eller lösväskor, ingår under samma kategori som arf-
vodet för lösväskor, och kan således lika litet som
detta, af postverket kontrolleras eller till detsamma
indragas.
Blick tillbaka.
Svar till min fader Oden.
Pappa förebrår mig för det jag blifvit nå-
got modern. Men det är andra tider nu än
när vi sällskapade här i norden utan byxor,
men med vargskinnsfrack, lefvande af jagt
och fiske.
Vi sögo mergen.ur slagna. björnars -ben
och: utan att skada våra pantalonger suto vi
på Lögarens vackra strand, metande aborrar,
em vi förtärde utan persilja och smör.
Visserligen var det i dessa tider lättare att
regera än nu; men så var också civillistan
derefter.
Pappa är förvånad öfver att jag kan skrifva
tidningsartiklar, och jag undrar ej derpå.
Vi furstesöner få i allmänhet icke den bä-
sta uppfostran, detta likväl sagdt utan att såra
en älskad fast enögd far. Våra lärare äro
merändels för underdådiga och lägga för myc-
ket fingrarne emellan, och blifva vi en dag
Herrans smorda,-så är det dock för sent.
Riktroten åt högerr och riktroten åt ven-
sterr! det lära: vi os8 temligen och detta är
visst icke att förakta i så krigiska tider som
nu; men: något annat, såsom t. ex. historia,
statsrätt; lagfarenhet och nationalekonomi —
ämnen, för hvilka en publicist icke helt och
hållet får vara främmande — det kommer
föga i fråga för oss, diademets små rosenste-
nar.
Visserligen har konung Oscar såsom kron-
prins skrifvit ett onekligen lärorikt arbete om
Straff och straffanstalter samt Napoleon III
såsom landsflykting utgifvit tvenne briljanta
verk, det ena för artilleriets förbättring och
det andra till socialismens försvar; men dessa
furstar höra till undantagen.
Fredrik den store blåste flöjt, och den stac-
kars Ludvig XVI, så olycklig på tronen, hur
lycklig var han ej i sin svarfstol! Men blåsa
eller svarfva ihop tidningsartiklar, dettror jag
att de blifvit bet på.
Skall derföre en fursteson nu med någon
fördel visa sig, så måste det ske med värjan
i handen: och att öfverheten icke alltid burit
svärdet förgäfves det hafva vi nog sett de
minnesvärda åren 1838 och 1848, när det
gällde att straffa missdådare.
Om svärdet bara icke sute så trögtiskidan I
när det gäller att skydda samhället mot fien-
der, så ginge det väl an ändå. Vi behöfde
nu en Carl XII, med vilkor likväl att han ej
skickade oss sin stöfvel ifrån Bender. Men
hvem vet, kanske behöfva vi blott af de
begga II bilda vinkeln V för att hafva något
i den vägen.
Pappa, det har länge talats om att baron
Bonde skulle lemna teatern och det är till
och med nästan på tapeten att jag skall bli
direktör i hans ställe, och hvarföre skulle
jag inte kunna bli det? Baron Bonde har
kungligt blod i sina ådror. Det har jag också
och det som är gammalt och ärligt. Eller
hur är det, pappa Oden?
Man rustar sig redan för att värdigt taga emot
mig. Oaktadt den stora balansen, reparerar man
flera af rummen i operahuset. Hela kanslivå-
ningen får, i likhet med direktionen, guld-
lister, fast det naturligtvis bär uppåt väggarne.
Det skall bli trefligt nog att få flytta in, ty
boet efter baron Bonde måste vara godt, n. b.å
sedan först de 80,000 blifvit betalda.
Men, ta mej Loke, jag tar emot herrlighe-
ten förr än jag får brorslotten af de 1
e
100,000 rdr, hvarmed 1823 års riksdag öka
civillistan. Det är sannt att riksdagsbeslutet
icke ovilkorligen bestämmer att detta anslag
skall användas för teaterns behof; men af del:
tal, som på -bemälte riksdag till förmån förp
det äskade anslaget höllos, synesdet bestämdt, )
att teatern deruti spelat hufvudrolen.
Jag vill ha 70,000. Jag låter kanske pruta
med mig, jag tar 60.000: Jag är medgörlig
som ett barn, jag åtnöjer mig med 50,000,
men icke en vitten under.
Sedan vill jag ha särskilt betaldt för kongl.
logen, annars sätter jag dit mig. sjelf jemte
Oden, Thor och andra mina höga slägtingar.
Nå, vill man ha mig? Hvem bjuder 50,000?
första, andra, tredje gången... passa på! i
morgon begär jag kanske en million.
Men apropå teatern, så var jag der i fjol
äå samma gång som general Canrobert. Jag
ade enkom gått dit, icke för att tacka ho-
nom för sist, men blott för att se om han
var lika barsk som när jag såg honom den
4 December 1851. Men jag fick ej se honom
den gången.
Riksmarskalken grefve M. Lewenhaupt stod
framför Honom hela tiden, med ryggen vänd
åt åskådarne; och undanskymde hjelten både
för mig och en stor del af publiken. Den
större generalen var för liten till växten och
den mindre generalen för stor, hvilket hade
till följd att den förre icke syntes.
Jag förstår nog att de begge generalerna
kunde ha mycket att berätta hvarandra, den
ene från Krim och den andre från Ladugårds-
gärdet; men man har icke rättighet att ställa
till solförmörkelse, när almanackan icke för-
kunnat det förut:
De tre öfre raderna voro då, såsom man
berättade mig, gratis upplåtna åt hofstaten,
hvilken ropade på folksången för hvarje gång
andra begärde Partant pour la Syrie.
Det lät något konstigt att höra sjungas:
Bevare Gud vår kung, när man visste att
Canrobert enkom blifvit skickad till Sverge,
för att bringa detta land på vestmakternas
sida.
Icke heller är det i sin ordning att oupp-
hörligen proponera: värdens skål, innan denne
druckit gästens, för hvars skull hela tillställ-
ningen blifvit gjord.
Apropå Canrobert, så har jag tvenne gan-
ska lustiga historier att berätta.
När den frejdade generalen lemnat Stock-
holm för att landvägen resa hem, blef det
PCI FOG Sa JO, KESO PE IOFS EU 0 RE