i traktande lätt upptäekes. På ganska mänga ;; ställen har jungmannen (och utgifvaren) allI deles misstagit sig om sina mönsterförfattajres rätta mening, enkannerligen ådagalägger -ihan en viss svårighet att dechiffrera hr-A:s lväxtnamn. Detta bör man förlåta jungmannen, men knappast den för fäderneslandets .j ungdom så välmenande utgifvaren. . I Vi ante det knappast nödigt att hänvisa till några vissa sidor i arbetet, till styrka för vår uppgift om dess beskaffenhet. Man behagade slå upp nästan hvar som helst för att finna detta, men såsom mest i ögonen fallande torde vi få påpeka kapitlen om vistandet på Taheiti, i Kalifornien och Sidney. Men som sagdt är, afskrifterna och lånen uppenbara sig från början ända till mönsterrullan på de sista sidorna. Men det torde icke vara till den troligen fingerade, säkerligen ej namngifne jungmannen) vi böra vända oss med klagomål öfver detta sätt att fabricera ett nytt arbete, genom hoplappning af bitar från 2 eller 3 andra. Hr C. M. Ekbohra har offentligen framställt sig såsom åtminstone utgifvare, och han bör således svara för det sätt hvarpå han nu uppträdt. — Vi klandra icke hr Ekbohrn för afsigten att lemna Sverges ungdom en framställning af denna resa, som onekligen för denna ungdom bör lemna stoff till lika mycket nöje som nytta. Tvärtom: ifall hr Ekbohrn icke ansett hrr Anderssons och Skogmans arbeten passande till läsning för ungdom — något som alltid blir det subjektiva tyckets rätt att bedömma — så hade han gjort sig af densamma mycket förtjent om han i en lätt och behaglig stil framhållit de intressantaste sidorna af denna märkvärdiga resa, om han meddelat på ett lekande och för barnen fattligare. språk, än det möjligen lyckats hrr 4. och S., hvad som för dem kan vara bildande att känna om folkens och ländernas historia och fysionomi. — Men detta synes oss hr Ekbohrn icke bättre än de hafva åstadkommit, kanske icke heller afsett. Ty hvarföre då lemna så ordagranna eller blott omstufvade aftryck från de nyssnämnda reseskildringarne; hvarföre då vara lika utförlig som de, i detaljuppgifter om ländernas historiska vexlingar, som omöjligen för barnen kunna höra till det intressantaste, så framt man ej från nyttans synpunkt vill betrakta dem som innamläsningsöfningar för de svåra namnens skull. Ja vi gå till och med så långt, att vi ej i främsta hand anklaga hr Ekbohrn för tillkomsten af detta för honom säkerligen så föga tillfredsställande arbete. Det honorarium han för detsamma troligen uppburit har han ärligen förtjenat såsem blott afskrifvare af de stycken, hvilka voro bestämda att i en ny sammanfogning bilda en ny bok, och såsom ersättning för det tvifvelsutan odiösa åliggande att teckna sitt namn på ett sådant arbete. Och dessutom har han ju adresserat några klingande tillegnansverser till hrr Andersson, Bille, Rosen och Skogman, hvari han häntyder på och erkänner, att det är deras färger som från duken tala (!). De, om ej allmänheten, böra väl vara nöjda med denna hedersbevisning. Men med mera rättvisa vända vi oss till förläggaren med den erinran, att litteraturen ej bör göras till ett fält för spekulationer af hvad art som helst. När vi sägo att titelvignetten samt alla i boken inryckta träsnitt och att nästan alla figurer på de vidhäftade planscherna, ja till och med den bifogade kartan, voro tagna från hr Skogmans större arbete, så hyste vi den förmodan, att samme förläggare (hr Bonnier) låtit sprida dem begge, i hvilket fall vi haft mindre att anmärka än nu. Vi hafva senare öfvertygat oss att så ej är förhållandet; men den rätte förläggaren, han som beräknat vinst på detta arbete, vill vara obekant, då han förstuckit sig bakom P. A; Huldbergs boi.handel, Baearen å Norrbron (såsom det står å titelbladet). — Detta sätt att använda andras arbeten — ty förläggaren upplyser på intet enda ställe att detta tillegnande vf hrr Anderssons och Skogmans skrifter skett med deras begifvande och vi ha ej anledning utt förutsätta det — är lika orätt som oklokt. Orätt, ty äfven inom litteraturens område finnas, om ej af lagen, dock af den moraliska sänslan omgärdade rättsförhållanden, på hvilka nan ej i goda afsigter gör inbrott, utan dem war och en, mån om sin egen egendoms förvarande, respekterar; oklokt, ty genom dylika . pekulationer kommer en firma i misskredit. Jet är slutligen icke vackert att tilltro allnänheten så litet omdöme, att den ej skulle ;sranska och inse naturen af den föda (andeigen taladt), som bjudes den, utan blott, 1yten efter det nya som är till ytan upputsadt, ockas af nya skyltar, huru klumpigt de än ro tecknade. pp