obekant för domstolen, såvida icke tjenste
mannen sjelf anmäler detta förhållande; )
äfven derest anmälan sker hos den domstc
inför hvilken den underhafvande åtalas —
månne rättelse också derigenom kan vinne
hos samma domstol? Enligt 65 i instruk
tionen är det ju endast hofrätt eller kammar
rätt som eger döma öfver hr landshöfdingen
felaktiga förhållande i sitt embete efter till
tal af vederbörlig allmän åklagare,. Ma
finner häraf, att åtalet mot den underhafvan
de för det fel, hvilket iöranledt suspensio
nen, kan vara helt och hållet oberoende a
det posteriöra åtalet mot landshöfdingen fö
det han vidtagit det lagstridiga suspensions
beslutet. Följaktligen kan någon fråga on
arsvar å landshöfdingen icke vionas för
än åtalet mot den underhafvande blif
vit utageradt och beskaffenheten af hans för
seelse genom laga kraftvunnet beslut bestämd
Om fördenskull landsböfdingen råkar at
vara envis och egenkär (och sådant är vä
icke omöjligt) eller icke vill så lätt släpp:
sitt offer, så kan han ju låta åtalet löpa all:
instantierna igenom och under tiden håll:
landssekreteraren eller landskamreraren af
stängd från tjenstgöring innan denne inträde;
i sin formella rätt att få sin klagan af behö
rig myndighet pröfvad. Vi skulle likväl fö
reställa oss att till och med Sv. Tidninger
icke skäligen kan bestrida, att en sådan mak
är af helt annat slag, än den att ngifva
någon felaktig tjensteman inför kammarrevi
sionen och imedlertid att svar kan följa er
sådan från tjensten att suspendera,, såsom
det heter i 1734 års instruktion.
I öfrigt lärer en hvar, som vill förstå sist-
berörde instruktion, ganska väl begripa, att i
dess 24 icke var fråga om några obetydliga
förseelser eller bristande höflighets-.och vörd-
nadsformer mot hr landshöfdingen e. n. d..
utan uppenbarligen om brott emot uppbörds-
författningarne såsom bristande eller försum-
made redovisningar, eller debiteringar eller
andra verkliga tjenstefel, hvaraf kronan lidit
någon förlust och deröfver kammarrevisio-
nen den tiden skulle hålla hand, likasom
kammarrätten. under nuvarande förhållanden.
Och att landshöfdingen i dylika fall, då verk-
liga bedrägerier eller balanser yppa sig, må
ega -rätt att skilja den felaktiga från tjenst-
göring, ja, om omständigheterna det påkallas,
t. o. m. låta inmana honom i häkte är stad-
gadt genom särskilda författningar och är dess-
utom berättigadt genom allmän lag. Derom
har således någon tvist aldrig funnits eller
något klander deremot blifvit af Aftonbladet
framstäldt. - Detta förstår också Sv. T. gan-
ska väl, ehuru det ligger i hennes intresse
att hos sina läsare insinuera, att A. B. skulle
hafva äfven för sådane händelser bestridt
landshöfdingens myndighet att suspendera.
Men ehuru detta icke kunnat falla oss in,
anse vi dock att, äfven då slika grofva fel
begås, landshöfdingen väl bör ega laglig makt
att stänga någon tjensteman från tjensteutöf-
ning, men icke destomindre bör vara ovil-
korligen skyldig att omedelbart underställa
denna sin åtgärd en högre myndighets pröf-
ning och, likasom det stadgas i gamla in-
struktionen, afbida dess svar. Såsom 66 i
den nya instruktionen är redigerad, gömmer
den de orimligaste anomalier, äfven om man
icke förutsätter att suspensionen sker af an-
nan orsak än der brottet det förtjenar,. Ty
att landshöfdingens skyldighet att låta inför
domstol tilltala den felaktige alldeles icke
innefattar något slags garanti mot utöfvandet
af det förhatligaste godtycke uti ifrågavarande
hänseenden, tro vi oss här ofvan hafva lagt i
öppen dag.