Och hans svarta öga hvilar
På den tappre ynglingen.
Gif dig — ropar han — förgäfves
Är din strid. Allt motstånd qväfves
Under våra hofvars slag.
Länge nog du oss beröfvat
Segern. Utrym oförtöfvadt
Bryggan, eljest kommer jag !
Han sitt skott mot talarn lossar:
Ännu utaf Wrangels gossar
Finns det några dussin qvar.
Ej de glömt sin gamla ära;
Att af er pardon begära
Lust ej någon af oss har.
Och den unge hjelten ställer
Sig framför sin skara, fäl!er
Bajonetten än en gång.
Genomborrad är hans sida,
Men i döden vill han strida,
Om ock striden ej blir lång!
Vacklande mot bron sig stöda
Snart han synes. Bland de döda
Ensam lefvande han är.
Blodet drickes utaf sanden,
Ögat.slocknar — och ur handen
Sakta halkar hans gevär.
Hvem är gubben der, som hastar
Fram och sig i vägen kastar
Med förtviflans sista mod?
Tills den gamle sönderskjuten
Till den unges hjerta sluten
Blandar sitt med sonens blod.
Bron är räddad. Holks kroater
Fly för Königsmarks soldater,
Som dem jaga lätt derfrån.
Fältherrn sjelf, som är i spetsen,
Stiger långsamt fram i kretsen
Till den gamle och hans son.