Top: Skotten hade blifvit afskjutna på knappt hundra alnar ifrån oss, och dock sågo vi ej en skymt af dem som lossat dem. Vilddjuren omkring oss darrade och kröpo tillsammans af fruktan för denna nya fara, men bjödo ej till att röra sig ett steg ur fläcken. Vi sjelfva stodo midt ibland dem, ända upp till midjan i vattnet, Hvem kommer der? ropade vi. Ännu en salfva, och denna gång ej hundra alnar ifrån oss. Vi sågo blixtarne af skotten och urskiljde röster, talande en blandning af franska och indianspråk. Vi märkte att vi hade med Acadier att göra. Ännu en tredje salfva, och kulorna hveno oss kring öronen. Detta gick för långt. Håll ! ropade vi, hör upp att skjuta till dess ni kunna se hvad ni skjuta på Det blef ett ögonblicks dödstystnad, derpå hördes est vildt gapskratt. Ge eld, geeld! ropade två eller tre röster. Om ni ger eld, skrek jag, så akta er sjelfva, ty då göra vi detsamma. Men tänk er litet för förut. Morbleu! sacre ! röto ett halft tjog röster. Hvem är det som vågar ge befallningar här? Skjut ned de hundarne! Om ni skjuta, så göra vi så med. Sacre! skreko vildarne. Det är några af de der fina herrarne uppifrån städerna. Deras tal förråder dem. Skjut ned dem — de hbundarne, de spronerna! Hvad hafva de bland våra prairier att gö Komme då ert blod öfver era egna hufvuden! utropade jag. Och med ctt slag fö tviflans lugn riktade vi våra bi håll, hvarifrån vi sett elden af de sista skotten. I detta ögonblick hördes en stentorstimma helt näta oss ropa: håll, hvad är här å färde ?