igt skratt. Onkel Nats förslag blef derefter
stt ordspråk, och hvar och en åtog sig hä-
danefter gerna hvad besvär som helst, om
blott de andra ville passa uppp.
Slädpartiet.
Nå vä-äl — begynte yankeen — efter som
hela det muntra sällskapet gifvit oss mest en
historia per styck, så lärer det väl se under-
ligt ut om jag skulle hålla mig undan; der-
med så skall jag just berätta er en historia
om det stora slädpartiet i Wiscasset, österut i
Maines distrikt. Det är nu nära på tio år
sen jag höll skola i Wiscasset. Det var ej
frivilligt jag blifvit skolmästare, men som jag
inte var i stind att få något bättre, så tänkte
jag det kunde vara rätt så godt att slå mig
på det, eftersom ändå tolf dollars i månaden
och maten var bättre än rakt intet. Således
begynte jag mitt verk och satt i skolhuset tio
timmar af dagen, medan jag tog mina mål
än i det ena huset än i det andra, för att taga
ut min bestämda skärf af hvart och ett af de
hushål:, som hade barn i skolan, på så sätt,
att jag åt fem dar på hvar gosse och tre dar
på hvar flicka. Först gick jag till squire
Marsch, sedan till fattigföreståndarn Sweets,
sen till prestens; på alla dessa ställen mådde
jag som perla i guld, med godt om mat —
och läcker mat sen! Men, bevara mig Gud,
när jag kom till somliga af de andra, — gamle
Brooks och enkan Pettiborne och George Sea-
bury — usch! det var annat det! Brook var
en riktig gnidare och gammal seg oxe, och
härsket fläsk och dålig potatis var den bästa
kost jag fick under hans veckor. Till all
evinnerlig lycka hade han då bara två barn, en
gosse och en flicka, och jag var glad att låta
honom slippa me! sju dagar i stället för åtta;
sanningen att säga, hade jag väl aldrig stått
ut så länge en gång, men till all lycka bjöd
squiren mig till middag om söndagen, och
så hade vi på torsdagen ett täckstickninsgille
hos fattigföreståndarens, så att då fick jag
mig två goda mål, och det gjorde hvad det
kunde; men allt det här hör inte ihop med