Och hans svarta öga hvilar På den tappre ynglingen. Gif dig — ropar han — förgäfves Är din strid. Allt motstånd qväfves Under våra hofvars slag. Länge nog du oss beröfvat Segern. Utrym oförtöfvadt Bryggan, eljest kommer jag ! Han sitt skott mot talarn lossar: Ännu utaf Wrangels gossar Finns det några dussin qvar. Ej de glömt sin gamla ära; Att af er pardon begära Lust ej någon af oss har. Och den unge hjelten ställer Sig framför sin skara, fäl!er Bajonetten än en gång. Genomborrad är hans sida, Men i döden vill han strida, Om ock striden ej blir lång! Vacklande mot bron sig stöda Snart han synes. Bland de döda Ensam lefvande han är. Blodet drickes utaf sanden, Ögat.slocknar — och ur handen Sakta halkar hans gevär. Hvem är gubben der, som hastar Fram och sig i vägen kastar Med förtviflans sista mod? Tills den gamle sönderskjuten Till den unges hjerta sluten Blandar sitt med sonens blod. Bron är räddad. Holks kroater Fly för Königsmarks soldater, Som dem jaga lätt derfrån. Fältherrn sjelf, som är i spetsen, Stiger långsamt fram i kretsen Till den gamle och hans son.