tions bildning och sedan gammalt med till-
gifvenhet omfattande Sverge och dess intres-
sen, likväl först genom denna bok synes hafva
erhållit den närmare kännedom om skandi-
naviska förhållanden, som fransmännen i all-
minhet alltför mycket sakna.)
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 6 Mars.
Jag har meddelat er min asigt att sända
några betraktelser öfver det arbete, som en
af edra landsmän, hr Lallerstedt, utgifvit i
Frankrike under titel: La Scandinavie, ses
craintes et ses esperances.
Jag vill börja med det postskriptum, hvari
författaren, erinrande om de förhållanden un-
der hvilka hans bok framträder, derigenom på
samma gång karakteriserar den närvarande si-
tuationen.
I det ögonblick vi sluta, säger han, ut-
bryta från alla håll fredsförhoppningar. Allt-
sedan frågan om underhandlingar väcktes, har
ett sällsamt språk förts inom den vesterländ-
ska pressen. Det vill nästan synas som Ryss-
land, genom ett sväfvande antagande af nå-
gra punkter, af hvilka en del ännu äro till sitt
innehåll okända, skulle på en dag utplånat
en lång följd af våldshandlingar. Föga fat-
tas, att man ej prisar dess ädelmod.
Denna anmärkning är olyckligtvis alltför
sann. Frankrike, på hvilket den isynnerhet
är tillämplig, glömmer raycket och förutser
föga.
Det ges likväl en sak, fullföljer författa-
ren, som man ej bör lemna ur sigte: Om
Ryssland samtycker att underhandla, är det
antingen utmattadt eller icke uppriktigt.
Denna dilemma kunde synas minskas ge-
nom den omständighet, som kejsaren framhål-
lit i sitt sista tal till senaten och lagssiftande
kåren. Alexander II är arfvinge till en fråga som
han icke framkallat. Man får dock ej antaga nå-
gon åtskilnad mellan Alexander och Nikolaus
då det gäller att ordna verldens ständiga in-
tressen. Det är icke en dödlig czar man får.
taga i betraktande. Det är Ryssland, som
icke dör. Och då måste man medgifva, att
detta Ryssland, vare sig att det betraktas i och
för sig eller uti sin förflutna historia, rättfär-
digar blott alltför väl den af hr Lallerstedt
påpekade dilemma, och detta sätt att se sa-
kerna förändras sannerligen icke genom läs-
ningen af hans bok.
Huru ljuf tanken på fred än må vara för
inbillningen och för hjertat, kan således för-
ståndet ej undgå att godkänna den slutsats hr
Lallerstedt drager af ifrågavarande dilemma,
d. v. s. att i båda fallen skall en alltför stor
medgörlighet vid underhandlingarne vara i
hög grad olämplig.
Efter dessa riktiga och nyttiga betraktelser
i afseende på den anda som bör leda våra un-
derhandlingar, återvänder hr Lallerstedt till
den skandinaviska synpunkten, och fäster sig
naturligtvis vid den enda punkt som till följd
af sin elasticitet kan omfatta denna synpunkt,
d. v. 8. protokollets femte punkt.
För Sverges betryggande, säger han, äro
tvenne hufvudsakliga åtgårder att vidtaga:
den ena angår Alandsöarne, den andra Sver-
ges och Norges nordöstra gräns. Den första
af dessa frågor har redan kommit till tals;
den andra har hittills förblifvit nästan obe-
märkt. Och hr Lallerstedt tager dem båda i
öfver vägande. Hvad han säger 1 detta hän-
seende är lika välbetänkt som öfverraskande.
Sedan han påmint om hvad det geografiska
läget borde ensamt tillräckligt bevisa, nem-
ligen, at! ett blott och bart förbud för Ryss-
land att befästa Alandsöarne icke är tillfyl-
lestgörande, utan att dessa öar måste återstäl-
las till Sverge, uppställer hr Lallerstedt yt-
terligare denna dilemma: Antingen skall
Ryssland icke samtycka att afstå från befäst-
ningars anläggande, eller ock skall det sam-
tycka dertill. I förra fallet skall man veta
hvad man har att rätta sig efter i afseende
på dess fredliga afsigter; i sednare fallet blir
det icke någon större uppoffring att afstå från
besittningen af ett område, som icke längre
skulle för detsamma vara af något gagn.
Öfvergående derpå till gränsefrågan, skär-
skådar och löser författaren henne på samma
gång från geografisk, historisk och strategisk
synpunkt, vid det han visar med hvilka djupa
inskärningar Ryssland, till följd af Fredriks-
hamnsföraraget, intränger i hjertat af Norge
och huru nödvändiga gränseförändringarne
här äro för att sätta en skranka mot Ryss-
lands traditionella inkräktaingspolitik. Grän-
serna synas honom utmärkas af Kemi-elfs flod-
linie, hvarvid de i norr skulle bildas af Enare
träsk, fortsatt af Pasvigs- och Jacobselfvarne.
Derigenom skulle ryssarne aflägsnas från Al-
tens och Tanas dalar, och alla de tvistersom
oupphörligen förts mellan de begge grann-
länderna tvärt afklippas. Hr Lallerstedt tilläg-
ger att gränsen skulle vara lättare att försvara
om den åt söder utsträcktes nedanför Uleå-
borg, enär denna stads omkrets erbjuder alla
vilkor för en militärisk position som det vore
af vigt att icke qvarlemna i Rysslands hän-
der.
Ständigt uppkallande det förflutna för att
belysa Rysslands väsende, ställning och fram-
tid, föranledes hr Lallerstedt att öfverväga
betydelsen af traktaten af den 21 November.
Det är sannt, säger han, att fördraget af d. 21
November utlofvar Frankrikes och Englands garanti
emot hvarje inkräktningsförsök. Men skulle man
kunna hoppas att Frankrike och England midt un-
der freden, då vesterlandets armåer hade återvändt
till hemmets härdar, skulle sätta sig i rörelse vid