uppmärksamhet på en prospekt tll aktietecKk-
ning för bildande af ett nytt konkurrerande
bankbolag, hvilken varit efter Östgötha Cor-
respondenten intagen i detta blad, och till
hvilken vi anse oss desto hellre böra åter-
komma, som den innehåller åtskilligt, hvilket
eljest kunde leda till allmänhetens förvil-
landex.
Denna anteckningslista till en ny privat-
bank inom Östergötland innehåller till en bör-
jan bland sina motiver de klaraste bevis på
hvad vi här ofvan anfört om den illa dolda
afunden, såsom t. ex. att en del lottegare icke
bo inom Östergötlands län,, att vinsten så-
ledes af dessa lotter icke stannar inom länetp,
att oenhvar af länets invånare (cirka 112,000),
som förut icke innehar lotter i nämde
bankbolag, blifvit betagen rättigheten till del-
aktighet i den beslutade fortsättningen af sam-
ma bank, och att knappt något företag för-
mått lemna den vinst, som enskilta banker,
hvilka ega rätt utgifva egaa kreditsedlar.
Dessa skäl förtjena icke något bemötande. Men
hvad som yttras derjemte, att 1846 års bank-
lag och den dermed sammanhängande kongl.
kurgöresen af den 10 Nov. nästlidet år skulle
åsyfta upprättandet af ännu flera sedelutgif-
vande privatbanker, kunna vi ej lemna oan-
märkt. De, som med någon uppmärksamhet
följt behandlingen af lagen om enskilta ban-
ker vid nästlidne riksdag, torde erinra sig att
1 g i bankoutskottets betänkande just innehöll
ett frigifvande af bankrörelsen i så måtto, att
när och hvar helst bankbolag bildades, skulle
de vara berättigade att erhålla oktroj, och så-
ledes regeringens befogenhet inskränkas tilll
att öfvervaka det dylika bolag inrättade sig i
öfverensstämmelse med gällande författningar.
Detta förslag afslogs af riksstånden, som il
stället bibehöllo den förra bestämmelsen, att
Kongl. Maj:t icke allenast egde pröfva re-
glementets lagenlighet, utan äfven 1 hvad mån
sjelfva bankinrättningen vore för orten gag-l
nande. Då nu Rikets Ständer bibeböllo denna
inskränkning och derjemte vid reglerandet af
riksbansens fonder afsatte 1,300,000 rdr bko
äfvensom bemyndigade fullmäktige att i vissa
fall: med ytterligare 23,000,000 öka denna sum-
ma, allt för att med nödiga fonder förse så-
dana filialbanker, som inrättades i upphörda
sedelutgifvande privatbankers ställen, så kunna
vi ej finna annat än att Rikets Ständer mera
synas hafva betraktat de nuvarande sedelut-
gifvande privatbankerna såsom ett ondt, som
man för rager, än önskat se dem mångfal-
digade. Det skulle vara särdeles betecknande
om justien tidpunkt, då från många orter be-
nägenhet att bilda filialbanker förnimmes, re-
geringen skulle befrämja tillkomsten af ännu
flera sedelutgifvande banker, enär detta syn-
barligen vore rent af att motverka Rikets
Ständers önskningar och afsigter. vRättigheten
att blifva lottegare i någon privatbank torde
således finnas icke allenast vara temligen be-
gränsad, utan helt och hållet otänkbar, så
vida man icke för den egna mnyttans skull
drifver sina satser utan afseende på förhanden
varande skäl och omständigheter.
Den märkligaste punkten uti denna hand-
ling är dock följande skäl:
Alldenstund en filialbank icke på de grunder, som
nu finnas stadgade, förmår uthärda en konkurrens
med en enskild bank af det lätt begripliga skäl, att
filialbankbolaget måste till riksbanken erlägga tre
procents ränta å sitt rörelsekapital, hvaremot enskilta
banken å dess kreditsedlar icke depenserar någon
ränta.,
Prospektens utgifvare uttrycker här en åsigt,
som är mera allmän än den är riktig. Det)
är derföre alldeles nödvändigt att söka skin-
gra de villor, hvilka i detta hänseende pål
god tro, utan all undersökning, blifvit ansed-
da såsom bevisade sanningar. Man säger attl.
den, som har sedelutgifningsrätt, har för den.
ringa kostnaden af sjelfva papperet och mö-
dan att underteckna lapparne i och med det-
samma erhållit nästan till skänks ett så stort
rörelsekapital! Det kan således aldrig med
afseende på den större eller mindre fördelen
jemföras med att till låg ränta erhålla ettrö-
relsekapital på sätt filialbankerna erhållit bi-
drag från riksbanken till sina fonder. Vid
jemförelsen emellan de begge olika sätten för
banker att erhålla fonder glömmer man, attl.
i förra fallet eller vid sedelutgifningsrätten är
fogad sedelinlösningsskyldigheten, och huru kost-
bar den är, kan man finna af offentliga upp-
gifter om huru betydliga räntelösa kassor afl:
riksmynt privatbankerna ständigt innehafva:
för att kunna infria vid anfordran alla sed-Å
lar af egen fabrikation, hvilka möjligen till
inlösning företes: Lägges dertill kostnaden
för vexlingsombud, remisskostnader och risken :
af förfalskningar, så tro vi, att alla dessa kost-
nader nog i det hela skola uppgå till nära
3 procent eller lika mycket.som filialbankerna
till riksbanken erlägga uti ränta.
Men om fördelarne härvidlag skulle befin-
nas å ömse sidor lika under vanliga godal
förhållanden, så sänkes vågskålen ovilkorligen
till filialbankernas fördel, så snart någonting
liknande en penningkris åkommer; och att
sådant kan inträffa, bör man väl kunna tänka l
sig, oaktadt allt det verkliga välstånd, hvaråt
vi nu hafva att glädja oss inom våra landa-
mären. Hurudan blir händelsen, då deposi-
tionerna spårlöst försvinna ur privatbankerna,.
då riksbankens sedelstock minskas, och i följd
deraf behofvet at riksmynt blir känbarare
samt invexlingarne af privatbanksedlar stark?
Jo! då hafva de sedelutgifvande bankerna i
första rummet att sörja för sin egen
säkerhet, och under bekymren häröfver löpa
deras styrelser fara att helt och hållet
glömma, att den trafikerande allmänheten
under en penningkris mer än någonsin be-
höfver påräkna att bankernas verksamhet är
någorlunda jemn, och att de just då snarare
borde söka att minska än att öka den allmän-
na förlägenheten. Detta. har dock icke varit
händelsen, ty så snart någon rubbning i en
god konjunktur inträffat hafva privatbankerna
ganska betydligt indragit sin lånerörelse el-
ler hvad man kallar begynt att strypa den
allmänna rörelsen. Allt till följd af det sält
hvarpå sedelutgifningsrätten är af dem be-
gagnad.
Nu kan dock en hvar finna, att fiilialban-