handling det vara må, åligger att, om å hans beäran skall fästas afseende, aflemna densamma skriftigen och till underskriften bestyrkt af två trovärdiga personer. 2. En handtverkare med små inkomster men stora kontributioner, klagar öfver bestämmelsen derom, att alla utskänkningsställen skola vara tillslutna sönoch helgdagar kl: !,8—9 f. m., 10—1 samt 4—6 e. m. Detta har till följd att mången nämde dagar befinner sig i den största förlägenhet att få sig en bit mat eller en kopp kaffe. Insändaren hemställer om icke, med tillämpning af samma princip perukmakare, barberare m. fl. skulle åläggas att ha sina lokaler stängda, ty det måtte väl vara lika syndigt att under gudstjenst låta raka, klippa och bränna sig 0. s. v., som att äta och dricka. Att återigen tro, att man härigenom åstadkommer en allmännare kyrkogång, är en enfaldig uträkning, ty genom hunger och törst gör man ingen till flitig kyrkogångare och ännu mindre till bättre kristen. 3. En vördsam förfrågan till Kongl. Poststyrelsen af en annan insändare går ut derpå, att såsom en otillbörlighet anmärka, att tjenstemännen Xvid postverkets afdelning för ankommande poster årligen till embetsverken kringsända listor för gratifikationer, och erinrar med anledning häraf om 44 Kap. 2 S Missgerningsbalken. Efter inhemtad närmare kännedom i afseende på denna sak (som egentligen lärer röra de enskilda brefven till tjenstemännen i Svea hofrätt), kunna vi upplysa insändaren, att K. M:t genom nådigt bref af den 21 Nov. 1849 fastställt en af generalpoststyrelsen föreslagen allmän lönereglering för postverkets embetsoch tjenstemän, i hvilken det bland annat heter: Afgiften för afläggning och expedierandej af bref från och till de korrespondenter, de der hvarken hålla posträkning eller lösväskor, ingår under samma kategori som arfvodet för lösväskor, och kan således lika litet som detta. af postverket kontrolleras eller till detsamma indragas.