De suveräna landshöfdingarne oc
den nya landshöfdingeinstruktienen
II.
Uti 12 g, hvilken handlar om landshöfdin
garnes tillsyn i afseende å lagskipningen
hade man skäligen bordt förvänta sig en för
enklad redaktion, som från landshöfdingarn
så mycket som möjligt afskiljt befattninge
med eller myndigheten öfver domarekåren
då man nemligen tager i betraktande att 173
års landshöfdingeinstruktion, hvarifrån denn
g är till det hufvyudsakliga hemtad, utgats in
nan den nya lagen år 1736 promulgerades til
efterrättelse och innan för den skull den vig
tiga gränsskilnaden mellan den administra
tiva och domaremakten var i allmän lag upp
dragen. Sistnämde lag har nemligen uti?
kap. 2 utsökningsbalken visligen stadgat
att konungens befallningshafvande ej mi
hefatta sig med thet som domareembetet till
hörer; hafve dock makt att tillse thet lag
och rätt vid underrätterna tillbörligen ski
pad varder. Finner han annorlunda vara
gifve hofrätten thet tillkänna.
Detta stadgande innebär, som det oss synes
oförtydbart, att landshöfdingen icke bör hafvs
någon annan myndighet att blanda sig i do.
mareembetet, än att hos hofrätten till beifrar
anmäla det uraktlåtna fullgörandet af de ve
derbörande domhafvande enligt lag och för
fattningar ålagda skyldigheter. mellertic
hafva landshöfdingarne tid efter annan inkräk-
tat en utöfver lag utsträckt myndighet äfven
i detta hänseende. Så hafva genom åtskilliga
kongl. bref af 1774, 1782 och sednast 1827.
landshöfdingarnes åtgärd attförelägga domare
viten för det de uraktlåtit insända saköres-
längder, redovisningar och andra af landshöf.
dingarne äskade handlingar, blifvit af rege-
ringsmakten godkända. Denna åsigt innefat-
tar likväl, efter vårt förmenande, en abnor-
mitet, som bordt rättas, enär det väl alltid
måste vara olämpligt att, då domare icke su-
bordinera under landshöfdingen, denne skall
hafva makt att omedelbart förelägga viten för
dessa mer än för andra embetsmän, som äro
skyldiga att gå K. M:ts befallningshafvande
tillhanda med upplysningar, t. ex. pastorer
eller regementschefer m. fl. Också lärer det
hitintills högst sällan hafva inträffat, att Ko-
nungens befallningshafvande förelagt domare
viten; måhända är det för att dertill upp-
muntra, som den desorganiserande grundsatsen
blifvit i dem nya instruktionen högtidligen
sanktionerad. Åtminstone kan man säga, att
äfven detta uppenbarar tendensen att allt mer
och mer tillskapa en centralisation, som slut-
ligen hos administrationens af regeringen ute-
slutande beroende organer konsentrerar all
makt — det gamla ordspråket ej förglömman-
des: få vi väl ett finger in, så få vi snart
hela handen.
Deremot har man varit särdeles angelägen
att herrar landshöfdingar, i afseende på sin
tjensteutöfning, icke skulle blifva allt för myc-
ket besvärade af kontroller från sina hittills
varande omedelbara förmän, kollegier eller
hofrätter, enär man, sedan landshöfdingarne i
nyssnämde 12 8 erhållit rätt att till obegrän-
sadt belopp i vissa fall förelägga domare vi-
ten, för att förmå dem till fullgörande af de-
ras åligganden, uti 65 af den ifrågavarande
instruktionen inskränkt rättigheten hos rikets
öfverrätter och kollegier att förelägga och
fälla landshöfding för underlåtenhet att vid-
taga de åtgärder eller lemna den embetshand-
räckning, som bemälde myndigheter ega att
påfordra, till högre vitesbelopp än 100 rdr
riksmynt; men om försummelsen ändock fort-
far, skall förhållandet anmälas hos Kongl.
Maj:t.
En sådan inskränkning, hvarom ieke talas
i den gamla landshöfdingeinstruktionen, är
visserligen redan förut stadgad i kammarkol-
legii instruktion af 1838, men har hitintills
icke varit ifrågasatt inom hofrätterna när de
såsom domstol påkallat någon landshöfdin-
gens embetsåtgärd, och är väl också, hvad
dessa öfverrätter beträffar, i högsta grad o-
lämplig, hvarföre den nu i detta hänseende stad-
gade restriktion utgör ett ytterligare bidrag
till hela systemet af den nya författningen,
så framt nemligen hofrätterna kunna anse sig
skyldiga att låta en föreskrift ilandshöfdinge-
instruktionen lända sig till efterrättelse.
Ett rätt karakteristiskt kännetecken på ve-
dlerbörandes otålighet att borttaga blotta fö-
restä en hos hrr landshöfdingar, att de
skulle kunna subordineras under någon an-
nans förmynderskap än Kongl. Maj:ts, är el-
est den redan för några år sedan (1831) be-
slutade förändring af det i sjelfva ingressen
ill 1734 års instruktion införda stadgande
tt landshöfdingen, sförr än han får tillträda
sitt embete, skall till kammarkollegium insän-
da sin embetsed, hvilken han, vid sin an-
komst till Stockholm, skall inför kollegium
lifligen aflägga.s Enligt den nya 34 skall
den nu afläggas ensamt på landskansliet i
lärvaro af de vid länsstyrelsen anställda tjen-
temän, samt derefter egenhändigt under-
krifven insändas till civildepartementet. Detta
r visserligen en småsak, men har utan tvif-
el ändock haft sin lilla betydelse hes våra
noderna statsmän!
Deremot finner man på flera ställen i in-
truktionen, utem de redan citerade, ett if-
igt äflande att utvidga landshöfdingarnes
estyr och inblanda dem såsom ett slags öf-
erförmyndare i andra myndigheters förvalt-
ing. Uti 19 t. ex. ålägges det K. befall-
ingshafvande att vaka deröfver, att stad-
vandena rörande lots- och båkinrättningen
EEE ONES ET DETSNSEATEITENER ENT RS