STOCKHOLM, den 28 Jan. Den organ, som ryska regeringen numera l företrädesvis begagnar för meddelanden tilll. den europeiska allmänheten, Le Nord il Brissel, har med anledning af den mellan Sverge-Norge :och vestmakterna afslutade traktaten samt de tillvitelser som blifvit mot RyssI land gjorda med anledning af och i sammanhang med denna traktat och specielt i det svensk-norska cirkuläret af den 18 December, innehållit några artiklar, som gå ut på att gendrifva beskyllningen mot Byssland för omättlig eröfringslystnad. Ryssland — heter det — är allsicke eröfrande till sin natur; när det har kämpat och underlagt sig länder, som hört under andra kronor, så har det varit absolut nödvändigt; det har endast skett för att bevara Rysslands oberoende och för att med detsamma återförena besittningar, som under ogynnsamma omständigheter gått för detsamma förlorade. Peter den store återgaf åt Ryssland dess gamla besittningar vid Östersjön(!). Katarina II återtog de gamla besittningarne i vester och söder. Denna furstinnas regering var den sista regering i Ryssland som kan kallas krigisk, ty Ryssland hade nu återvunnit sina gamla gränser. Pauls och Alexander I:s ansträngningar gingo förnämligast ut derpå att återställa den europeiska jemvigten, som var hotad genom Frankrikes segrar och omåttliga förstoring. ,Hvad de förvärfvade sig utgjorde endast en nödvändig komplettering till: deras företrädares eröfringar. Besittningen af Finland, för hvilken Sverge blef på det fullkomligapste sätt ersatt genom förvärfvandet af Norge (!), ,var nödvändig för försvaret af S:t Petersburg, Ingermanland och Estland; besittningen af Bessarabien för de ryska gränsprovinsernas säkerhet. Det ligger en så hög grad af oförskämdhet och en sådan förutsättning af rullkomlig okunnighet i historien uti dessa påståenden, att det icke ens fallit någon fransk celler engelsk tidning in att allvarsamt upptaga dem till vederläggning. Deremot har ,Times af ett bref från Petersburg till Le Nord, hvari man sökt framställa de finmarkska gränsstridigheterna såsom en fråga, som dels vore obetydlig dels gammal och utan samband med nutidens politiska intressen, tagit sig anledning till en artikel, som vi anse oss böra in extenso meddela: Rysslands press är nästan lika förslagen som dess diplomati och lika ihärdig som dess vapen. Den bålde kämpen Le Nord har glagit upp sitt tält inom fiendens egna gränser, och midt ibland proklamerade motståndare förfäktar han; den Jä aste sak med de mest ohållbara argumenter. Det älsklingstema hvartill den ryska tidningen ständigt Sterkommer, är orättvisan af att vilja tillägga Ryssland nåsra ärelystna planer. . Denna sällsamma villfarelse, heter det, har blifvit kringspridd i Europa af flyktingar. Den har utöfvat ett obegripligt. inflytande på kabinetter, af hvilka man kunnat: vänta att de skulle vara bättre underrättade. Ludvig Philip begagnade Polen som ett lystringsrop, ända tills Frankrike och de som hemta sin visdom derifrån verkligen trodde att Kosciuskos land lidit någon orätt. England, med sina meetings och sina tidningar, upptog. begärligt och kringspridde det demokratiska giftet. Två stater gränsa i norr och i söder till det ryska området. För båda har verlden skapat ogrundade farhågor. Turkiet å ena sidan, och Sverge och Norge å den andra, hafva aldrig varit i fara för Rysslands inkräktningslusta; likväl hafva de, genom de olyckliga verkningarne af vesterns fördom, blifvit lockade att deltaga i ligan mot deras granne och naturlige vän. Den ene är i öppet krig med czaren, den andre tör nog en vacker dag råga måttet af otacksamhet och uppenbart ansluta sig till de allierade. Det är framför allt med hänseende till de skandinaviska konungarikena, som Le Nord är angelägen om att upplysa verlden. Rysslands förmodade planer, som varit förevändningen för den nyligen afslutade konventionen, visas vara blotta illusioner, tillskapade af en grundlös afundsjuka. Czarens företrädare hafva aldrig nyst någon önskan att utsträcka sin gräns till Atlantiska hafvet; deras intriger för att erhålla en isfri hamn på norska kusten äro blott en uppfinning af Rysslands fiender. Det fordras ett visst mod för att försvara ett sådant påstående. De flesta personer hafva sett en karta som utvisar ryska rikets tillväxt. En fläck omkring Moskwa är den kärna kring hvilken efter hvarandra följande eröfringsperioder afsatt ett ständigt växande lager af eröfrade provinser. Gränsländerna af det omåttliga riket utmärkas af årtal som ligga inom de sista hundra åren. Georgien, vestra kusterna af Kaspiska hafvet, paschalikatet Akhalzik representera de asiatiska rikenas förluster. Hela norra kusten af Svarta hafvet har en gång lydt under Porten. Eröfringen af Krim, Octschakoffs besittningstagande, stormningen af Ismail, intagandet af Bessarabien och Donaudeltat äro vigtiga händelser i historien. Om Polen behöfva vi icke tala. Hvilka fel dess regering ock haft eller hur ostadigt dess folk ock varit, så har dock verlden för längesedan fällt sin dom. Stora nationer hafva under de sed naste hundra åren begått månget brott, mer de successiva delningarne af en olycklig europeisk stat är man allmänt ense om;att sätta främst på nedrigheternas lista. Om Sverge och Norge bedömde czarerna blott och bart efter deras handlingar i. andra. länder, skulle de redan deraf. ha va tillräckliga skäl till misstro och ovilja. Men Syerge har sjelft hafi sina bittra erfarenheter. Ännu i mannaminne