dre någon uppfostrare, sådan som hans oöför-
gätlige herr fader).
Fjerde frågan, hvilka egenskaper, gruad-
satser, vanor samt böjelser till godt och ondt
han hade?
Svar: Han var mycket eldig, han fästade
sig mycket lätt vid hvarje föremål; jag tror,
att han i brist på den fördelaktigt goda upp-
fostran han fick, skulle ha kunnat blifva den
gudlösaste bof, så mottaglig var han för hvarje
retelse, hvars godhet eller skadlighet han än-
nu icke förmådde pröfva.
Några märkvärdiga underbarheter från hans
fjerde eller femte år, hvilkas sanningsenlighet
jag kan svärja på:
En gång gick jag med hans pappa hem
till er, vi träffade den fyraårige lille Wolf-
gang sysselsatt med pennan.
Pappa: hvad gör du?
Wolfg.: en konsert för klaver, första de-
len är snart färdig.
Pappa: låt se.
Wolfg.: ännu inte färdigt.
Pappa: låt se, det måtte vara något hygg-
ligt.
Pappa tog det af honom, och visade mig
ett klotter af noter, som mestadels voro skrifna
öfver utsuddade bläckplumpar (n. b. den lille
Wolfgang doppade af oförstånd pennan hvarje
gång ända till botten i bläckhornet, derföre
måste en plump falla, så snart han kom med
pennan på papperet, men han visste genast
råd, for med flata handen deröfver och sud-
dade ut den och fortsatte derpå att skrifva);
vi skrattade i början öfver denna skenbara
gallimatias, men pappa började derpå göra sina
betraktelser öfver hufvudsaken, öfver noterna,
öfver kompositionen, han stod länge orörlig 1
sina betraktelser öfver bladet; ändtligen föllo
) På ett särskilt blad är anmärkt:
Vid tredje frågan.
Hvyad man än gaf honom att lära, det omfattade
han så helt och hållet, att han satte allt annat,
till och med musiken, å sido; t. ex. då han lärde
räkna, voro bord, stolar, väggar, ja sjelfva gelfret
fullklettrade af med krita skrifaa siffrer.