alls icke eller ofullständigt voro kända och
hvilka ådagalade, att hela nationens aning.
om vi så få säga, icke irrat sig, att national--
känslan haft fullkomligt rätt, då den bedöm:
1812 ärs politik såsom en dålig och skadlig
politik, stridande mot vår historia, våra na-
turliga sympatier, våra egna och Europas in-
tressen. Det har i sjelfva verket aldrig lyc-
kats att i nationens ögon uppförgylla och för-
sköna denna politik och gifva den ett ske
af att ha varit nationell. Blickar. man till-
baka till 1813 och 1814 så skall man finna.
att sjelfva den hänförelse, som Carl Johan:
personlighet då framkallade, icke förmått gc
något lif, någon tillstymmelse af verklig svensk
anda åt de krigiska utgjutelser, hvarmed flera
af den tidens skalder ansågo sig ex officio böra
uppvakta den svenska allmänheten. Det lig
ger någonting utomordentligt kallt och till-
krystadt uti dessa sånger; och när man när-
mare betraktar dessa poetiska bemödanden at!
framställa den då pågående striden såsom e?
kamp för nordens frihet, när man, utan ;ati
låta inverka på sig af bildståten och de vackra
melodier, som hållit några af dessa sånger
uppe intill närvarande stund, helt lugnt läser
fraser sådana som t. ex.
Vågar söderns dvetg
Gäcka våra helga berg, etc.
eller
När hati (Carl Johan) svingar Asaklingan,
Tändes stjernan af Norden vid tordönets ljud o.s.v.
och jemförer dem med: det naturliga förhål-
landet, så kan man väl näppeligen afhålla sig
från ett småleende, ehuru bedröfligt än ämnet
i sig sjelft är.
Numera är det icke ensamt nationalkänslan,
det är temligen klart utredda historiska fakta
och Carl Johans egna omisstydliga vittnes-
börd, som förena sig att bryta stafven öfver
hans politik. Om det också endast är få, som
gå till den ytterligheten att helt enkelt för-
klara Carl Johan för en förrädare, som sålt
sitt nya fosterlands intressen, på samma gång
han visade sig såsom en ovärdig son af sitt
verkliga fädernesland, så är det dock visst att
den nimbus, hvarmed hela parasitsvärmen af
förgudande panegyrister velat omgifva Carl
Johan såsom Europas och Sverges befriare och
pånyttfödare, blifvit ohjelpligen och för alltid
skingrad. Den sansade efterverlden ser i ho-
nom en ur revolutionen uppsprungen härfö-
rare, som, kallad till tronen af ett gammalt
och ädelt folk, handlade i snörrät strid mot
de önskningar och förhoppningar som kallat
honom, derföre att han aldrig förmådde sätta
sig in i en verkligt svensk tankegång eller
känna med ett svenskt hjerta, derföre att na-
tionens känslor och sympatier, liksom seder-
mera äfven framgent dess behof och önsknin-
gar voro för honom alldeles främmande, och
slutligen derföre att hans nyvunna tron och
hans nyupprättade dynasti voro de högsta
föremål för hans omsorg och sträfvanden, så
att han, äfven om han insåg eller anade de
faror, som Rysslands suppremati kunde med-
föra för Europa, dock i nödfall ville upprätt-
hålla sin tron med stödet af ryska bajonetter
och betrygga sin dynasti, om det ock skulle
ske genom att bringa den svenska nationen i
ett visst vasallskap under sin gamle arffiende,
fienden till verldens frihet och lugn.
Försvararne af 1812 års politik ha allt mer
och mer uppgifvit terrängen och sökt inskränka
sin defensionslinie så mycket som möjligt.
Man inser omöjligheten af att kunna försköna
denna politik och ådagalägga dess förträfHig-
het i sin grund och till sina följder; man ir-
skränker sig derföre till att vilja visa, att den
var af omständigheterna framtvungen, att:nå-
got val icke fanns. Det är isynnerhet! uti
trenne insända artiklar i det officiella blådet
för den 20 Sept. samt 8 och 12 Oktober,
som detta operationssätt med mycken skick-
lighet blifvit begagnadt. N:o 1 af de bro-
schyrer, hvilkas titlar vi ofvan anfört följer,
hvad 1812 ärs politik angår, samma taktik
och stödjer sig i detta hänseende hufvudsak-
ligen på den nyssnämnde artikelförfattatens
resonnementer. Liksom Aftonbladet redan sistl.
år meddelat de nämnda artiklarne i Posttid-
ningen, så införa vi här den ifrågavarande
broschyrens argumentation, för att sedermera
tillse huru densamma punkt för punkt finner
sin fullständiga vederläggning, icke genom Vid-
lyftig motargumentation, utan genom otvety-
diga fakta och Carl Johans egna vittnesbörd.
Vi ha några veckor uppskjutit ett utförligare
omnämnande af denna skrift, på det de män.
till hvilka den i första rummet var ställd,
först måtte få yttra sig; och det är för oss
en tillfredsställelse att kunna meddela, att så
väl Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings
som Östgöta Correspondentens Red. förklarat
sig vara föga uppbyggda och tillfredsställda
af denna skrift, och att de önskat, att han
sparat på beröm och smicker åt dem, men i
stället uti sak varit mera sanningsälskande och
opartisk.
Denne författares egentliga försvar för 1812
ärs politik är sammanfattadt i följande:
Borde konung Carl Johan välja ett förbund med
Frankrike?
Det är nästan vådligt att uppställa denna fråga,
sedan den långt för detta blifvit med ett slags vild
acklamation afgjord till förmån för vår gamle bunds-
förvandt Frankrike. Men skulle det vara obevisligt I
att konung Carl Johan i det fallet afsagt sig och
Sverge allt anspråk på ära?
De klagomål som år 1812 i officiella skrifter upp-
repades emot vår gamle bundsförvandt, hade ty-
ärr orsaker alltför offentligt kända för att kunna
förnekas. En stat kan icke mera öppet hånas än
som kejsar Napoleon hånade Sverge. Skulle man i
politiken, såsom i enskilda lifvet ofta sker, låta sig
ledas af harmen öfver lidna skador, så lärer väl Na-
poleons tillgöranden med Finland och dess bort-
tagande kunnat väcka samma firtrytelse mot honom
som emot den röfvaren i hvars värjo detta land stan-
nade. Ingalunda är det någon obekant att Napoleon
föranledde detta oförskämda ryssdåd år 1807 och att
det skedde för att hämnas på den oforståndige fur-
ste som på den tiden styrde Sverges missöden. Vi-
lare vet man att Napoleon fortsatte denna goda vilja
för Sverges utarmande år 1808 vid konferensen ij Er-
turt, och först under sitt krig med Ötterrike år 1809
började vakna till erkännande att han skadat sig
jelf då han dermed ökat öfvermakten hos ryssarne,
hvilkas tack samhet visade sig så minneslös emot ho-