rain och ett tillintetgörande af dess traditio-
nella politik. Svarta hafvets neutraliserin,
kommer Ryssland att återgå mer än ett seke
tillbaka i det förflutna. Det är den enda lös-
ning, som emotsvarar vår tids civilisation.
Man hade föreslagit att öppna Svarta hafvet
för alla nationers örlogsflottor. Det hade va-
rit detsamma som att dekretera krigets per-
manens och att göra snart inträffande kolli-
sioner oundvikliga. Man hade föreslagit att
befästa de ottomaniska kusterna likasom de
ryska. Detta skulle ha varit att lägga vapen.
alltid färdiga att brinna af, i händerna på
oförsonliga fiender. Den kommerciella neu-
traliteten deremot är freden med allt hvad
denna har mest säkert och fruktbringande.
Sådant var det språk, jag upprepar det,
som i går fördes under enskilta samtal. In-
om pressen fördes samma språk, isynnerhet
af Pays, en mot regeringen vänligt stämd
tidning och som till en viss grad kan anses
uttrycka dess tankar. Uti medgifvandet at
Svarta hafvets neutralisering såg man alltså
ett bevis, att Ryssland allvarsamt ville ha
fred, och opinionen, efter att i flera veckors
tid ha djupt förtviflat derom, efter att tili
och med ha trott på krig emot Preussen, på
ett mer eller mindre allmänt krig, hoppade:
nu på fred.
I dag har man, som det tyckes mig, nå-
got litet återkommit från det första intryckets
liflighet, vare sig att man ej fäster samma
förtroende vid de versioner man gifvit oss
öfver ryska kontrapropositionerna, varc sig
att man nu mera tänker på hvad Ryssland
afslagit än på hvad det medgifvit.
Ideerna börja således vända sig åt det förfär-
liga perspektivet af krigets fortsättande, iun-
dersökningen om de olika nationella attity-
derna, i beräkningen af de följder, som derat
kunna uppkomma. Man talar mycket om
Preussen; man hyser intet tvifvel om att ju
denna makt i närvarande ögonblick ganska
lifligt känner sin ställning, men man finner
att den insett den för sent. Det är ingen
annan än Preussen, säger man, som kan
betala krigskostnaderna; det måste betala
dem. Kriget har börjat under en oegennyt-
tig, rent europeisk synpunkt. Godt och väl;
men det har ej kunnat hålla sig qvar på
denna fot annat än med vilkor, att Europa
skulle inse hvad man gjorde för detsamma
och handla derefter. Häraf blir ingenting.
Regeringen kan ej undgå att inse, det Frank-
rike måste ha en ersättningj för sina omät-
liga uppoffringar. England skall inse det-
samma. Man försäkrar att det kommit till
denna insigt.n
fJag anför blott hvad jag hört. Ni ser att
opinionen går framåt.
Och Österrike sen, hvad skall väl Öster-
rike göra? Huru förklara dess beteende?
Det afgifver ultimata och afväpnar sig. Huru
förena detta med tanken på en aktiv koope-
ration i kriget? Man förlorar här ledtråden.
Har det nedlagt vapnen för att betaga sin un-
derhandling en hotande karakter; föratt göra
den mera angenäm, mera antaglig för den mo-
skovitiska stoltheten? Det är möjligt, låtom
0s3 väntan — och man väntar.
Man fortfar att mycket sysselsätta sig med
Sverges hållning: man påstår att rustningar
pågå hos er.
jå Ryssland har genom sitt angrepp kommit
Frankrike att göra en kurs i orientaliska
geografien. Sverge låter oss å sin sida ge-
nom sitt fördrag göra en kurs i skandinavi-
ska geografien, Våra tidningar äro fulla af
saker om Lappland och Norge. Man kom-
menterar er utrikesministers cirkulär till edra
diplomatiska agenter. Förringas ej fördra-
gets vigt af detta cirkulär? Härpå kan sva-
rag både ja och nej. Man pratar mycket för
och emot. Lyckligtvis förblir traktaten hvad
den är. Man gläder sig öfver er diplomatis
fasta språk i Petersburg. Man eiterar Afton-
bladet inom pressen.
Sådan är den närvarande stunden. Huru
blir väl morgondagens? .