De suveräna landshöfdingarne oc den nya landshöfdingeinstruktienen II. Uti 12 g, hvilken handlar om landshöfdin garnes tillsyn i afseende å lagskipningen hade man skäligen bordt förvänta sig en för enklad redaktion, som från landshöfdingarn så mycket som möjligt afskiljt befattninge med eller myndigheten öfver domarekåren då man nemligen tager i betraktande att 173 års landshöfdingeinstruktion, hvarifrån denn g är till det hufvyudsakliga hemtad, utgats in nan den nya lagen år 1736 promulgerades til efterrättelse och innan för den skull den vig tiga gränsskilnaden mellan den administra tiva och domaremakten var i allmän lag upp dragen. Sistnämde lag har nemligen uti? kap. 2 utsökningsbalken visligen stadgat att konungens befallningshafvande ej mi hefatta sig med thet som domareembetet till hörer; hafve dock makt att tillse thet lag och rätt vid underrätterna tillbörligen ski pad varder. Finner han annorlunda vara gifve hofrätten thet tillkänna. Detta stadgande innebär, som det oss synes oförtydbart, att landshöfdingen icke bör hafvs någon annan myndighet att blanda sig i do. mareembetet, än att hos hofrätten till beifrar anmäla det uraktlåtna fullgörandet af de ve derbörande domhafvande enligt lag och för fattningar ålagda skyldigheter. mellertic hafva landshöfdingarne tid efter annan inkräktat en utöfver lag utsträckt myndighet äfven i detta hänseende. Så hafva genom åtskilliga kongl. bref af 1774, 1782 och sednast 1827. landshöfdingarnes åtgärd attförelägga domare viten för det de uraktlåtit insända saköreslängder, redovisningar och andra af landshöf. dingarne äskade handlingar, blifvit af regeringsmakten godkända. Denna åsigt innefattar likväl, efter vårt förmenande, en abnormitet, som bordt rättas, enär det väl alltid måste vara olämpligt att, då domare icke subordinera under landshöfdingen, denne skall hafva makt att omedelbart förelägga viten för dessa mer än för andra embetsmän, som äro skyldiga att gå K. M:ts befallningshafvande tillhanda med upplysningar, t. ex. pastorer eller regementschefer m. fl. Också lärer det hitintills högst sällan hafva inträffat, att Konungens befallningshafvande förelagt domare viten; måhända är det för att dertill uppmuntra, som den desorganiserande grundsatsen blifvit i dem nya instruktionen högtidligen sanktionerad. Åtminstone kan man säga, att äfven detta uppenbarar tendensen att allt mer och mer tillskapa en centralisation, som slutligen hos administrationens af regeringen uteslutande beroende organer konsentrerar all makt — det gamla ordspråket ej förglömmandes: få vi väl ett finger in, så få vi snart hela handen. Deremot har man varit särdeles angelägen att herrar landshöfdingar, i afseende på sin tjensteutöfning, icke skulle blifva allt för mycket besvärade af kontroller från sina hittills varande omedelbara förmän, kollegier eller hofrätter, enär man, sedan landshöfdingarne i nyssnämde 12 8 erhållit rätt att till obegränsadt belopp i vissa fall förelägga domare viten, för att förmå dem till fullgörande af deras åligganden, uti 65 af den ifrågavarande instruktionen inskränkt rättigheten hos rikets öfverrätter och kollegier att förelägga och fälla landshöfding för underlåtenhet att vidtaga de åtgärder eller lemna den embetshandräckning, som bemälde myndigheter ega att påfordra, till högre vitesbelopp än 100 rdr riksmynt; men om försummelsen ändock fortfar, skall förhållandet anmälas hos Kongl. Maj:t. En sådan inskränkning, hvarom ieke talas i den gamla landshöfdingeinstruktionen, är visserligen redan förut stadgad i kammarkollegii instruktion af 1838, men har hitintills icke varit ifrågasatt inom hofrätterna när de såsom domstol påkallat någon landshöfdingens embetsåtgärd, och är väl också, hvad dessa öfverrätter beträffar, i högsta grad olämplig, hvarföre den nu i detta hänseende stadgade restriktion utgör ett ytterligare bidrag till hela systemet af den nya författningen, så framt nemligen hofrätterna kunna anse sig skyldiga att låta en föreskrift ilandshöfdingeinstruktionen lända sig till efterrättelse. Ett rätt karakteristiskt kännetecken på vedlerbörandes otålighet att borttaga blotta förestä en hos hrr landshöfdingar, att de skulle kunna subordineras under någon annans förmynderskap än Kongl. Maj:ts, är elest den redan för några år sedan (1831) beslutade förändring af det i sjelfva ingressen ill 1734 års instruktion införda stadgande tt landshöfdingen, sförr än han får tillträda sitt embete, skall till kammarkollegium insända sin embetsed, hvilken han, vid sin ankomst till Stockholm, skall inför kollegium lifligen aflägga.s Enligt den nya 34 skall den nu afläggas ensamt på landskansliet i lärvaro af de vid länsstyrelsen anställda tjentemän, samt derefter egenhändigt underkrifven insändas till civildepartementet. Detta r visserligen en småsak, men har utan tvifel ändock haft sin lilla betydelse hes våra noderna statsmän! Deremot finner man på flera ställen i intruktionen, utem de redan citerade, ett ifigt äflande att utvidga landshöfdingarnes estyr och inblanda dem såsom ett slags öferförmyndare i andra myndigheters förvalting. Uti 19 t. ex. ålägges det K. befallingshafvande att vaka deröfver, att stadvandena rörande lotsoch båkinrättningen EEE ONES ET DETSNSEATEITENER ENT RS