KOSSaACKDIOA på HUOSTIAINC Marlver, Iiuny han
han hafver hudflängt thet mig kärast är. I
säck och asko borden j kläda eder, men dra-
gen dock för skams skull edra svarta civila .
paltor uppå. Kommer och tager en kopp te
1 hans sällskap, efter jag thet icke undvika
kan; men ingen uniform skall varda synlig
inför honom.
Officerarne, ganska väl inseende det opas-
sande i ett slikt tillkännagifvande men icke ll:
viljande stöta en person, med hvilken de nöd-
gades, umgås, kommo svartklädda med: sin
general i spetsen till residenset,
Men när den svenske generalen, vid första
skymten af den franska, märkte att denne
var i full generalsuniform med en mängd
ordnar på, skyndade han med sina officerare
hem, klädde om sig, och när de ånyo visade
sig i residenset, voro de alla i uniform.
När höfdingen thetta såg, fick han kolerin, :
men är nu lyckligtvis på bättringsvägen.
Pappa Oden klandrar mig. för det jag icke
talat om Thor eller bedt honom komma till.
Sverge, der han visst skulle behöfvas i fall
det blir krig. Ack att det blefve krig! jag.
känner hos mig de gamla tagen och nu lika
litet som förr bäfvar jag för Fenrisulfvens
T käftar.
Thor är välkommen, och jag skickar honom
I med omgående en pickelhufva, på det han må :
kunna visa sig här med heder. Men vänta,
jag bör kanske dröja något med det. Detär
nemligen möjligt att armåen snart får hufvor
Jutan pickel, och då kan han gerna taga den
Igamla skrälla han hade på hufvudet, när
han skrämde jättarne på flykten. Oss skalll:
han icke skrämma, ty vi äro inga jättar vi.
dFader Oden! vi ha på sednare tider krympt
ihop förskräckligt.
I stället sänder jag honom ett exemplar af
Isvenska akademiens grammatik, emedan jag
förmodar att han ännu talar samma rotväl-
Åska som likväl var så väljudande och bety-
delsefull i våra dagar.
Men apropå Svenska akademien, så är det
väl sällan vår gamle Brage har något att tala
om den. Akademien har likväl nyligen gif-
vit mention -honorable åt ett poem, kalladt
Stockholms Minnesstoder,, författadt af vår
gamle Sveabror, den i dubbelt hänseende litte-
d rate rådmannen samt författaren till Hobergs-
gubben, en på sin tid ganska treflig och med
mycket bifall emottagen vådevill.
Men det vill-en riktig borgmästare- eller
rådmansmage till för att kunna nu och just
nu sjunga så här vid Carl Johans stod:
Och fastän mer än tio år försvunnit,
Som vi begråtit denne fader, huld!
Hans älskliga gestalt, den sanna höga,
Dock sväfvar lika lifligt för vårt öga
eller följande:
Hvem kände sig af vördnad ej betagen
Och, rörd, ej lyssnade till psalmens ljud,
När först han såg de välbekanta dragen
Och denna ryktbar vordne marskalksskrud
Såg sänka sig de blå och gula fanor
För den som frejdat (!) deras gamla anor (!!)?
I sanning, ett sällsynt kurage! Det har;
gått lättare för Schinkel Bergman att för dem l,
som ännu tviflade afslöja Carl Johans per-
sonlighet, än det gick för den unge raske
löjtnanten, som på aftäckningsdagen måste
klättra upp på hans staty, för att derifrån
slita det envisa täckelsen, som icke ens ville
lyda kung Oscars bud, och hvarom. äfven
samme lofsångare talar.
Det stackars oskyldiga täckelset! det visste
nog hvad det ville det. Det ville sitta qvar,
men det fick inte. Annorlunda: hade ödet
beslutit.
Men att, sedan personlighet och staty blif-
vit blottade, höja en lofsång till den enas eller
den andras ära, det trodde man att ingen
hädanefter skulle våga.
Sjelfva Svenska Tidningen, ehuru redigerad
af en stor förmåga, måste för det mesta in-
skränka sig till ett försvar för dynastien, och
hvilket visst kan hafva sina skäl för sig.
Men Hobergsgubbens författare han vågade
hän. Vid Oden, Thor och Frejå, hvad höga
vederbörande ändå äro att beklaga! hvad de
äro illa betjenade af sina bästa vänner!
Hvarföre skulle du röra vid statyn, min
gode vän och medbroder i Apollo — Brage
skulle jag säga, förlåt mig, pappa Oden! Låt
statyn stå, efter den en gäng kommit upp,
låt den -rodna. för morgonr- och aftonsolen, med
blicken i vester och tanken i öster, men låt
oss. hvarken tala eller sjunga om honom!
Vi hoppas, att hans system stannat qvar
i bronsen; och efter vi för detta hopp redan
ega några goda grunder, så låt oss, för det
nyas skull, om möjligt glömma det gamla!
Äfven Carl XIII:s staty får sina rosor i
samma sång. Han riktigt vurmar på Hobergs-
gubbar, min gamle vän.
Han (Carl XIII) bliekar upp till himlen, siarlik,
Som sökte i de evigt ljusa landen
Hans själ en lösning af vårt lifs mystik;
Och tyst de öppna läppar tyckas bedja
För mensklighetens stora brödrakedja.
Pang! der ha vi ägget, der ha vi frimurare-
logen, der ha vi Carl XIII:s röda band! Fin-
ner jag dig i Salomos tempel, min bror! Detl
trodde jag att du var för mycket sjelfständig
och hade alldeles för godt hufvud till.
Jag hörde en gång Geijer säga om frimurar-
orden, att den blott bestod af tvenne grader,
nemligen lycksökare och enfaldigt folk. Kan-
ske var detta yttrande något för strängt, ty
d det finnes en hel hop för öfrigt ganska he-l
derliga och förståndiga menniskor, som, när
de icke veta huru de på annat sätt skola för-
drifva sin afton, gerna gå till ett ställe, der
de träffa bekanta och dertill på köpet få kalla
en prins för bror.
on dag kom en af mina kammarherrar upp
till mig och sade:
Ers kongl. höghet måste bli frimurare...
man har redan låtit i Salomos tempel fram-
Iställa en förgylld länstol med guttaperchatyg
och höga karmar för ers kongl. höghet.
Nej, svarade jag, jag tycker inte om
kung Salomo... jag ger både hans vishet och
hans rättvisa på båten... För att slita en
tvist mellan ett par mamseller; ville han ju
hyggasa stvalkan att lafvanda Ackvllioft hav