som börjar seonen på kyrkogaraden mellan Don Juan oeh Leperello och innefattar guvernörens sång, Di rider finiraiv. Men denna lueka låter historiskt förklara sig. Seenen begynte förut tvärt med duon 0 statua gentilissimar; det var först under repetitionerna som Mozart insåg huru mycket duon skulle vinna på att föregås af ett recitativ. Traditionen vill veta, att han på stället i samråd med sin poet abbe Da Ponte satte sig i ordning att mot det upplyftade knäet, hvaraf han gjorde sig ett bord, skrifva detta recitativ på ett löst pappersblad, och att han sedan icke kommit att tänka på att hopbinda det med det öfriga partituret. Lyckligtvis behandlade han ieke ouverturen på samma negligeanta vis, ehuru äfven den komponerades nära nog inpromtu. Det finnes i musikens annaler icke något mera sällsamt än historien om detta mästerverk, som han med ett slags barbarism benämner euvertura. Man vet, att Don Juan första gången uppfördes på italienska teatern i Prag den 16 Oktober 1787. Ännu på aftonen före första representationen hade Mosart icke skrifvit ouverturen, och kanhända rille han ej heller skrifva någon. Men hans vänner ej mindre än sångarne lågo efter honom att han skulle foga sig efter bruket. Den 13 em aftonen inneslöt han sig i sitt rum, lät tillaga åt sig en pnasehbål och bad sin hustru roa honom genom berättandet af fösagor. Men snart kännande sånggudinnans flägtar, låt han sin hustru aflägsna sig, bortsatte sitt glas, släskte sin pipa, oeh skref i ett enda tag, utan tveksamhet, utan rättelser, utan ändringar, hela onverturen till styeket. Man ser lätt på manuskriptet, som är skrifvet med ett och samma bläck, en och samma penna, brådskande oeh liksom hufvudstupa, med hvilken otrolig skyndsamhet han uttänkte och kastade på papperet denna räldiga symfoni. Sålunda tillkommen under loppet af natten, utskrefs ouverturen i stämmor under den följande dagen oeh spelades på aftonen, efter de ännu knappt torra afskrifterna, å prima vista, utan någon repetition: Moaart. anförde sjelf orkestern, hvilken han, sedan vågstyeket var lyckligtris genomgånget, hembar de varmaste taeksägelser, oaktadt, tillade han leende, en hel mängd med noter fallit ned under notställarne,. Någon tid derefter, kanhända året derpå, skref han, då man började alltmera förstå och värdera hans verk, på ett emwira-blati en variant af slutet på ouverturen, på det att den skulle kunna spelas såsom sjelfständigt koneertstyeko, utan attbehöfra sammanbindas med den derpå följande intreduktionen. — — — Ett af de intressantaste partiorna i det Moaartzka manuskriptet är de antydningar angående operan: mise en scene, som allt som eftast förekomma tillagda till texten. Somliga af dem äro mycket lakeniska, såsom sfrada, aotte eller Cembattono, vore. Men på andra ställen äro de gifna antydmingarne af långt mera vigt, oeh jag vill derpå anföra några exempel. I den stora finalen till första akten, då de tre orkestrarne infalla, den ena efter den andra, vill Mozart att andra och tredje orkestern I skola börja sitt parti med att härma musikanter som stämma sina instrumenter, aesordano. Denna effekt försummas nästan alltid eller går förlorad. Han vill också, att hvar oeh en af de tre erkestrarne har sina särskilda dansörer. Sålunda, då första orkesterm börjar, Don Ottavio. balla menmetto con donma Agnaer (dansar don Ottavio menuett med denna Arna); när den andra infaller, Dom (oven si mette a ballar twasa eoatradanza com Zerlina (börjar Den Juan dansa en kontradans med Zerlina), oeh slutligen då den tredje förenar sig med de öfriga, Leporello balla la Teutsch eon Masettor. Man finner således, att med undantag af donna Elvira, sem stannar i galleriet, äro alla personerna upptagna uti detta dansanta förspel till den förfärliga sångensemblen. Öfvergå vi till andra akten, så upptäeka vi, att, för att sjunga arian Non ae dir, bel idol sor, borde donna Anna ieke inkomma ensam på seenen oeh med ett bref i hander. Dessa ord äro riktade till don Ottavio, som är närvarande, som har sin del uti ett reeitativ som går näst föro hans sorgsna trolofvades, oeh som slutar seenen med ett annat recitativ. Längre fram, under den gudlöse vällustingens sista orgie, då donna Elvira försöker att med de Ommaste ord röra sin känslolöse makes hjerta, slutar bon bönfallande med att kasta sig på knä för honom; oeh då hon vägrar att uppresa sig, faller Don Juan i sin ordning på knä framför henne, för att drifva gåekeriet till sin höjd. Denna situation är ypperlig, och man borde upptaga den åtminstone af detta skäl, oberäknadt att man derigenem följde Mosarts uttryekliga föreskrift. En annan mera ömtålig fråga är den, em man äfven borde upptaga andra afdelningen af slutfinalen. Efter den öfrernaturliga seen, som börjar med kommendörens intråde oeh slutar med hans i brott förhärdade mördares uppslukande, kunde ieke ens Mozart lyfta sig högre; han hade nått den yttersta spetsen af dramatisk storhet, eeh hvarje bit, som följde derefter, skulle, om den också vore fullt värdig att få ett rum i ett annat arbete, eller till oeh med på ett annat ställe i detta samma verk, nödvändigt synas matt och kall. Detta är oekså det enda stålle som Mozart skrifvit utan sammanhang och reda, det enda som antyder arbete i stället för inspiration. I min temke har man alltså gjort rätt uti att ej upptaga det vid uppförandet från scenen, och att hädanefter förvisa det till de tryekia partiturerna. Det skulle vara mer än onödigt, det skulle vara på sätt och vis löjligt att vilja berömma det ojemförliga mästerverk, som sedan serxtioåtta år tillbaka integer första rummet på alla lyriska seener i verlden, Vill du berömma Coesar? säger Marcus Antonins i Shakespeare, anämn Cesar, oeh tillägg intet vidare. Men om jag måste välja bland alla de uttryck af beundran och vördnad som det mottagit, så se här hvilket jag skulle taga: Man bad en gång Rossini uti ett stort sällskap på det enträgnaste att säga hvilken epera han föredrog bland alla dem som hans outtömliga ådra frambragt, denna ådra, som han tyvärr frivilligt låtit förtorka vid trettiosexz års ålder, varande han sålunda död för konsten lika ung som Mozart sjelf. Det finnes ingen far, sade mar till honem, som icke har sin Benjamin bland sina göner; oeh den ena gissade på Barberaren, OD ANNäR på Othello, en äannan på La Gaesa, on annan på Semiramis, en annan på Wilhelm Tell. Han bjöd tystnad, och man väntade att höra oraklets svar: Jviljen veta, sade han slutligen, hvilket af mina arbeten jag mest älskar; nå väl det är Don Juan. Vi ha nyligen funnit en bekräftelse på deana flskliga berättelse. Mosaris illustre medtäflare hade kommit på besök till dottren af den mest värderade bland sina gamla vänner, af dem utmärkte artist för hvilken han skrifvit de störste rolerna på sin repertoir. Han hade hört henne vid pianot oeh vid ergeln, hört hesne med denma faderliga godhet, med denna ömma rörelse, hvilken sjakdomen synes hafva såsom en ny hjertais egenskap lagt till alla hans snilles egenskaper. Han begärde då att få se manuskriptet till sin älsklingsopera. Jag böjer mina knän, sade han, för denna heliga relik. Sedan han derefter under religiös andakt genomgått några blad dernti, sade han till mig under det han utsträekte sin hand öfver Mosarts skrift: Han var den störste, han var mästaren för alla, han var den ende som haft lika rayeket vetande som snille, eeh lika myeket snille som vetande. Jag gömde moget i mitt minne detta yttrande af Rossini. —— As HN (Iasändt.) En uti Aftenbladet införd nppsats, med anledning af den sednast skedda, i vårt land hittills ovanliga medaljutdelningen, visade sig kort derefter hafva ådrsgit sig hr kammarherren O. M. Björnstjernas uppmårksamhet, såsom ett för honom alltför påfallande bevis å befogenheten af den missbelåtenhet med svenla truckfrikotonae misehrnk hvaröfver han till sven