sina gränsmärken? Man vet att det icke är hvar :!
ken genom stora företag eller djerfva plundringar
som Ryssland framgår; det går långsamt, utan bul-
ler, men utan att stanna. Men vid hvarje dess steg
skall saken synas allt för obetydlig att förtjena de
stora makternas aktiva inblandning och det är att
; befara att man skall blunda tills hela sammanfatt-
ningen af obetydliga usurpationer utgör ett fruktans-
i värdt helt.
Allt detta är fullkomligt sannt, fullkomligt
I praktiskt; allt detta bekräftas endast alltför
: väl af erfarenheten.
Kunna icke dessutom, fullföljer hr Laller-
I stedt, omständigheterna förändra sig så, att de
stora vesterländska makternas garanti blir il-
lusorisk? Kan icke tidernas och händelsernas
lopp, det Gud förbjude, medföra en brytning
meltan Frankrike och England? Och förfat-
taren anförer historiska exempel till rättfärdi-
gande af sin farhåga.
Härvid vill jag tro, härvid tror jag honom
se sakerna allt för mycket i svart. Jag kan
icke veta on lexan varit helsosam för Ryss-
land. Mitt instämmande 1 författarens åsigter
antyder tillräckligt mina tvifvelsmål om den
benägenhet till bot och bättring man kan vänta
hos Peter I:s och Catharinas folk, och för
öfrigt kan man på nationer liksom på indivi-
der tillämpa denna så väl bekanta franska
vers:
Chasser le naturel, il revient au galop;
men jag hoppas att lexan skall ha varit väl-
görande, om icke för Europa, som tyckes ha
att dragas med trög fattningsgåfva och döfva
öron hos åtskilliga personer inom sina sty-
relser, dock åtminstone för England och Frank-
rike. Utan tvifvel ges här i verlden uti hvarje
förbund möjligheter till brytning, och det en-
gelskt-franska förbundet utgör visserligen i
detta hänseende icke något undantag. Men så
länge England förmår sätta till ett segel och
Frankrike draga värjan, så länge hos dessa
folk finnes i behåll en gnista politiskt för-
stånd och en droppa krigareblod, skall det,
äfven under förutsättning af tillfälliga bryt-
ningar, finnas ett af Försynens hand knutet
band mellan London och Paris. Skuggan af
en czar på Bosporen, det är liktydigt med
fred och förbund mellan England och Frank-
rike, aet är liktydigt med återföreningen af
deras fanor oeh deras vapen, det är liktydigt
med sammangjutningen af deras makt till en
enda, det är liktydigt med deras gemensamma
fall eller gemensamma triumf, det är Frans-
männens kejsare i London och Englands drott-
ning i Paris. Misstroende och afund voro rå-
dande mellan de båda folken. Det ena be-
fästade sina kuster emot det andra, och det
andra, sade man, funderade på medel att
kunna anfalla det förra på dess ö. Allt detta
saknade icke grund, eller åtminstone sanno-
likhet. Men hvad inträffade väl? Sedan Ryss-
land i sjelfva Konstantinopel trotsigt afkastat
masken, intågade det med blottadt ansigte i
Donaufurstendömena, och trots misstroende
och afund, trots deras traditionella rivalitet,
deras hätska fördomar, deras skenbara mot-
vilja för hvarandra, ha England och Frank-
rike, efter någon tvekan och några förkän-
ningar, slutit sig tillsammans och sida vid
sida marscherat mot Ryssland. Skulle det
väl kunna gå annorlunda numera, sedan Eng-
land och Frankrike, redan närmade till hvar-
andra genom industriens fredliga utveklings-
arbete, lärt känna, akta, älska och fira hvar-
andra på samma slagfält, och då dem emellan
bildat sig dessa band af gemensamma faror och
geniensamt delad ära, af hvilka folken så djupt
och så länge bevara minnet? Skulle det kunna
vara annorlunda nu, då den slöja, som dolt
den ryska politiken, blifvit helt och hållet
söndersliten. Den gamla moskovitiska politiken
har nu kommit i dagen, och jag tviflar myc-
ket på att den på länge skall kunna visa sig
utan att Frankrike och England på en gång
utropa: Der är den återigen; framåt!
Men hr Lallerstedts första betraktelser äro
derföre icke mindre sanna. Frankrike, häf-
tigt uppbrusande mot mera betydande sträf-
vanden som hota eller såra det, mycket be-
näget, till följd af känslan af sin styrka och
till följd af jag vet icke hvilken ridderlig och
till och med förmäten tillförsigt, att möta le-
jonet, kan det oförsigtigt låta vargen nalkas?
Jag upprepar det, Frankrike glömmer mycket
och förutser föga, och jag tillägger här, att
hvad det snarast glömmer, det är hvad man
minst borde glömma: det utgjutna blodet och
det förslösade guldet; och oaktadt det lärt
hvad i dessa tvänne hänseenden, till följd af
långvarig politisk blindhet, hälften af en rysk
fästning kan kosta, vill jag dock icke gå i borgen
för dess minne ända derhän att jag vill påstå att
det för Rysslands småningom och gradvis fort-
gående inkräktningar i norden skall ådagalägga
den ständiga vaksamhet och misstänksamhet,
som åligga det icke blott i eget intresse utan
ock, till följd af fördraget af den 21 Novem-
ber, såsom en skyldighet, en pligt. Då hr
Lallerstedt ger det mera europeiska än sven-
ska rådet att man bör gifva Sverge och Norge
en sådan position som tillåter dem att med
egna krafter försvara sig mot Ryssland, före-1
nar sig alltså vår nationalkarakter med de
menskliga förhållandenas allmänna och alltid
möjliga vansklighet att på det kraftigaste un-
derstödja detta råd. Att de förbundna kabi-
netterna, och synnerligen det franska kabi-
nettet erkänna dess lämplighet och dess för-
träfflighet, betviflar jag icke. Att uppresandet
af en skranka i norden mot Ryssland ingår i
kejsarens personliga planer och politik kan
lilka litet hoetviflaec Att gammanclaäandat af da