nu, ty just i samma minuten kom doktarn in.
Squiren gick upp emot honom med sin vän-
ligaste min, men doktarn såg mörk ut i sy-
nen, som ett åskmoln. Jag hade berättat Joe
Zekiahs spratt, och nu tänkte vi just ha en
rolig stund och drifva litet med den gamla
gossen. Hur kommer det sig, doktar, sade
Joe, att ni inte är med om slädpartiet i mor-
gon? Jag trodde ni var allt för stor sprätt,
för att kunna afsäga er det? Doktarn sva-
rade ingenting, utan mumlade någonting ohör-
bart om sitt yrkes fordringar; Joe fortfor dock,
och höll efter honom med smällpiskan, be-
rättande honom, hvilka som skulle vara med
och hur roligt det skulle bli, alltjemt afbry-
tande sig med utropet: Jag undrar på ni inte
kommer med, doktar; Sally väntade sig det;
eller hur Sally? Squiren såg att någonting
var på tok, hvarföre han skickade Joe ut i
kontoret att skrifva a: några lagpapper, hvar-
efter han bjöd doktarn på ett spel bräde; på
samma gång antog Sally en tet sipp min
och begynte sticka mycket flitigt, och som
jag såg att det var slut me det roliga för
aftonen, tog jag god natt och gick hem.
Jag tror jag låg vaken halfva natten och
bara tänkte på slädpartiet oh Sally Marsh;
slutligen somnade jag likväl och vaknide ej
förr än det var ljusan dag. Jag såg mot fön-
stret; besitta och regera, hvad är detta? Jag
sprang upp ur sängen och tittade ut; det häll-
regnade, vinden var starkt i sydost och nä-
stan all snön borta! Åter förbi med vår mun-
tra tillställning; och — hvad tycker ni väl? —
det var sista snön på det året, och aldrig hvar-
ken förr eller sen ha vi fått något slädparti.
SLUT.