obekant för domstolen, såvida icke tjenste mannen sjelf anmäler detta förhållande; ) äfven derest anmälan sker hos den domstc inför hvilken den underhafvande åtalas — månne rättelse också derigenom kan vinne hos samma domstol? Enligt 65 i instruk tionen är det ju endast hofrätt eller kammar rätt som eger döma öfver hr landshöfdingen felaktiga förhållande i sitt embete efter till tal af vederbörlig allmän åklagare,. Ma finner häraf, att åtalet mot den underhafvan de för det fel, hvilket iöranledt suspensio nen, kan vara helt och hållet oberoende a det posteriöra åtalet mot landshöfdingen fö det han vidtagit det lagstridiga suspensions beslutet. Följaktligen kan någon fråga on arsvar å landshöfdingen icke vionas för än åtalet mot den underhafvande blif vit utageradt och beskaffenheten af hans för seelse genom laga kraftvunnet beslut bestämd Om fördenskull landsböfdingen råkar at vara envis och egenkär (och sådant är vä icke omöjligt) eller icke vill så lätt släpp: sitt offer, så kan han ju låta åtalet löpa all: instantierna igenom och under tiden håll: landssekreteraren eller landskamreraren af stängd från tjenstgöring innan denne inträde; i sin formella rätt att få sin klagan af behö rig myndighet pröfvad. Vi skulle likväl fö reställa oss att till och med Sv. Tidninger icke skäligen kan bestrida, att en sådan mak är af helt annat slag, än den att ngifva någon felaktig tjensteman inför kammarrevi sionen och imedlertid att svar kan följa er sådan från tjensten att suspendera,, såsom det heter i 1734 års instruktion. I öfrigt lärer en hvar, som vill förstå sistberörde instruktion, ganska väl begripa, att i dess 24 icke var fråga om några obetydliga förseelser eller bristande höflighets-.och vördnadsformer mot hr landshöfdingen e. n. d.. utan uppenbarligen om brott emot uppbördsförfattningarne såsom bristande eller försummade redovisningar, eller debiteringar eller andra verkliga tjenstefel, hvaraf kronan lidit någon förlust och deröfver kammarrevisionen den tiden skulle hålla hand, likasom kammarrätten. under nuvarande förhållanden. Och att landshöfdingen i dylika fall, då verkliga bedrägerier eller balanser yppa sig, må ega -rätt att skilja den felaktiga från tjenstgöring, ja, om omständigheterna det påkallas, t. o. m. låta inmana honom i häkte är stadgadt genom särskilda författningar och är dessutom berättigadt genom allmän lag. Derom har således någon tvist aldrig funnits eller något klander deremot blifvit af Aftonbladet framstäldt. Detta förstår också Sv. T. ganska väl, ehuru det ligger i hennes intresse att hos sina läsare insinuera, att A. B. skulle hafva äfven för sådane händelser bestridt landshöfdingens myndighet att suspendera. Men ehuru detta icke kunnat falla oss in, anse vi dock att, äfven då slika grofva fel begås, landshöfdingen väl bör ega laglig makt att stänga någon tjensteman från tjensteutöfning, men icke destomindre bör vara ovilkorligen skyldig att omedelbart underställa denna sin åtgärd en högre myndighets pröfning och, likasom det stadgas i gamla instruktionen, afbida dess svar. Såsom 66 i den nya instruktionen är redigerad, gömmer den de orimligaste anomalier, äfven om man icke förutsätter att suspensionen sker af annan orsak än der brottet det förtjenar,. Ty att landshöfdingens skyldighet att låta inför domstol tilltala den felaktige alldeles icke innefattar något slags garanti mot utöfvandet af det förhatligaste godtycke uti ifrågavarande hänseenden, tro vi oss här ofvan hafva lagt i öppen dag.