des anordningar och vård, i likhet med hvad för de s. k. kronoparkerna blifvit förordnadt. I sammanhang med denna kungörelse upphörde öfverhofjägmästarens uppsigt öfver kronans parker och djurgårdar, med undantag för Stockholms djurgård ; blifvande denna uppsigt hänskjuten till landshöfdingarne. Vid påföljande 1328—1830 årens riksdag framgingo Rikets Ständer i liberal riktning och beslöto för sin del att egare af kronoskattehemman och berustade säterier skulle kunna emot en obetydlig lösen erbålla fri dispositionsrätt af den å deras egor befintliga eller framdeles växande ekskog, äfvensom till master och spiror; hvarom kungörelse utfärdades under den 28 Oktober 1830. Samtidigt härmed inrättades (1828) det s. k. Skogsinstitutet, ämnadt att bilda elever för skogsoch jägeristaten, äfvensom en särskild styrelse år 1831 tillsattes för ekplanteringarne. Å representationens sida lemnades vid den påföljande riksdagen 1834—18335 frågan om skogshushållningen utan någon särdeles uppmärksamhet. Det enda som dervid åtgjordes bestod i en framställning till regeringen angående rättighet för skogsinnehafvare (å allmänningarne), som ej tillika disponerar betet å marken, att för skogväxtens befrämjande inhägna Y,,:del af markens hela vidd, äfvensom derom att vid utarrenderandet af kungsgårdsoch boställsskogar rättighet må förbehällas skogsinuchafvaren till dylik inhägnad; och begärde Rikets Ständer tillika uti en annan skrifvelse, att K. M:t måtte anbefalla cen förnyad organisation af skogsoch jägeristaten med hänsigt att tillvägabringa en nödig indragning och minskning i tjenstemannapersonalen. Sistberörde anhållan föranledde utfärdande år 1838 af en ny instruktion för skogsoch jägeristaten i riket, hvilken åsyftade att ställa denna hushållsangelägenhet på en mera ordnad fot genom de allmänna skogarnes affattning på karta och indelning i upprättande af årsafverkningsförslag; bestämmandet af ett minimum för sådan afverkning, nemligen: Yso:del af barrskogen och Y,,:del af al-, aspoch björkskogen; beredande af återväxt å afverkade skogstrakter genom sådd och plantcringar; iakttagande af mera ordning och kontroll vid skogseffekters utsyning; skärpande af ansvar för skogsbetjeningens försummelser eller försnillningar m. m. Vid den derefter inträffande 1840 -—1841 årens riksdag framställdes likväl åtskilliga anmärkningar vid denna reglering, hufvudsakligen i anseende till saknaden af kommunernas egen delaktighet i vården och uppsigten öfver landsoch hiradsallmänningarne. Rikets Ständer yttrade dervid för sin del bland annat, att menigheternas ovilja emot skogshushållningen, under det den uteslutande tillhört statens embetsoch tjenstemän, måhända utgjort det största hindret för dess befrämjande, och att man måste kunna påräkna att en sådan ovilja skulle upphöra, i den mån menigheterna sjelfve åtoge sig omsorgen om denna hushållning, såsom en dem sjelfve närmast rörande angelägenhet. R. St. föreslogo således det stadgande, att delegare i häradsallmänning må, der de det önska och sådant hos konungens befallningshafvande anmäla, ega att genom utsedde deputerade deltaga uti uppsigten och vården af allmänningen och att för sådane deputerade utfärda instruktion (som likväl borde af landshöfdingen granskas och godkännas). Tillika begärde R. St. utsträckning utöfver VY, s,:del af den andel i skogen som årligen finge afverkas; hvaremot en inskränkning i betesrätten å häradsallmänningarne borde stadgas, så att betande icke i något fall tillätes före den 1 Juri m. m. Vid samma riksdag, då i allmänhet liberala åsigter i alla riktningar banade sig väg, gjorde Rikets Ständer tillika framställning dels om utsträckning af sågningsrätten så att densamma vid saluoch legosågar finge utöfvas utan begränsning till viss ärligt sågningsbelopp, dels om frigifvande af smidesrätten och kolhandeln, i hvilket sistnämåde ämne Rikets Ständer bland annat yttra: att vilja hindra egare af skog att få till sin största fördel sjelf sköta och använda densamma, kan ej annat än förslöa hans håg att vårda den. Detta har utan tvifvel varit förnämsta orsaken till den förstöring och liknöjdhet för all bättre hushållning med skogen som ditintills negt rum. Den förra delen af Rikets Ständers framställning, eller den om upphäfvande af inskränkningarne för sågverken, bifölls redan genom kongl. förordningan den 23 Februari 1842, men den sednare först genom de efter konung Oscars anträde till regeringen den 27 April 1846 utfärdade förordningar. Klagan öfver skogarnes förödelse tystnade likväl icke länge, utan framträdde nästan ännu högljuddare vid 1847 —1848 årens riksdag. Rikets Ständes fattade då beslut, hvilka sedermera blifvit af regeringen utfärdade, om bidrag af skogsplanteringskassan, att af hushållningssällkaperna i länet användas, dels till utdelande af premier åt personer hvilka gjort sig kända för synnerlig vård om skogen genom planteringar m. m., dels för tillhandahållande af skogströn, dels ock för spridande af tjenliga skrifter och underrättelser om en förbättrad skogshushållning o. s. v. Samtlige dessa i liberal riktning vidtagne å gärder, oaktaut förestafvade af rättvisan och SCENES ANTNÄS DATTEANTENSI VE SMEDER