kockembetet för qvällen, och vi hotades såle-
des med den mindre angenäma utsigten att
få gå hungriga till sängs. Onkel Natx,
som vi hvardagsvis kallade honom, var en
munter gammal gosse, sjelfva välviljan, fro-
digheten och godlyntheten personifierade, me-
dan under allt detta framskymtade en god
portion naturlig qvfckhet. Tjock och fet och
med anlag för andtäppa, stönade han och
pustade vid minsta rörelse och påminte då
ovilkorligen om ett litet lokomotiv. För att
nu reda oss ur den uppkomna svårigheten,
vände vi oss alla till oonkel Nat. Bevare
mig (hans favorituttryck) hvad ni bråka
mycket om ingenting. Hur ska vi få qvälls-
vard skrika ni? — Bah! det är väl ingenting
lättare i verlden! Vill ni bara passa mig opp,
gossar, så skall jag bli er kock., Gerna,
gerna! hördes villigt svaras från alla håll.
Sedan detta blifvit afgjordt, satte sig Onkel
Nat helt beqvämligen ned på prostbänkens
och begynte exercera sina frivilliga. Se så,
Richard, tag hit litet ved och tänd upp eld.
Isaac, gå ned till bäcken och bär upp ett äm-
bar vatten; och du Mac tvätta och skölj po-
tatisen medan elden tar sig, så att den är fär-
dig att sättas på så snart grytan kokar. Nå
Jake, skär du af några skifvor af fläsket,, fort-
for vår chef med största sang froid, och sätt
dem på elden att stekas.. — Men det var ju
ni som lofvade skaffa oss qvällsvard, onkel
Nat! — Ja det lofvade jag — men ni skulle
passa mig upp, genmälte han i det han gaf
Tom en betydelsefull blick och på samma
gång befallte honom att sätta fram talrickar.
Alla invändningar voro fruktlösa; de hade
gått in på att passa honom up om han ville
vara deras kock. Allt var nu iordning, qvälls-
varden färdig, och der satt än den gamle gos-
sen och hade ej rört sig ur fläcken. Bevara
mig, (en högljudd stynkning), bevara miga,
sade onkel Nat, har inte jag skaffat er qvälls-
vard, och var det inte det lättaste i verlden!
— Gossarne voro i fällan, men sprattet var
godt, och njutningen af den ypperliga afton-
måltiden förhöjdes änvu mera genom ett hjert-