violinen, men pappa afvisade hans narraktiga
begäran, emedan han ännu icke fått ringaste
handledning på violin, och pappa trodde att
han icke skulle vara i stånd att utföra det
minsta. Wolfgang sade: För att spela andra
violin behöfs det väl icke att först ha öfvat
sig; och då pappa stod fast vid, att han ge-
nast skulle gå sin väg och icke vidare störa
oss, började Wolfgang bittert gråta och van-
kade af med sin violin. Jag bad, att man
måtte låta honom spela med mig; slutligen
sade pappa: spela med hr Schachtner, men
så sagta, att man icke hör dig, eljest får du
maka dig af. Så skedde. Wolfgang spelade
med mig. Snart märkte jag med förvåning,
att jag var alldeles öfverflödig; jag lade sagta
bort min fiol och gaf akt på hr pappa, öfver
hvars kinder vid denna scen rullade tårar af
beundran och rörelse; och så spelade han alla
de 6 trios. Då vi slutat, blef Wolfgang ge-
nom vårt bifall så dristig, att han påstod sig
kunna spela äfven första violinen. Vi gjorde
på skämt ett försök; och vi hade så nära
skrattat oss till döds, då han äfven spelade
detta, ehuruväl ständigt med orätta och ore-
gelmessiga applikaturer, men dock så, att han
ändock aldrig råkade alldeles i klämman.
Till slut om hans fina och ömtåliga gehör!
Nästan ända till sitt tionde år hade han en
nästan oöfvervinnelig fruktan för trumpeten,
då den blåstes ensam, utan annan musik;
om man bara visade honom en trumpet, var
det liksom om man satt en laddad pistol mot
hans hjerta. Pappa ville betaga honom denna
barnsliga fruktan, och befallde mig en gång,
att trots hans vägran blåsa emot honom; men
min Gud! jag ville jag inte hade låtit förleda
mig dertill. Lilla Wolfgang hörde knappast
den smattrande tonen, förr än han bleknade
och sjönk till jorden, och hade jag hållit på
längre, hade han säkert fått konvulsioner.
Detta är korteligen det hvarmed jag kan stå
till tjenst i afseende på de framställda frå-
gornma, förlåt mitt dåliga klotter; jag är led-