Top: Skotten hade blifvit afskjutna på knappt
hundra alnar ifrån oss, och dock sågo vi
ej en skymt af dem som lossat dem. Vild-
djuren omkring oss darrade och kröpo till-
sammans af fruktan för denna nya fara, men
bjödo ej till att röra sig ett steg ur fläcken.
Vi sjelfva stodo midt ibland dem, ända upp
till midjan i vattnet,
Hvem kommer der? ropade vi. Ännu en
salfva, och denna gång ej hundra alnar ifrån
oss. Vi sågo blixtarne af skotten och ur-
skiljde röster, talande en blandning af fran-
ska och indianspråk. Vi märkte att vi hade
med Acadier att göra. Ännu en tredje salfva,
och kulorna hveno oss kring öronen. Detta
gick för långt.
Håll ! ropade vi, hör upp att skjuta till
dess ni kunna se hvad ni skjuta på Det
blef ett ögonblicks dödstystnad, derpå hördes
est vildt gapskratt. Ge eld, geeld! ropade
två eller tre röster.
Om ni ger eld, skrek jag, så akta er
sjelfva, ty då göra vi detsamma. Men tänk
er litet för förut.
Morbleu! sacre ! röto ett halft tjog röster.
Hvem är det som vågar ge befallningar här?
Skjut ned de hundarne!
Om ni skjuta, så göra vi så med.
Sacre! skreko vildarne. Det är några
af de der fina herrarne uppifrån städerna.
Deras tal förråder dem. Skjut ned dem —
de hbundarne, de spronerna! Hvad hafva de
bland våra prairier att gö
Komme då ert blod öfver era egna huf-
vuden! utropade jag. Och med ctt slag fö
tviflans lugn riktade vi våra bi
håll, hvarifrån vi sett elden af de sista skot-
ten. I detta ögonblick hördes en stentorstim-
ma helt näta oss ropa: håll, hvad är här å
färde ?