STOCKHOLM, den 14 Febr.
Sent omsider har Svenska Tidningen efter
ett stillatigande af mer än trenne veckor tagit
till orda i anledning af några Aftonbladets artik-
lar, under öfverskrift: De suveräna landshöf-
dingarne och den nya landshöfdingeinstruktionen.
Vi vilja nu icke uppehålla oss vid den lång-
variga tystnaden, hvaröfver många med oss
förvånat sig, emedan man vant sig att uti
Svenska Tidningen för hvarje sådan rogerings-
åtgärd, som denna tidning tror kunna försva-
: 28, förnimma något slags svar omedelbart och
eg nast efter det Aftonbladet deremot fram-
illt någon förargelseväckande anmärkning.
Man började således nu föreställa sig att Sven-
s:a Tidningen delade den stora allmänhetens
snert sagdt enhälliga opinion om beskaffen-
heten af den ifrågavarande bedröfliga instruk-
tionen, eller åtminstone icke ville allt för
mycket blottställa sig genom ett försök att
ötven i denna sak taga ministeren under ar-
merne. Vi finna likväl att vi härutinnan miss-
i sit oss och att, när ministeren icke velat el-
ler kunnat sjelf framträda med ett försvar —
bvarföre hon af Sv. Tidn. får uppbära mer
elier mindre välvilliga snubbor — det kon-
servativa bladet ansett det vara sin pligt att
ärvea denna gång träda inom skranket.
Sv. Tidn:s försvar för den nya landshöf-
dingeinstruktionen inskränker sig likväl en-
ast till apologien för den landshöfdingarne
il agda makt att från utöfningen af embetet
skilja landssekreterare, landskamrerare, landt-
rintmästare, kronofogdar och häradsskrifvare,
ed ett ord hela landtstaten.
Låtom oss nu tillse huru vår ärade kollega
beter sig för att åstadkomma detta försvar.
Vi finna, säger Sv. Tidn., det vara alldeles i
s:n ordning att landshöfdingen, på samma gång han
svailer en felaktig under tilltal inför domstol, har
mext att honom emellertid från tjenstens utöfning
skija, ty i hög grad olämpligt vore det likväl att,
mm en af tjenstemännen svårare förbrutit sig, exem-
pelvis genom grof vanvördnad mot landshöfdingen,
un likväl skulle fortfaraisin embetsutöfning. Lands-
hötdiagens godtyckliga makt, att från tjenstens ut-
öfning skilja, finna vi begränsad, dels uti de tillagda
c ven: i händelse omständigheterna det påkalla, dels uti
Jet anställda åtalet, der äfven hans förfarande kom-
n: att pröfvas, och vi funno det klart att en lands-
höfding skulle noga betänka sig innan han vidtoge
en åtgärd, der han äfventyrade att inför sina under-
hafvande blifva bedömd hafva orätt förfarit.n
Detta resonnemang är alltför betecknande
ör det militäriska åskådningssätt, hvilket städse
uppenbarar sig i Sv. Tidn:s omdömen, i frå-
g : af juridisk beskaffenhet, att vi skulle vilja
lata gå något ord deraf förloradt för våra lä-
sa e En hvar finner, att utur precist ena-
handa princip landshöfdingen eller någon an-
nar myndighet skulle kunna och böra öfver
.derlydandesx tjenstemän tilläggas hvarje slags
sodtycklighetsmakt som helst, emedan, så länge
ali lagbundet samhälle icke är upphäfdt, för-
mannen naturligtvis likasom hvar och en med-
. orgare måste inför lagen stå till svars för
stt förfarande, derest det öfverklagas, och
han som andra derjemte alltid äfventyrar att
,iifva bedömd att hafva orätt förfarit. Om
således dessa korrektiv gjorde tillfyllest för
att afhålla högre eller lägre embetsmän från
n. stmissbruk, så kunde man ju gerna gifva
dem ett fullkomligt envälde, utan att behöfva
betera att det begagnades utom med rättvisa
och måtta; ja, med en sådan optimistisk -fö-
reställning om ofelbarheten hos förmän, behöf-
us. knappt någon lag för deras bestraffning.
En president i hofrätten kunde då t. ex. utan
vida genom någon kongl. instruktion berätti-
gas, att när han ansåge omständigheterna
sädant påkalla,, om t. ex. en assessor i hof-
rätten efter presidentens omdöme vore för-
sumlig i sin tjenst eller visade honom grof
vanvördnad,, på obestämd tid skilja asses-
torn från utöfning af sitt domareembete
samtidigt med det, att han anmälde honom
til åtal m. m. d. Men detta lärer väl ändå
icke bära sig. Icke en gång inom departe-
menterna af konungens eget kansli, der hrr
statsråder ändå sjelfve äro chefer, torde det
väl låta sig göra, att för visad vanvördnad
eller ohörsamhet, från tjenstens utöfning skilja
ervarande tjenstemän utan tilltal inför kan-
sjrätt; ja, t. o. m. en regementschef kan icke
annorledes än genom anbefalld arrest skilja
en af sina officerare från tjensteutöfning, och
;samdradetals åtal mot uppstudsige militär-
personer ådagalägga, att det först är genom
krigshofrättens utslag som de kunna ådömas
suspension, ehuru vördnaden för förmän inom
krigsståndet troligen äfven i Sv. Tidn:s ögon
lirer få anses vara af ännu större vigt än
ixom den civila hieriarkien. På samma sätt
kan ej heller en prest, utan åtal eller beslut
at konsistorium, suspenderas. Således skulle
de tjenstemän, hvilka lyda under landshöf-
Jingarne, vara de enda som på detta sätt
kunde ställas utom lagen — och landshöfdin-
garne de enda embetsmän, åt hvilka utan betänk-
iehet en sådan suveränitetsmakt skulle kunna
anförtros I Detta erinrar oss om en anekdot an-
gående just en landshöfding som, oaktadt han
wid utnämningen till det höga embetet var
med dess funktioner nästan helt och hållet
obekant, likväl genast tog sig mycken myn-
Cighet och utgaf ganska raskt befallningar
emot hvilka hans underhafvande togo sig
ifr.heten göra åtskilliga föreställningar, hvar-
till hr landshöfdingen helt naivt svarade, att
då konungen anförtrott honom ett så vigtigt
embete, så borde han väl också veta hvad
som för utöfningen deraf vore hans pligt och
änkte icke derifrån afvika — eller med an-
nen tyckas hemta nya krafter för den kom-
monde dagens arbete, är han ute bland frost
och snö, tvenne timmar före kamraterna, för