vår bid icke ur grifterna uppkalla ett till svenska hjertan mera talande minne. Men skall monumenfet resas, bör det få sin plats på svensk, icke på norsk botten, bland det folk, hvars ättefäder omgåfvo honom med trohet och kärlek, icke bland det, hvars ättefäder voro hans fiender. Det är till oss han skall tala, icke till norrmännen. Huru mycket Norge är förenadt under samma krona med Sverge, är det doek icke förenadt med oss. Att uppresa ett monument vid Fredrikshall har föröfrigt en gång förut blifvit den svenska armen föreslaget, antingen det var 1814 eller ett sednare år, då armen hade ett öfningsläger i grannskapet af Christiania, för hvilket ändamål äfvenledes fyra dagars kontant aflöning, såväl för befäl, som t upp, innehölls af komissariatet. Men hvarför förföll saken då, om ieke derföre att den, för platsens skull, var impopulär i Norge och, af samma skäl, saknade sympatier inom Sverge. Vi veta ingenting, som kunnat förändra förhållandena. Att utbyta den enkla sten, som nu utmärker kung Carls dödsstalle, emot ett präktigare monument saknar äfven allt skäl. Denna enkla sten, hvarvid under loppet af ett långt tidehvarf så många resenärer sjunkit i begrundningar, eger redan sin egen historia — det nya momentet skall måhända sent eller aldrig förvärfva sig en sådan, åtminstone icke af samma intresse. Hade Carl XII:te stupat under striden för en allmän, verldsvigtig, stor id, för menskighetens heligaste intressen, såsom Gustaf II Adolf, skulle hans monument visserligen med allt skäl kunnat resas på hvilken plats, som helst inom hans krigsteater; men kung Carl var endast svensk, svensk i sina förtjenster, såväl som i sina fel. Genom ett nådigt reskript har konung Oscar nyigen medgifvit byggnadernas raserande på Helgeandsholmen samt platsens jemnande till hufvudstalens försköning. Af alla platser veta vi ingen, som skulle bättre passa sig för kung Carls staty än denna. Med blicken mot öster, i granuskapet af kungaborsen, skulle han här för hvarje svensk få en i dubbelt afseende manande betydelse.