två tårar, tårar af beundran och glädje ur
hans ögon. Ser ni, br Schachtner, sade han,
huru allt är satt riktigt och regelmässigt, en-
dast att det icke kan användas, emedan det
är så utomordentligt svårt, att ingen menniska
vore i stånd att spela det. Den lille Wolf-
gong invände: Derför är det en konsert, man
måste så länge öfva sig, ända till dess man
kan träffa det, ser ni, så skall detgå. Han
spelade, men kunde nätt upp få ut så myc-
ket, att vi kunde förstå, hvarthän han ville
komma. Han hade då den föreställning, att
spela konsert och göra underverk måste vara
ett och detsamma.
Ännu ett.
Nådig fru! Ni erinrar er, att jag har en
ganska god violin, hvilken salig Wolfgang
alltid kallade smörfiolen för dess mjuka och
fulla tons skull. En gång, kort efter er åter-
komst från Wien, spelade han på den och
kunde icke nog berömma min violin; efter en
eller par dagar kom jag åter för att besöka
honom, och träffade honom just då han var
sysselsatt med sin egen violin, och han yt-
trade genast: Hur står det till med er smör-
fiol? fortsatte derpå sin fantasi, slutligen
funderade han en stund och sade till mig:
Hr Schachtner, er violin är en half fjerdedels
ton lägre stämd än min, om ni har lemnat
den så som den var, då jag sist spelte på den.
Jag skrattade deråt, men pappa, som kände
detta barns utomordentliga tonsinne och minne,
bad mig hemta min violin och se, om han
hade rätt. Jag gjorde det, och rätt var det.
Någon tid förut, dagarne efter det ni åter-
kommit från Wien och medfört en liten vio-
lin, som Wolfgang fått till skänks i Wien,
kom vår fordne gode violinist, salig hr Wentzl,
som var en nybörjare i komposition; han med-
förde 6 trios, som han i pappas frånvaro hade
hopsatt, och bad hr pappa yttra sin mening
derom. Vi spelade dessa trios, och pappa
spelade basen med viola, hr Wentzl första vio-
Jinen och jag skulle spela den andra. Lilla
Wolfgang bad, att ham skulle få spela andra