plifva, sluttröskad, försåld och utskeppad, innan sjöfarten genom vanliga naturhinder upphörde, hvarefter man påstod att rågbrist ovilkorligen skulle uppslå. Vi bestridde möjligheten att åstadkomma någon större aftröskning och någon särdeles stor utforsling af spanmål, relatift till den za rågskörden, före skeppningens slut, på skäl som då omständligt anfördes. Vi hade ock den tillfredsställelsen att våra uppgifter och åsigter icke blefvo motsagda, äfvensom att erfarenheten efterhand bekräftat deras riktighet. Att förliden höst mången hyste en viss fruktin för följderna af den stora skeppningen, finna vi dock lätt förklarligt, dels emedan man under flera föregående år ofta sett, att högst betydliga qvantiteter råg och rågmjöl blifvit införda, hvilket förlidet år deremot ej egde rum, och dels emedan för alldeles gifvet antogs, att af ofvannämde sädesslag skulle äfven i höst, såsom vanligt, ofantliga qvantiteter användas i och för bränvinsberedningen. Om så verkligen hade skett, är det icke helt och hållet otroligt, att rågbrist hade uppstått, eller åtminstone att rågpriset stigit högst betydligt. Men förhållandet var dock, att rågpriset stod alldeles för högt, både relatift till det då noterade och supponerade vårpriset på bränvinet och till potatespriset, för att nägon försigtig brinvinsbrännare skulle anse lönande att använda råg till bränvinsberedning, särdeles som tillgången på potates, mot all förväntan, tidigt på hösten var ganska riklig, och producenternas af denna växt benägenhet att afyttra densamma blef ganska stor, emedan de med skäl befarade, att den lätt kunde ruttna, såsom varande föga mogen då den skördades. Följden häraf blef att ett ytterst ringa qvantum råg blef förliden höst till bränvinsbränning använd, och sannolikt har aldrig något år ett mindre qvantum af detta sädesslsg förvandlats i bränvin. Förhållandet är också, att de flesta jordbrukare, som deriemte idkat bränvinsbränning i höst, nu hafva våg att afyttra, hvilket påtagligen ej kunnat ega rum, om det förliden höst hade ansetts mera lönande att förvandla råg, 1 stället för potates och vårsäd, till bränvin. Det lider så iedes intet tvifvel, att i alla våra provinser ir rågtillgången ännu ganska god, äfvensom tillgången på vårsäd fullt tillräcklig. Den säkraste mätaren för spanmålsbehofvets tillräcklighet ligger ock deruti. att iingen enda stad, der spanmålshandel idkas, har priset på något enda sädesslag stigit sedan skeppningen upphörde, hvilket dock påtagligen redan hade skolat inträffa, om tillförseln minskats, till följd deraf att producenterna förliden höst sålt sig för nära. I ingen enda landsortstidning har ens antydan skett om fruktan för prisstegring på spanmålen, och i bergslagen står spanmålspriset till och med ett par rdr lägre än i hufvudstaden, hvilket icke var fallet vid denna tid förlidet år. — Onekligen äro dessa fakta ganska lugnande. — Från åtskilliga delar af Skåne har visserligen berättats, att några kommuners lyckligare lottade medlemmar vidtagit enahanda åtgärd, som åtskilliga spanmålshandlare i ett par landsortsstäder — den neml. att tillhandahålla arbetsklassen råg emot ett pris något under det i handeln gångbara; men dessa åtgärder hafva icke framkallats af brist på spanmål, utan såsom ett för lämpligt räknadt medel att lugna arbetsklassen. Häremot skulle af någon möjligen kunna invändas att i landshöfdingarnes sist afgifna rapporter om årsväxten framställdes skörden, med få undantag, såsom medelmåttig, i några län till och med derunder; men man bör med stor varsamhet grunda beräkningar på dessa rapporter och icke förbise hvad erfarenheten redan mångfaldiga gånger gifvit vid handen, att dessa rapporter äro blott relatift tillförlitliga, och att för deras absoluta pålitlighet erfordras en vida noggrannare sakkännedom än som kan stå länsstyrelserna tillhands. Tillser man huru ställningen är på verldsmarknaden, efter hvilken våra spanmålspriser numera mäste rätta sig, så kan man 1 den icke finna tecken till någon synnerlig liflighet. Den befinner sig i ett stadium som lämpligast torde benämnas afvaktande. För oss innebär den intet stoff till. oro och inga bestämda anledningar till prisstegring. Det är således ganska illa, att ett rykte kan uppstå om ett spanmålsexportförbud, ty det gifver stöd åtminstone till den föreställningen att regeringen kan hysa en böjelse för vidtagandet af åtgärder i regressif anda mot en friare spanmålshandel. Kommer Göteborgspetitionen icke till stånd, så har den sannolikt blifvit undertryckt, till följd af ett välvilligt meddelande från någon, som i frågan blifvit väl underrättad. I alla fall är. det ganska betecknande att i Sverges andra stad en dylik petition har kunnat ifrågakomma under närvarande förhållanden. Vi hafva hört personer påstå att ett exportförbud nu kan rättfärdigas af spanmålens höga pris, hvilket till och med är högre nu än det varit under år, då landet hemsöktes af missväxt, och att till förmån för den arbetande klassen bör exportförbudsåtgärden vidtagas. Man bör dock icke förbise, att just till följd af den lifliga spanmålsafsättningen några år har verksamheten i alla landtbruksföretag till en förvånande grad ökats, och att under ingen föregående period hafva arbetslönerna varit så höga och tillgången på arbetsförtjenst så riklig som nu under några år samt att i ett land der rikligt och väl betalt arbete förefinnes kan svårligen brist på lefnadsmedel uppstå, dels emedan den enskilda spekulationen för nskaffändet af lefnadsmedel tår en allt mera