eller lösväskor, ingår under samma kategori som arfvodet för lösväskor, och kan således lika litet som detta, af postverket kontrolleras eller till detsamma indragas. Blick tillbaka. Svar till min fader Oden. Pappa förebrår mig för det jag blifvit något modern. Men det är andra tider nu än när vi sällskapade här i norden utan byxor, men med vargskinnsfrack, lefvande af jagt och fiske. Vi sögo mergen.ur slagna. björnars -ben och: utan att skada våra pantalonger suto vi på Lögarens vackra strand, metande aborrar, em vi förtärde utan persilja och smör. Visserligen var det i dessa tider lättare att regera än nu; men så var också civillistan derefter. Pappa är förvånad öfver att jag kan skrifva tidningsartiklar, och jag undrar ej derpå. Vi furstesöner få i allmänhet icke den bästa uppfostran, detta likväl sagdt utan att såra en älskad fast enögd far. Våra lärare äro merändels för underdådiga och lägga för mycket fingrarne emellan, och blifva vi en dag Herrans smorda,-så är det dock för sent. Riktroten åt högerr och riktroten åt vensterr! det lära: vi os8 temligen och detta är visst icke att förakta i så krigiska tider som nu; men: något annat, såsom t. ex. historia, statsrätt; lagfarenhet och nationalekonomi — ämnen, för hvilka en publicist icke helt och hållet får vara främmande — det kommer föga i fråga för oss, diademets små rosenstenar. Visserligen har konung Oscar såsom kronprins skrifvit ett onekligen lärorikt arbete om Straff och straffanstalter samt Napoleon III såsom landsflykting utgifvit tvenne briljanta verk, det ena för artilleriets förbättring och det andra till socialismens försvar; men dessa furstar höra till undantagen. Fredrik den store blåste flöjt, och den stackars Ludvig XVI, så olycklig på tronen, hur lycklig var han ej i sin svarfstol! Men blåsa eller svarfva ihop tidningsartiklar, dettror jag att de blifvit bet på. Skall derföre en fursteson nu med någon fördel visa sig, så måste det ske med värjan i handen: och att öfverheten icke alltid burit svärdet förgäfves det hafva vi nog sett de minnesvärda åren 1838 och 1848, när det gällde att straffa missdådare. Om svärdet bara icke sute så trögtiskidan I när det gäller att skydda samhället mot fiender, så ginge det väl an ändå. Vi behöfde nu en Carl XII, med vilkor likväl att han ej skickade oss sin stöfvel ifrån Bender. Men hvem vet, kanske behöfva vi blott af de begga II bilda vinkeln V för att hafva något i den vägen. Pappa, det har länge talats om att baron Bonde skulle lemna teatern och det är till och med nästan på tapeten att jag skall bli direktör i hans ställe, och hvarföre skulle jag inte kunna bli det? Baron Bonde har kungligt blod i sina ådror. Det har jag också och det som är gammalt och ärligt. Eller hur är det, pappa Oden? Man rustar sig redan för att värdigt taga emot mig. Oaktadt den stora balansen, reparerar man flera af rummen i operahuset. Hela kanslivåningen får, i likhet med direktionen, guldlister, fast det naturligtvis bär uppåt väggarne. Det skall bli trefligt nog att få flytta in, ty boet efter baron Bonde måste vara godt, n. b.å sedan först de 80,000 blifvit betalda. Men, ta mej Loke, jag tar emot herrligheten förr än jag får brorslotten af de 1 e 100,000 rdr, hvarmed 1823 års riksdag öka civillistan. Det är sannt att riksdagsbeslutet icke ovilkorligen bestämmer att detta anslag skall användas för teaterns behof; men af del: tal, som på -bemälte riksdag till förmån förp det äskade anslaget höllos, synesdet bestämdt, ) att teatern deruti spelat hufvudrolen. Jag vill ha 70,000. Jag låter kanske pruta med mig, jag tar 60.000: Jag är medgörlig som ett barn, jag åtnöjer mig med 50,000, men icke en vitten under. Sedan vill jag ha särskilt betaldt för kongl. logen, annars sätter jag dit mig. sjelf jemte Oden, Thor och andra mina höga slägtingar. Nå, vill man ha mig? Hvem bjuder 50,000? första, andra, tredje gången... passa på! i morgon begär jag kanske en million. Men apropå teatern, så var jag der i fjol äå samma gång som general Canrobert. Jag ade enkom gått dit, icke för att tacka honom för sist, men blott för att se om han var lika barsk som när jag såg honom den 4 December 1851. Men jag fick ej se honom den gången. Riksmarskalken grefve M. Lewenhaupt stod framför Honom hela tiden, med ryggen vänd åt åskådarne; och undanskymde hjelten både för mig och en stor del af publiken. Den större generalen var för liten till växten och den mindre generalen för stor, hvilket hade till följd att den förre icke syntes. Jag förstår nog att de begge generalerna kunde ha mycket att berätta hvarandra, den ene från Krim och den andre från Ladugårdsgärdet; men man har icke rättighet att ställa till solförmörkelse, när almanackan icke förkunnat det förut: De tre öfre raderna voro då, såsom man berättade mig, gratis upplåtna åt hofstaten, hvilken ropade på folksången för hvarje gång andra begärde Partant pour la Syrie. Det lät något konstigt att höra sjungas: Bevare Gud vår kung, när man visste att Canrobert enkom blifvit skickad till Sverge, för att bringa detta land på vestmakternas sida. Icke heller är det i sin ordning att oupphörligen proponera: värdens skål, innan denne druckit gästens, för hvars skull hela tillställningen blifvit gjord. Apropå Canrobert, så har jag tvenne ganska lustiga historier att berätta. När den frejdade generalen lemnat Stockholm för att landvägen resa hem, blef det PCI FOG Sa JO, KESO PE IOFS EU 0 RE