alls icke eller ofullständigt voro kända och hvilka ådagalade, att hela nationens aning. om vi så få säga, icke irrat sig, att national-känslan haft fullkomligt rätt, då den bedöm: 1812 ärs politik såsom en dålig och skadlig politik, stridande mot vår historia, våra naturliga sympatier, våra egna och Europas intressen. Det har i sjelfva verket aldrig lyckats att i nationens ögon uppförgylla och försköna denna politik och gifva den ett ske af att ha varit nationell. Blickar. man tillbaka till 1813 och 1814 så skall man finna. att sjelfva den hänförelse, som Carl Johan: personlighet då framkallade, icke förmått gc något lif, någon tillstymmelse af verklig svensk anda åt de krigiska utgjutelser, hvarmed flera af den tidens skalder ansågo sig ex officio böra uppvakta den svenska allmänheten. Det lig ger någonting utomordentligt kallt och tillkrystadt uti dessa sånger; och när man närmare betraktar dessa poetiska bemödanden at! framställa den då pågående striden såsom e? kamp för nordens frihet, när man, utan ;ati låta inverka på sig af bildståten och de vackra melodier, som hållit några af dessa sånger uppe intill närvarande stund, helt lugnt läser fraser sådana som t. ex. Vågar söderns dvetg Gäcka våra helga berg, etc. eller När hati (Carl Johan) svingar Asaklingan, Tändes stjernan af Norden vid tordönets ljud o.s.v. och jemförer dem med: det naturliga förhållandet, så kan man väl näppeligen afhålla sig från ett småleende, ehuru bedröfligt än ämnet i sig sjelft är. Numera är det icke ensamt nationalkänslan, det är temligen klart utredda historiska fakta och Carl Johans egna omisstydliga vittnesbörd, som förena sig att bryta stafven öfver hans politik. Om det också endast är få, som gå till den ytterligheten att helt enkelt förklara Carl Johan för en förrädare, som sålt sitt nya fosterlands intressen, på samma gång han visade sig såsom en ovärdig son af sitt verkliga fädernesland, så är det dock visst att den nimbus, hvarmed hela parasitsvärmen af förgudande panegyrister velat omgifva Carl Johan såsom Europas och Sverges befriare och pånyttfödare, blifvit ohjelpligen och för alltid skingrad. Den sansade efterverlden ser i honom en ur revolutionen uppsprungen härförare, som, kallad till tronen af ett gammalt och ädelt folk, handlade i snörrät strid mot de önskningar och förhoppningar som kallat honom, derföre att han aldrig förmådde sätta sig in i en verkligt svensk tankegång eller känna med ett svenskt hjerta, derföre att nationens känslor och sympatier, liksom sedermera äfven framgent dess behof och önskningar voro för honom alldeles främmande, och slutligen derföre att hans nyvunna tron och hans nyupprättade dynasti voro de högsta föremål för hans omsorg och sträfvanden, så att han, äfven om han insåg eller anade de faror, som Rysslands suppremati kunde medföra för Europa, dock i nödfall ville upprätthålla sin tron med stödet af ryska bajonetter och betrygga sin dynasti, om det ock skulle ske genom att bringa den svenska nationen i ett visst vasallskap under sin gamle arffiende, fienden till verldens frihet och lugn. Försvararne af 1812 års politik ha allt mer och mer uppgifvit terrängen och sökt inskränka sin defensionslinie så mycket som möjligt. Man inser omöjligheten af att kunna försköna denna politik och ådagalägga dess förträfHighet i sin grund och till sina följder; man irskränker sig derföre till att vilja visa, att den var af omständigheterna framtvungen, att:något val icke fanns. Det är isynnerhet! uti trenne insända artiklar i det officiella blådet för den 20 Sept. samt 8 och 12 Oktober, som detta operationssätt med mycken skicklighet blifvit begagnadt. N:o 1 af de broschyrer, hvilkas titlar vi ofvan anfört följer, hvad 1812 ärs politik angår, samma taktik och stödjer sig i detta hänseende hufvudsakligen på den nyssnämnde artikelförfattatens resonnementer. Liksom Aftonbladet redan sistl. år meddelat de nämnda artiklarne i Posttidningen, så införa vi här den ifrågavarande broschyrens argumentation, för att sedermera tillse huru densamma punkt för punkt finner sin fullständiga vederläggning, icke genom Vidlyftig motargumentation, utan genom otvetydiga fakta och Carl Johans egna vittnesbörd. Vi ha några veckor uppskjutit ett utförligare omnämnande af denna skrift, på det de män. till hvilka den i första rummet var ställd, först måtte få yttra sig; och det är för oss en tillfredsställelse att kunna meddela, att så väl Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidnings som Östgöta Correspondentens Red. förklarat sig vara föga uppbyggda och tillfredsställda af denna skrift, och att de önskat, att han sparat på beröm och smicker åt dem, men i stället uti sak varit mera sanningsälskande och opartisk. Denne författares egentliga försvar för 1812 ärs politik är sammanfattadt i följande: Borde konung Carl Johan välja ett förbund med Frankrike? Det är nästan vådligt att uppställa denna fråga, sedan den långt för detta blifvit med ett slags vild acklamation afgjord till förmån för vår gamle bundsförvandt Frankrike. Men skulle det vara obevisligt I att konung Carl Johan i det fallet afsagt sig och Sverge allt anspråk på ära? De klagomål som år 1812 i officiella skrifter upprepades emot vår gamle bundsförvandt, hade tyärr orsaker alltför offentligt kända för att kunna förnekas. En stat kan icke mera öppet hånas än som kejsar Napoleon hånade Sverge. Skulle man i politiken, såsom i enskilda lifvet ofta sker, låta sig ledas af harmen öfver lidna skador, så lärer väl Napoleons tillgöranden med Finland och dess borttagande kunnat väcka samma firtrytelse mot honom som emot den röfvaren i hvars värjo detta land stannade. Ingalunda är det någon obekant att Napoleon föranledde detta oförskämda ryssdåd år 1807 och att det skedde för att hämnas på den oforståndige furste som på den tiden styrde Sverges missöden. Vilare vet man att Napoleon fortsatte denna goda vilja för Sverges utarmande år 1808 vid konferensen ij Erturt, och först under sitt krig med Ötterrike år 1809 började vakna till erkännande att han skadat sig jelf då han dermed ökat öfvermakten hos ryssarne, hvilkas tack samhet visade sig så minneslös emot ho