ga dem för Ryssland? Skulie det kanske vara en
önskan aft till de i detta ultimatum specificerade
vilkor uppställa oförutsedda fordringar? Men oför-
utsedda fordringar skulle bilda ett nytt ultimatum,
och det är omöjligt att antaga, att vestmakterna
kunde tänka derpå att i stället för det nu af Ryss-
land ovilkorligt antagna ultimatum sätta ett annat
ultimatum, hvilket skulle leda till nya svårigheter.
Efter vår åsigt kan ingen omständighet inträda, som
kan betaga Österrikes ultimatum dess definitiva ka-
rakter af fredspreliminärer och ehuru dessa prelimi-
närer i detta ögonblick måhända ännu icke äro un-
dertecknade, så äro vi dock öfvertygade att ingen
af de krigförande makterna tänker på att undan-
draga sig de förpligtelser som en verklig hedersför-
bindelse pålägger dem — -— —. Dessa vilkor äro
tillräckliga för det europeiska intresset och det eu-
ropeiska intresset är det enda som för dessa makter
får tagas i betraktande.,
Pays drager ännu bestämdare i fält mot
de engelska fordringarne uti en artikel: Den
engelska pressen och freden;. Det heter i
denna artikel: Hvad begär då den engelska
pressen utom de mäktiga garantier som ligga
i Svarta hafvets fullkomliga neutralisering.
Donaus frihet, furstendömenas oafhängighet
och sultanens okränkta suveränite: ? Times och
Morning Post ha i går sagt oss det. I Sver-
ges intresse måste Bomarsund ständigt bli obe-
fästadt. I Europas intresse måste konsuler få
tillträde till alla Svarta hafvets hamnar. Olyck-
ligtvis stannar nämnde blad icke vid dessa
punkter; de tala om vilkor som förstås af
sig sjelfve och ha en lång lista af etceteras,
som de akta sig för att närmare bestämma
och som låta förmoda en mängd vigtiga pro-
positioner i främmande frågor. Hvilken ide
göra sig de engelska publicisterna om rege-
ringar och diplomatiska förhållanden. — — —
Hvad angår tillträdet för europeiska konsuler i
Svarta hafvets hamnar, så är den frågan re-
dan afgjord genom artikeln 3 i propositioner-
na, der det heter att alla nationers sjöfarts-
och l! andels-intressen skola i Svarta hafvets
hamnar skyddas genom institutioner som
motsvara folkrätten och de i detta hänse-
ende vedertagna bruk. Dessa institutioner
och dessa bruk fordra konsulater. Denna
punkt kan för ingen vara tvifvelaktig. All-
varsammare är frågan om Bomarsund. Men
då de engelska bladen blott väcka den i
Sverges intresse, så upprepa vi, att vi icke
förgäfves afslutat fördraget af den 21 Novem-
ber. Sverge, som nu är säkert om vårt bi-
stånd vid den ringaste fara som kan hota
det, är skyddadt mot hvarje angrepp från
Ryssland. Om Bomarsund existerar eller icke,
så skall ryska politiken ieke företaga något
mot ett land, som beskyddas af England och
Frankrike (!) ... Men, säga de engelska bla-
den, Ryssland är icke fullständigt nog afväp-
nadt; man måste tillfoga detsamma allvar-
sammare slag. Det måste förintas. Förintas?
Hvarföre? Nej, vi vilja icke Rysslands till-
intetgörelse, utan Europas säkerhet, de moderna
staternas oberoende. Aro denna säkerhet och
detta oberoende tillräckligt betryggade genom
de nu af kejsar Alexander antagna vilkor?
Vi tro det; äfven England har trott det. Hela
Europa förklarar sig derför (2) — Hvad kan
man mer begära ?
Emellertid synes på de sista dagarne, som
denna post omfattar, frelsförhoppningarne nå-
got ha minskat sig äfven i Paris. Man synes ha
börjat känna en viss aning, att allt icke blifvit
klart genom det österrikiska ultimatum. Man
har börjat fråga sig: Huru skall det gå i
Asien? Skola Frankrike, England och Sar-
dinien verkligen kunna sägas genom Svarta
hafvets neutralisation ha blifvit ersatta för
sina stora uppoffringar? Skall den skandina-
viska norden lemnas åt sitt öde med vest-
makternas pappersgarantier till sin tröst?
Dessa frågor börja efterhand uppdyka hos all-
mänheten, och franska pressen har derföre åter
gjort en half vändning, som närmar den nå-
ot till den engelska; isynnerhet märker man
detta hos Journal des Dåebats, som med sitt
fredliga lynne dock synes bäfva tillbaka för
utsigten till en brytning med England, som
de legitimistiska bladen begagna tillfället att
på allt sätt söka framkalla. I regeringsbla-
den visar man sig fortfarande mycket fredlig.
Öfvergå vi nu till de engelska bladens upp-
fattning af den stora frågan, så finna vi Times
i ej mindre än trenne ledande artiklar (den
18, 19 och 22 dennes) uttala sina åsigter. I
den första företer sig en viss, försigtig juste
milieu af belåtenhet; bladet yrkar emellertid
på fortfarande kraft i rustningar, och påmin-
ner om huru Carl XII före Paltavaslaget och
Napoleon före Moskwabranden voro lyckliga
underhandlare, emedan orden understödes af
segrande vapen, men huru dessa furstar seder-
mera rönte föga framgång, ehuru underhand-
lingarne fördes lika skickligt som tillförene.
I den andra artikeln fästes uppmärksamheten
på folkopinionens vigt i England, der ej som
annorstädes hof och minister äro allt, folket
deremot intet, och der den starkaste regering
ej är annat än en trogen och aktad agent för
folkviljan. Derpå framställes det närvarande
tidsmomentets företräde framför ställningen
sistlidne April, för hvilket lyckliga förhållan-
de man egentligen har att tacka lord Palmer-
ston. I sin sista artikel klandrar Times
de obestämda ordalagen i propositionerna och
protesterar emot ett vapenstillestånd. Endast
deruti att ezaren skulle vilja underhandla
utan att fordra ett sådant, kunde man se ett
tecken, att underhandlingen för honom vore
medel, icke ändamål. I stränga ordalag pro-
testeras äfven emot Preussens deltagande i
konferenserna. Rörande Englands represen-
terande derstädes yttras slutligen: Det finnes
blett en man, som der kan värdigt represen-
tera oss; en man, i hvars händer hvarje en-
gelsman med fullt förtroende skulle se sitt
fäderneslands öden anförtrodda; som kunde
tala med en auktoritet, hvaruppå ingen annan
kunde göra anspråk, och inför hvars länga erfa-
renhet och fasta beslutsamhet ingen diplomatisk
tour de foree skulle vågas. Om underhandlingen
tros bli långvarig, borde man aldrig deruppå
0 LIE La 28006 oo TES