STOCKHOLM, den 4 Mars. Det närvarande bedröfliga tillståndet i Danmark synes redan alltför klart börja bekräfta vår förutsägelse, att krisernas tid icke är förbi för detta land och att den s. k. helstatsförfattningen svårligen skall kunna prak: tiskt genomföras. Våra läsare känna redan de förvecklingar, som uppstått i Holstein och som synas vara på väg att föranleda en apell till Frankfurt, hvarvid det utan tvifvel ommer att bli rätt klart, i hvilken beroende ställning till tyska förbundsdagen Danmark kommit genom: etablerande af helstatsprincipen. Den nu valda och snart sammanträdande helstatsrepresentationen, riksrådet, ger genom sin sammansättning icke anledning till några förhoppningar om en verklig konstitutionell samverkan mellan de särskilda landsdelarne; tyskar och danskar skola der komma att stå emot hvarandra såsom fiendtliga makter; nationalolikheten, motsatsen mellan den danska majoriteten och den tyska minoriteten, som eftersträfvar schleswigholsteinismen under en eller annan form, skall der i allting söra sig gällande och hindra utvecklingen af all verklig parlamentarism. Denna strid skall sysselsätta och uppslita alla de krafter som kunde användas till fördel för staten, om alla vore ense om dess första grundval. Snart torde det visa sig att den enda lyckliga lösning man kan erhålla för alla dessa svårigheter, som botat och fortfarande hota Danmarks existens, är en fullständig söndring emellan det egentliga Danmarks rike och de tyska förhundsländerna, så att de med hvarandra endast äro tillsvidare förenade genom en personalunion. Flera tecken synas häntyda derpå, att det s. k. nyholsteinska partiet, som icke vilja veta af schleswigholsteinismen och det evinnerliga trassel den måste framkalla, utan önska rädda Holstein och Lauenburg åt Tyskland, åter börjar repa nya krafter, och detär otvifvelaktigt att i sådant fall en samverkan kommer att ega rum mellan detta parti och det nationella partiet i Danmark, hvilken blir egnad att åter bringa till heders Eiderpolitiken såsom den enda verkligt utförbara och för landet gagneliga. En särskilt omständighet, som i dessa dagar inträffat, har öfver hela landet, liksom äfven i Sverge väckt den. största sensation, och är särdeles egnad att hos. hvarje dånsk patriot framkalla de allvarligaste betraktelser öfver beskaffenheten af de konstitutionella -garantier, som danska folket för närvarande eger i behåll, och öppna ögonen för det sätt, hvarpå det aristokratisk-byråkratiska partiet är sinnadt mot det konstitutionella statsskicket. De förra ministrarne, som voro genom de mest otvetydiga handlingar öfverbevisade om uppsåtliga brott mot författningen, syftande att kringgå och undergräfva riksdagens beskattningsrätt, ha nemligen blifvit af rksrätten frikända. Faedrelandet innehåller rörande denna sak följande tänkvärda artikel: Denna utgång har icke öfverraskat oss och skall icke kunna öfverraska någon. Redan voteringen om de af de anklagade ministrarnes försvarare framställda afvisningspåståenden, och särskildt om tillämpningen af riksrättslagens 81 S, hade visat att Höjesterets medlemmar inom riksrätten voro bestämda för att till hvad pris som helst fria de tilltalade, ja att de för att uppnå detta resultat icke ens skyggade för att rösta emot lagens tydliga och klara ord. I fall alltså Höjesterets ledamöter höllo fast vid den uppgift de förelagt sig, i fall de endast vaktade sig för att upplåta sina öron och att låta sitt rättsmedvetande redas och upplysas af advokaten Brocks ypperliga, öfvertygande framställning af saken — och derför borgade ju blindheten, att icke säga fanatismen — så var frikännelsen gifven; ty efter densamma 815, som Höjesteretsledamöterna sökte att åsidosätta genom den förelöpande voteringen, föredrages, när det förefinnes lika många röster för som emot, den för de tilltalade gunstiga meningen med hänsyn till straffansvar och förpligtelser mot staten. För att åstadkomma frikännelsen, behöfdes det alltså icke en enda röst af de från landsthinget valda medlemmarne; Höjesterets röster voro tillräckliga. Och sålunda: har det äfven gått till; det är icke riksrätten, utan endast dess ena hälft som afkunnat domen; det är Höjesteret som har friat de anklagade ministrarne. Denna utgång eger ganska visst sin sorgliga sida; den har tillintetgjort tron, på att statens författning, Danrnarks rikes grundlag, kan vänta beskydd af landets högsta domstol; den har, så länge Höjesterets sammansättning förblir densamma som nu, bestyrkt den möjlighet, som vi redan en gång nu sett blifva verklighet, att män af absolutistiska tänkesätt ostraffadt kunna begagna sig af makten till att kränka: grundlagen och håna folk: representationens myndighet; den har bekräftat en gammal, aldrig utdöd folktro här i landet, att lagens arm är kraftlös emot de förnäma, och endast tung för den ringare mannen. Men utgången har också en annan sida, och den är glädjande; den skall gifva en mäktig väckelse till att grundlagens löfte om en reform. af vårt rättsväs.nde må:blifva infriadt; den har slutligen skingrat den falska. gloria kring hufvudena i Höjesteret som gammal tradition uppehållit, och som var ett hufvudhinder för reformen; den har framställt de fasta statsdomrarnes skröplighet och opålitlighet i ett klart ljus, och den tid skall derföre icke vara mycket fjerran, då folket skall kräfva och erhålla den åt detsamma utlöfvade andelen i rättsvården. se . . a