KOSSaACKDIOA på HUOSTIAINC Marlver, Iiuny han han hafver hudflängt thet mig kärast är. I säck och asko borden j kläda eder, men dragen dock för skams skull edra svarta civila . paltor uppå. Kommer och tager en kopp te 1 hans sällskap, efter jag thet icke undvika kan; men ingen uniform skall varda synlig inför honom. Officerarne, ganska väl inseende det opassande i ett slikt tillkännagifvande men icke ll: viljande stöta en person, med hvilken de nödgades, umgås, kommo svartklädda med: sin general i spetsen till residenset, Men när den svenske generalen, vid första skymten af den franska, märkte att denne var i full generalsuniform med en mängd ordnar på, skyndade han med sina officerare hem, klädde om sig, och när de ånyo visade sig i residenset, voro de alla i uniform. När höfdingen thetta såg, fick han kolerin, : men är nu lyckligtvis på bättringsvägen. Pappa Oden klandrar mig. för det jag icke talat om Thor eller bedt honom komma till. Sverge, der han visst skulle behöfvas i fall det blir krig. Ack att det blefve krig! jag. känner hos mig de gamla tagen och nu lika litet som förr bäfvar jag för Fenrisulfvens T käftar. Thor är välkommen, och jag skickar honom I med omgående en pickelhufva, på det han må : kunna visa sig här med heder. Men vänta, jag bör kanske dröja något med det. Detär nemligen möjligt att armåen snart får hufvor Jutan pickel, och då kan han gerna taga den Igamla skrälla han hade på hufvudet, när han skrämde jättarne på flykten. Oss skalll: han icke skrämma, ty vi äro inga jättar vi. dFader Oden! vi ha på sednare tider krympt ihop förskräckligt. I stället sänder jag honom ett exemplar af Isvenska akademiens grammatik, emedan jag förmodar att han ännu talar samma rotvälÅska som likväl var så väljudande och betydelsefull i våra dagar. Men apropå Svenska akademien, så är det väl sällan vår gamle Brage har något att tala om den. Akademien har likväl nyligen gifvit mention -honorable åt ett poem, kalladt Stockholms Minnesstoder,, författadt af vår gamle Sveabror, den i dubbelt hänseende litted rate rådmannen samt författaren till Hobergsgubben, en på sin tid ganska treflig och med mycket bifall emottagen vådevill. Men det vill-en riktig borgmästareeller rådmansmage till för att kunna nu och just nu sjunga så här vid Carl Johans stod: Och fastän mer än tio år försvunnit, Som vi begråtit denne fader, huld! Hans älskliga gestalt, den sanna höga, Dock sväfvar lika lifligt för vårt öga eller följande: Hvem kände sig af vördnad ej betagen Och, rörd, ej lyssnade till psalmens ljud, När först han såg de välbekanta dragen Och denna ryktbar vordne marskalksskrud Såg sänka sig de blå och gula fanor För den som frejdat (!) deras gamla anor (!!)? I sanning, ett sällsynt kurage! Det har; gått lättare för Schinkel Bergman att för dem l, som ännu tviflade afslöja Carl Johans personlighet, än det gick för den unge raske löjtnanten, som på aftäckningsdagen måste klättra upp på hans staty, för att derifrån slita det envisa täckelsen, som icke ens ville lyda kung Oscars bud, och hvarom. äfven samme lofsångare talar. Det stackars oskyldiga täckelset! det visste nog hvad det ville det. Det ville sitta qvar, men det fick inte. Annorlunda: hade ödet beslutit. Men att, sedan personlighet och staty blifvit blottade, höja en lofsång till den enas eller den andras ära, det trodde man att ingen hädanefter skulle våga. Sjelfva Svenska Tidningen, ehuru redigerad af en stor förmåga, måste för det mesta inskränka sig till ett försvar för dynastien, och hvilket visst kan hafva sina skäl för sig. Men Hobergsgubbens författare han vågade hän. Vid Oden, Thor och Frejå, hvad höga vederbörande ändå äro att beklaga! hvad de äro illa betjenade af sina bästa vänner! Hvarföre skulle du röra vid statyn, min gode vän och medbroder i Apollo — Brage skulle jag säga, förlåt mig, pappa Oden! Låt statyn stå, efter den en gäng kommit upp, låt den -rodna. för morgonroch aftonsolen, med blicken i vester och tanken i öster, men låt oss. hvarken tala eller sjunga om honom! Vi hoppas, att hans system stannat qvar i bronsen; och efter vi för detta hopp redan ega några goda grunder, så låt oss, för det nyas skull, om möjligt glömma det gamla! Äfven Carl XIII:s staty får sina rosor i samma sång. Han riktigt vurmar på Hobergsgubbar, min gamle vän. Han (Carl XIII) bliekar upp till himlen, siarlik, Som sökte i de evigt ljusa landen Hans själ en lösning af vårt lifs mystik; Och tyst de öppna läppar tyckas bedja För mensklighetens stora brödrakedja. Pang! der ha vi ägget, der ha vi frimurarelogen, der ha vi Carl XIII:s röda band! Finner jag dig i Salomos tempel, min bror! Detl trodde jag att du var för mycket sjelfständig och hade alldeles för godt hufvud till. Jag hörde en gång Geijer säga om frimurarorden, att den blott bestod af tvenne grader, nemligen lycksökare och enfaldigt folk. Kanske var detta yttrande något för strängt, ty d det finnes en hel hop för öfrigt ganska he-l derliga och förståndiga menniskor, som, när de icke veta huru de på annat sätt skola fördrifva sin afton, gerna gå till ett ställe, der de träffa bekanta och dertill på köpet få kalla en prins för bror. on dag kom en af mina kammarherrar upp till mig och sade: Ers kongl. höghet måste bli frimurare... man har redan låtit i Salomos tempel framIställa en förgylld länstol med guttaperchatyg och höga karmar för ers kongl. höghet. Nej, svarade jag, jag tycker inte om kung Salomo... jag ger både hans vishet och hans rättvisa på båten... För att slita en tvist mellan ett par mamseller; ville han ju hyggasa stvalkan att lafvanda Ackvllioft hav