ga dem för Ryssland? Skulie det kanske vara en önskan aft till de i detta ultimatum specificerade vilkor uppställa oförutsedda fordringar? Men oförutsedda fordringar skulle bilda ett nytt ultimatum, och det är omöjligt att antaga, att vestmakterna kunde tänka derpå att i stället för det nu af Ryssland ovilkorligt antagna ultimatum sätta ett annat ultimatum, hvilket skulle leda till nya svårigheter. Efter vår åsigt kan ingen omständighet inträda, som kan betaga Österrikes ultimatum dess definitiva karakter af fredspreliminärer och ehuru dessa preliminärer i detta ögonblick måhända ännu icke äro undertecknade, så äro vi dock öfvertygade att ingen af de krigförande makterna tänker på att undandraga sig de förpligtelser som en verklig hedersförbindelse pålägger dem — -— —. Dessa vilkor äro tillräckliga för det europeiska intresset och det europeiska intresset är det enda som för dessa makter får tagas i betraktande., Pays drager ännu bestämdare i fält mot de engelska fordringarne uti en artikel: Den engelska pressen och freden;. Det heter i denna artikel: Hvad begär då den engelska pressen utom de mäktiga garantier som ligga i Svarta hafvets fullkomliga neutralisering. Donaus frihet, furstendömenas oafhängighet och sultanens okränkta suveränite: ? Times och Morning Post ha i går sagt oss det. I Sverges intresse måste Bomarsund ständigt bli obefästadt. I Europas intresse måste konsuler få tillträde till alla Svarta hafvets hamnar. Olyckligtvis stannar nämnde blad icke vid dessa punkter; de tala om vilkor som förstås af sig sjelfve och ha en lång lista af etceteras, som de akta sig för att närmare bestämma och som låta förmoda en mängd vigtiga propositioner i främmande frågor. Hvilken ide göra sig de engelska publicisterna om regeringar och diplomatiska förhållanden. — — — Hvad angår tillträdet för europeiska konsuler i Svarta hafvets hamnar, så är den frågan redan afgjord genom artikeln 3 i propositionerna, der det heter att alla nationers sjöfartsoch l! andels-intressen skola i Svarta hafvets hamnar skyddas genom institutioner som motsvara folkrätten och de i detta hänseende vedertagna bruk. Dessa institutioner och dessa bruk fordra konsulater. Denna punkt kan för ingen vara tvifvelaktig. Allvarsammare är frågan om Bomarsund. Men då de engelska bladen blott väcka den i Sverges intresse, så upprepa vi, att vi icke förgäfves afslutat fördraget af den 21 November. Sverge, som nu är säkert om vårt bistånd vid den ringaste fara som kan hota det, är skyddadt mot hvarje angrepp från Ryssland. Om Bomarsund existerar eller icke, så skall ryska politiken ieke företaga något mot ett land, som beskyddas af England och Frankrike (!) ... Men, säga de engelska bladen, Ryssland är icke fullständigt nog afväpnadt; man måste tillfoga detsamma allvarsammare slag. Det måste förintas. Förintas? Hvarföre? Nej, vi vilja icke Rysslands tillintetgörelse, utan Europas säkerhet, de moderna staternas oberoende. Aro denna säkerhet och detta oberoende tillräckligt betryggade genom de nu af kejsar Alexander antagna vilkor? Vi tro det; äfven England har trott det. Hela Europa förklarar sig derför (2) — Hvad kan man mer begära ? Emellertid synes på de sista dagarne, som denna post omfattar, frelsförhoppningarne något ha minskat sig äfven i Paris. Man synes ha börjat känna en viss aning, att allt icke blifvit klart genom det österrikiska ultimatum. Man har börjat fråga sig: Huru skall det gå i Asien? Skola Frankrike, England och Sardinien verkligen kunna sägas genom Svarta hafvets neutralisation ha blifvit ersatta för sina stora uppoffringar? Skall den skandinaviska norden lemnas åt sitt öde med vestmakternas pappersgarantier till sin tröst? Dessa frågor börja efterhand uppdyka hos allmänheten, och franska pressen har derföre åter gjort en half vändning, som närmar den nåot till den engelska; isynnerhet märker man detta hos Journal des Dåebats, som med sitt fredliga lynne dock synes bäfva tillbaka för utsigten till en brytning med England, som de legitimistiska bladen begagna tillfället att på allt sätt söka framkalla. I regeringsbladen visar man sig fortfarande mycket fredlig. Öfvergå vi nu till de engelska bladens uppfattning af den stora frågan, så finna vi Times i ej mindre än trenne ledande artiklar (den 18, 19 och 22 dennes) uttala sina åsigter. I den första företer sig en viss, försigtig juste milieu af belåtenhet; bladet yrkar emellertid på fortfarande kraft i rustningar, och påminner om huru Carl XII före Paltavaslaget och Napoleon före Moskwabranden voro lyckliga underhandlare, emedan orden understödes af segrande vapen, men huru dessa furstar sedermera rönte föga framgång, ehuru underhandlingarne fördes lika skickligt som tillförene. I den andra artikeln fästes uppmärksamheten på folkopinionens vigt i England, der ej som annorstädes hof och minister äro allt, folket deremot intet, och der den starkaste regering ej är annat än en trogen och aktad agent för folkviljan. Derpå framställes det närvarande tidsmomentets företräde framför ställningen sistlidne April, för hvilket lyckliga förhållande man egentligen har att tacka lord Palmerston. I sin sista artikel klandrar Times de obestämda ordalagen i propositionerna och protesterar emot ett vapenstillestånd. Endast deruti att ezaren skulle vilja underhandla utan att fordra ett sådant, kunde man se ett tecken, att underhandlingen för honom vore medel, icke ändamål. I stränga ordalag protesteras äfven emot Preussens deltagande i konferenserna. Rörande Englands representerande derstädes yttras slutligen: Det finnes blett en man, som der kan värdigt representera oss; en man, i hvars händer hvarje engelsman med fullt förtroende skulle se sitt fäderneslands öden anförtrodda; som kunde tala med en auktoritet, hvaruppå ingen annan kunde göra anspråk, och inför hvars länga erfarenhet och fasta beslutsamhet ingen diplomatisk tour de foree skulle vågas. Om underhandlingen tros bli långvarig, borde man aldrig deruppå 0 LIE La 28006 oo TES