des anordningar och vård, i likhet med hvad
för de s. k. kronoparkerna blifvit förordnadt.
I sammanhang med denna kungörelse upp-
hörde öfverhofjägmästarens uppsigt öfver kro-
nans parker och djurgårdar, med undantag
för Stockholms djurgård ; blifvande denna upp-
sigt hänskjuten till landshöfdingarne.
Vid påföljande 1328—1830 årens riksdag
framgingo Rikets Ständer i liberal riktning
och beslöto för sin del att egare af krono-
skattehemman och berustade säterier skulle
kunna emot en obetydlig lösen erbålla fri
dispositionsrätt af den å deras egor befintliga
eller framdeles växande ekskog, äfvensom till
master och spiror; hvarom kungörelse utfär-
dades under den 28 Oktober 1830.
Samtidigt härmed inrättades (1828) det s.
k. Skogsinstitutet, ämnadt att bilda elever för
skogs- och jägeristaten, äfvensom en särskild
styrelse år 1831 tillsattes för ekplanteringarne.
Å representationens sida lemnades vid den
påföljande riksdagen 1834—18335 frågan om
skogshushållningen utan någon särdeles upp-
märksamhet. Det enda som dervid åtgjordes
bestod i en framställning till regeringen an-
gående rättighet för skogsinnehafvare (å all-
männingarne), som ej tillika disponerar betet
å marken, att för skogväxtens befrämjande
inhägna Y,,:del af markens hela vidd, äfven-
som derom att vid utarrenderandet af kungs-
gårds- och boställsskogar rättighet må förbe-
hällas skogsinuchafvaren till dylik inhägnad;
och begärde Rikets Ständer tillika uti en an-
nan skrifvelse, att K. M:t måtte anbefalla cen
förnyad organisation af skogs- och jägerista-
ten med hänsigt att tillvägabringa en nödig
indragning och minskning i tjenstemanna-
personalen.
Sistberörde anhållan föranledde utfärdande
år 1838 af en ny instruktion för skogs- och
jägeristaten i riket, hvilken åsyftade att ställa
denna hushållsangelägenhet på en mera ord-
nad fot genom de allmänna skogarnes affatt-
ning på karta och indelning i upprättande af
årsafverkningsförslag; bestämmandet af ett
minimum för sådan afverkning, nemligen:
Yso:del af barrskogen och Y,,:del af al-, asp-
och björkskogen; beredande af återväxt å af-
verkade skogstrakter genom sådd och plantc-
ringar; iakttagande af mera ordning och kon-
troll vid skogseffekters utsyning; skärpande af
ansvar för skogsbetjeningens försummelser el-
ler försnillningar m. m.
Vid den derefter inträffande 1840 -—1841
årens riksdag framställdes likväl åtskilliga an-
märkningar vid denna reglering, hufvudsak-
ligen i anseende till saknaden af kommuner-
nas egen delaktighet i vården och uppsigten
öfver lands- och hiradsallmänningarne. Rikets
Ständer yttrade dervid för sin del bland an-
nat, att menigheternas ovilja emot skogshus-
hållningen, under det den uteslutande tillhört
statens embets- och tjenstemän, måhända ut-
gjort det största hindret för dess befrämjan-
de, och att man måste kunna påräkna att en
sådan ovilja skulle upphöra, i den mån me-
nigheterna sjelfve åtoge sig omsorgen om
denna hushållning, såsom en dem sjelfve
närmast rörande angelägenhet.
R. St. föreslogo således det stadgande, att
delegare i häradsallmänning må, der de det
önska och sådant hos konungens befallnings-
hafvande anmäla, ega att genom utsedde de-
puterade deltaga uti uppsigten och vården af
allmänningen och att för sådane deputerade
utfärda instruktion (som likväl borde af lands-
höfdingen granskas och godkännas). Tillika
begärde R. St. utsträckning utöfver VY, s,:del
af den andel i skogen som årligen finge afver-
kas; hvaremot en inskränkning i betesrätten
å häradsallmänningarne borde stadgas, så att
betande icke i något fall tillätes före den 1
Juri m. m.
Vid samma riksdag, då i allmänhet liberala
åsigter i alla riktningar banade sig väg, gjor-
de Rikets Ständer tillika framställning dels
om utsträckning af sågningsrätten så att den-
samma vid salu- och legosågar finge utöfvas
utan begränsning till viss ärligt sågningsbe-
lopp, dels om frigifvande af smidesrätten och
kolhandeln, i hvilket sistnämåde ämne Rikets
Ständer bland annat yttra: att vilja hindra
egare af skog att få till sin största fördel
sjelf sköta och använda densamma, kan ej
annat än förslöa hans håg att vårda den.
Detta har utan tvifvel varit förnämsta orsa-
ken till den förstöring och liknöjdhet för all
bättre hushållning med skogen som ditintills
negt rum.
Den förra delen af Rikets Ständers fram-
ställning, eller den om upphäfvande af in-
skränkningarne för sågverken, bifölls redan
genom kongl. förordningan den 23 Februari
1842, men den sednare först genom de ef-
ter konung Oscars anträde till regeringen den
27 April 1846 utfärdade förordningar.
Klagan öfver skogarnes förödelse tystnade
likväl icke länge, utan framträdde nästan än-
nu högljuddare vid 1847 —1848 årens riksdag.
Rikets Ständes fattade då beslut, hvilka se-
dermera blifvit af regeringen utfärdade, om
bidrag af skogsplanteringskassan, att af hushåll-
ningssällkaperna i länet användas, dels till ut-
delande af premier åt personer hvilka gjort sig
kända för synnerlig vård om skogen genom
planteringar m. m., dels för tillhandahållande
af skogströn, dels ock för spridande af tjen-
liga skrifter och underrättelser om en för-
bättrad skogshushållning o. s. v.
Samtlige dessa i liberal riktning vidtagne
å gärder, oaktaut förestafvade af rättvisan och
SCENES ANTNÄS DATTEANTENSI VE SMEDER