tions bildning och sedan gammalt med tillgifvenhet omfattande Sverge och dess intressen, likväl först genom denna bok synes hafva erhållit den närmare kännedom om skandinaviska förhållanden, som fransmännen i allminhet alltför mycket sakna.) (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 6 Mars. Jag har meddelat er min asigt att sända några betraktelser öfver det arbete, som en af edra landsmän, hr Lallerstedt, utgifvit i Frankrike under titel: La Scandinavie, ses craintes et ses esperances. Jag vill börja med det postskriptum, hvari författaren, erinrande om de förhållanden under hvilka hans bok framträder, derigenom på samma gång karakteriserar den närvarande situationen. I det ögonblick vi sluta, säger han, utbryta från alla håll fredsförhoppningar. Alltsedan frågan om underhandlingar väcktes, har ett sällsamt språk förts inom den vesterländska pressen. Det vill nästan synas som Ryssland, genom ett sväfvande antagande af några punkter, af hvilka en del ännu äro till sitt innehåll okända, skulle på en dag utplånat en lång följd af våldshandlingar. Föga fattas, att man ej prisar dess ädelmod. Denna anmärkning är olyckligtvis alltför sann. Frankrike, på hvilket den isynnerhet är tillämplig, glömmer raycket och förutser föga. Det ges likväl en sak, fullföljer författaren, som man ej bör lemna ur sigte: Om Ryssland samtycker att underhandla, är det antingen utmattadt eller icke uppriktigt. Denna dilemma kunde synas minskas genom den omständighet, som kejsaren framhållit i sitt sista tal till senaten och lagssiftande kåren. Alexander II är arfvinge till en fråga som han icke framkallat. Man får dock ej antaga någon åtskilnad mellan Alexander och Nikolaus då det gäller att ordna verldens ständiga intressen. Det är icke en dödlig czar man får. taga i betraktande. Det är Ryssland, som icke dör. Och då måste man medgifva, att detta Ryssland, vare sig att det betraktas i och för sig eller uti sin förflutna historia, rättfärdigar blott alltför väl den af hr Lallerstedt påpekade dilemma, och detta sätt att se sakerna förändras sannerligen icke genom läsningen af hans bok. Huru ljuf tanken på fred än må vara för inbillningen och för hjertat, kan således förståndet ej undgå att godkänna den slutsats hr Lallerstedt drager af ifrågavarande dilemma, d. v. s. att i båda fallen skall en alltför stor medgörlighet vid underhandlingarne vara i hög grad olämplig. Efter dessa riktiga och nyttiga betraktelser i afseende på den anda som bör leda våra underhandlingar, återvänder hr Lallerstedt till den skandinaviska synpunkten, och fäster sig naturligtvis vid den enda punkt som till följd af sin elasticitet kan omfatta denna synpunkt, d. v. 8. protokollets femte punkt. För Sverges betryggande, säger han, äro tvenne hufvudsakliga åtgårder att vidtaga: den ena angår Alandsöarne, den andra Sverges och Norges nordöstra gräns. Den första af dessa frågor har redan kommit till tals; den andra har hittills förblifvit nästan obemärkt. Och hr Lallerstedt tager dem båda i öfver vägande. Hvad han säger 1 detta hänseende är lika välbetänkt som öfverraskande. Sedan han påmint om hvad det geografiska läget borde ensamt tillräckligt bevisa, nemligen, at! ett blott och bart förbud för Ryssland att befästa Alandsöarne icke är tillfyllestgörande, utan att dessa öar måste återställas till Sverge, uppställer hr Lallerstedt ytterligare denna dilemma: Antingen skall Ryssland icke samtycka att afstå från befästningars anläggande, eller ock skall det samtycka dertill. I förra fallet skall man veta hvad man har att rätta sig efter i afseende på dess fredliga afsigter; i sednare fallet blir det icke någon större uppoffring att afstå från besittningen af ett område, som icke längre skulle för detsamma vara af något gagn. Öfvergående derpå till gränsefrågan, skärskådar och löser författaren henne på samma gång från geografisk, historisk och strategisk synpunkt, vid det han visar med hvilka djupa inskärningar Ryssland, till följd af Fredrikshamnsföraraget, intränger i hjertat af Norge och huru nödvändiga gränseförändringarne här äro för att sätta en skranka mot Rysslands traditionella inkräktaingspolitik. Gränserna synas honom utmärkas af Kemi-elfs flodlinie, hvarvid de i norr skulle bildas af Enare träsk, fortsatt af Pasvigsoch Jacobselfvarne. Derigenom skulle ryssarne aflägsnas från Altens och Tanas dalar, och alla de tvistersom oupphörligen förts mellan de begge grannländerna tvärt afklippas. Hr Lallerstedt tillägger att gränsen skulle vara lättare att försvara om den åt söder utsträcktes nedanför Uleåborg, enär denna stads omkrets erbjuder alla vilkor för en militärisk position som det vore af vigt att icke qvarlemna i Rysslands händer. Ständigt uppkallande det förflutna för att belysa Rysslands väsende, ställning och framtid, föranledes hr Lallerstedt att öfverväga betydelsen af traktaten af den 21 November. Det är sannt, säger han, att fördraget af d. 21 November utlofvar Frankrikes och Englands garanti emot hvarje inkräktningsförsök. Men skulle man kunna hoppas att Frankrike och England midt under freden, då vesterlandets armåer hade återvändt till hemmets härdar, skulle sätta sig i rörelse vid