din lott och din bestämmelse! I tomma nöjens smil, att fåviskt den förlora, Af stjernornas beslut, en tid ej skänktes dig. Det lilla måste dö i glansen af det stora, Och slockna jordens brand, förrn himlens tänder sig. Hvad rör sig i ditt bröst med lefvande förtjusning När Filomelas sång förtrollar nattens stund, När Tempes vårar le i månans stilla ljusning Och svalkan möter dig i gröna bokars lund? Säg fritt, att kärleken beherrskar all naturen — Välan, men ej den gud som, skämtande och yr, Af löjets blomster krönt, af flärdens vingar buren, Mot dårskapen sin pil vid fyllda bålar styr; J nödens tjäll han bor, på korset han förblöder, Den kärlek, verldarne i sina armar bär. Ej lustans offereld uppå hans altar glöder Och rosens dyrkare han palmen ej förär. Ja, yngling! skall en gång ditt qvalda hjerta hinna Från dunkla känslors strid till evig sabbatsro, I himlens kärlek låt idolerna förbrinna Och unna Gudomen ett renadt bröst bebo! — Hehlensechläger och v. faitza. Oehlenschläger skildrar på följande sätt sitt sammanträffande med grefve Saltza på Mem: En bekant till biskop Mänsterj gjorde mig en gång vid den tiden besök. Det var en högvext, ståtlig svensk man. Han sade mig vid inträdet sitt namn, men jag hörde det icke och ansåg det icke tillständigt att efterfråga det, hoppandes allt att under samtalet få höra det igen, eller att kunna sluta mig till hvem mannen var. Han sade att han hade kommit, för att fråga mig till råds om en vaudeville, som han ämnade skrifva. Han meddelade mig ämnet, det var rätt vackert; det är således en vaudevilleförfattare. Derefter talade han om Mänster, som en gammal vän; ty jag skall säga eder, fortsatte han, jag har studerat teologi och öfversatt Johannis Uppenbarelse. En vaudevilleförfattare som tillika är teolog! Mänster är också frimuräre, sade han, allt sitt frimureri har han lärt af mig; jag är mästare af Stolen. Jag upprepade för mig sjelf: vaudevilleförfattare, teolog, mästare af Stolen! Nu började han tala om Carl Johan, som han särdeles prisade: Jag känner honom mycket väl! Jag har druckit månget godt glas med honom. Vaudevilleförfattare, teolog, mästare af Stolen, intim vän till Carl Johan! Han fortsatte: Här i Danmark brukar man i allmänhet icke bära sina ordnar; i morgon då jag går i kyrkan, tager jag på mig mina. Det kan ni geraa göra, svarade jag, och han tillade: Jag har dem allesammans. Vaudevilleförfattare, teolog, mästare af Stolen, Carl Johans intime vän, serafimerriddare! Slutligen började den främmande tala om sin son, som städse borde minnas att deras stamfar hade varit bland de första på murarne, då Jerusalem eröfrades. Nu blef det mig klart, att det måtte vara grefve von Saltza. Och det var också han. — Telegrafvåsendet i England har, enligt oficiella uppgifter numera hunnit till den betydliga utvidgning att linierna utgöra en sträcka af inalles 7200 engelska mil med trådar om tillsammans 36,000 mils längd. Vid telegrafverket i England äro anställda mer än 3000 personer och årligen expedieras nära 1,200,000 depescher.