partier som bildade oppositionen och visste genom bemedlingsförslag skaffa majoritet åt saker, som eljest skulle blifvit förkastade. Han hade väsentligen bidragit att genomdrifva en ny liberal tryckfrihetslag och flera vigtiga lagar om landboförhållandena,, men han ådrog sig derigenom fiendskap från bondevännernas ledare, som ville ha alla dessa lagar förkastade, för att så mycket starkare kunna agitera, men som under striden härom måste se sig öfvergifna af många som svurit deras fana. Hall gjorde för resten aldrig någon skarp opposition; han sökte i det längsta att bemedla mellan regeringen och riksdagen, och det var först då Januariministeren lätit sina absolutistiska syften klart och tydligt framstå i våldsamma åtgärder, som Hall liksom alla den konstitutionella och danska sakens vänner ansåg det nödvändigt att träda upp mot densamma och rösta för de båda misstroendeadresserna, af hvilka den sednare och skarpare frambars till konungen af Hall såsom ordförande för en deputation, Man erinrar sig, att svaret ännu en gång blef Folkethingets upplösning genom ett mycket ohöfligt, af Örsted kontrasigneradt manifest, men innan det nya Folkethinget kom tillsammans hade Örsted afgått och Hall hade i hans ställe öfvertagit kultusportföljen. Sedan Hall blef mimister synes han i det hela ha spelat samma rol som förut och utgjort det humana och bemedlande elementet så väl inom sjelfva ministeren som i förhållande till de makter, med hvilka den måste träda i beröring. I Folkethinget har han oftast varit den som fört ordet å ministårens vägnar, och utom öfriga egenskaper som göra honom lämplig härtill har han en mycket egen parlamentarisk talang; hans föredrag ha nemligen, utom sin sakrikhet, det i Danmark mer än någonstädes i verlden vigtiga och senterade företrädet af en rolig och humoristisk färg, och han åhöres derföre med ett visst behag, som hos danskar banar en god väg för det som en talare vill göra gällande. Finansministern, öfverstelöjtnant Andree, bildar i många hänseenden en motsats till Hall, ehuru de 1 politiska åsigter stå hvarandra temligen nära. Då Hall är bemedlande och försonande, är Andre deremot fast och oböjlig; då Hall är mycket meddelsam, är Andre deremot mera sluten och förbehållsam; då Hall är humoristisk, är Andre ironisk. Hall har alltid stått temligen väl äfven med sina motståndare. Andre står deremot ofta på en något kall fot äfven med sina politiska vänner. Hall har alltid varit en vigtig partiledare, Andre har deremot, så mycket sådant låtit sig göra, ställt sig utom de särskilda Partierna. Vid den stora omkastningen i Danmarks öden 1848 var Andre kapten i generalstaben och lärare vid den militäriska högskolan (i viss mån motsvarande Mariebergs högre militärläroverk hos oss) och utnämndes, då den grundlagsstiftande riksdagen sammanträdde, till en af dess konungavalda ledamöter. Han stod då temligen nära Tscherning, med hvilken han sedermera blifvit allt mer och mer oense, och hörde redan då till riksdagen: mera betydande ledamöter, men kom dock först egentligen det följande året att spela någon mera framstående politisk rol, då han valdes till president i Folkethinget. Denna post beklädde han i tre år med mycken talang, och den skärpa och klarhet, hvarmed ihan uppfattade de många svåra och då ännu helt nya frågor som uppstodo, voro lika utmärkta som den snabbhet och bestämdhet hvarmed han afgjorde dem. Äfven hans opartiskhet på denna post var allmänt erkänd. Endast bondevännerna voro missnöjda med honom. De hade röstat på honom till president och fordrade att han i allt skulle gynna deras planer. Denna ovänskap mot honom tilltog sedan han utträdt ur Folkethinget och blifvit ledamot af Landsthinget. Hans ställning till ministeren hade aldrig karakteren af en systematisk opposition, men hans skarpa uppfattning af det konstitutionella systemet bragte honom dock mer och mer i motsats till regeringen, allt efter som dess despotism och fientlighet mot konstitutionen tilltogo. Då han hade röstat för misstroenderdressen, fordrade krigsministern Hansen att han skulle utträda ur riksdagen, men då grundlagen uttryckligen berättigar embetsoch tjenstemän att taga säte på riksdagen wv.tan regeringens samtycke, så afslog Andre denna fordran, hvarefter general Hansen afskedade honom från hans tjenster. Dessa båda män skola af gammalt ha stått på fientlig fot med hvarandra. Redan på den tiden, då Andre och den sedermera såsom stabschef under kriget 1848 bekante, vid Idsted fallne Lessöe såsom helt unga officerare stodo i generalstaben, utgjorde de tillika med flera af de yngre mera vetenskapligt bildade officerarne en opposition mot det äldi:e stockmilitäriska väsendet, för hvilket dem dåvarande öfversten i generalstaben Hansen var den vigtigaste representanten. Detta framkallade en ömsesidig ovänskap, och märkli gt nog var det sedermera, då Hansen blef krigsminister, en af hans första åtgärder att aiskeda Lessöe såsom stabschef, liksom det blef en af hans sista att afskeda Andree. Kort efter Andres afskedande begick den